Oj vad ni skriver, hinner inte direkt svara så mycket (eller jag orkar inte för jag mår kasst) men jag ska svara lite.
ondar skrev 2010-09-10 11:14:57 följande:
Tack för berättelsen! Så skönt med folk som försöker förstå istället för att bara dömma rakt av. Jag har inte orkat berätta något för mina nära för jag vill fatta det här beslutet själv.
Och oftast är han världens goaste, finaste kille så de få som vet om vad som har hänt tror ändå inte att han skulle kunna göra något mot ett barn. Men dessa människor känner honom ju inte som jag.
Det är ju jag som har tränat honom och fått honom att funka i vardagen igen- inte de.
De ser honom ju bara några timmar åt stöten så de känner honom ju som sagt inte.
Han har ju träffat min brorsdotter osv men jag är alltid noga med att passa så hon inte kryper fram när han sover, försöker resa sig med honom som stöd osv.
Och jag tycker verkligen att man ska respektera djuren men när man har egna barn har man inte 100procent koll jämt. Man måste ju känna sig trygg med att hundarna inte hugger som reaktion på att de kanske blir överraskade utan väljer att gå i första hand och som det är just nu så vet jag inte hur han skulle göra. De två gångerna jag inte har hunnit med med min brorsdotter så har han rest sig och gått därifrån.
Det var en situation här hemma som orsakade honom massa stress(vi hade en vän på besök, han e väldigt känslig för sinnesstämningar och hon mår inte så bra), som en reaktion på det så flög han upp från bädden, korsade hela rummet och attackerade min andra hund.
Jag blev helt ställd då de två är BÄSTA vänner, de delar mat, ben, bädd, mig- ja allt.
Men det blev inga skador på min andra hund så kvällen fortsatte som vanligt.
En timma senare gör han samma sak igen, vilket resulterar i att andra hunden blir skadad. Och är fortfarande-fyra dagar senare, rädd för den stora hunden, han gömmer sig och visar lugnande signaler om de måste vara i soffan samtidigt osv. Min lilla har blivit attackerad o nästan ihjälbiten en gång för tre år sen så jag tror det här gjorde någon enorm skada för hans självförtroende, när tom hans kompis attackerar honom.
Men jag tror absolut att det här kan gå över och bli bra igen.
Min stora hund blev som vanligt igen senare samma kväll och har så varit sen dess.
Nu har just det här aldrig hänt förut, dock vet jag att han har sina sidor, men aldrig nånsin att jag har trott att det kunde bli så här.
Men jag tänker på hur det då kommer fungera med ett spädbarn här hemma.
Jag kommer ju vara mest ensam med bebis o djuren. Så vissa dagar kommer inte hundarna kunna bli aktiverade fullt ut.
Om då bebis gallskriker, jag kanske är trött o irriterad osv, vem vet vad som händer då?
Vem vet hur han hanterar den stressen?
Jag måste ju kunna ha min bebis på golvet å vara trygg med det.
O som du skriver är ju inte mitt barn, eller min brorsdotter de två som jag vill ska kunna ta reda på det.
Men jag tänker också att allt kanske bara snurrar just nu för att det som hände ligger så färskt.
Jag tror absolut att jag o hundarna behöver några dagar där vi känner efter o tänker och bara är.
Jag måste _veta_ att jag gör rätt oavsett vad valet blir.
Mina fyrbenta är mina bästa vänner, det är de jag helst umgås med och bara jag får ta med mig dem så klarar jag vad som helst. Att behöva ta beslutet att sända den ena till döden är inget jag önskar ens min värsta fiende.
Så jag ägnar helgen åt att fundera:(
Jag förstår absolut hur du känner, även om det jag ska berätta inte är samma sak.
Jag har ju en katt (och två kattungar nu) som har varit min bebis och jag har varit hennes "stora kärlek" sedan 10 år tillbaka. Alltid sovit i min säng osv. När jag flyttade hemifrån blev hon så deprimerad att vi fick skynda oss att flytta till en bättre lägenhet så hon kunde flytta hit, då hon tydligen inte alls är lika platsbunden som många katter utan personbunden.
Till saken hör att hon alltid varit mycket svartsjuk på mina kompisar, andra djur osv. Mamma berättade att när jag hade en häst hemma på bete så hade Kajsa (min katt) stått i fönstret och typ verkligen ylat för hon blev så ledsen när hon såg mig stå och kela med hästen. Samma sak nu med kattungarna, hon blir väldigt svartsjuk om jag klappar en kattunge. Till min stora förvåning har hon accepterat och gillar min sambo och det har jag aldrig varit med om att hon gjort innan, varken med vänner eller pojkvänner.
Jag är livrädd att hon ska bli svartsjuk när bebis kommer. Jag vet ju dock att hon kan flytta tillbaka till mamma om det nu inte skulle funka men jag vill ju verkligen det. Hon är liksom mitt första barn, hur löjligt det än låter. Jag är ensambarn så hon har liksom funkat som kompis, syskon, bebis.. Jag vet inte allt. Är jag ledsen kommer hon och lägger sig nära mig och försöker trösta. På nätterna brukar hon alltid sova uppe hos mig och vi delar huvudkudde (haha det låter ju sjukt).
Samtidigt som att jag är orolig att hon inte ska hantera den nya bebisen bra så är jag ju LIVRÄDD att hon faktiskt har cancer och jag försöker låta bli att tänka på det för det gör mig så ledsen, men varje gång jag klappar henne så känner jag ju den där jävla knölen och mår illa då.
Jag förstår verkligen hur din relation med din hund ser ut och jag förstår din oro att det inte ska funka. Jag hoppas verkligen du hittar en bra lösning för dig och din hund, och jag VET att det är jobbigt! Men jag tror du kommer ta ett utmärkt beslut. Önskar jag kunde hjälpa dig mer än så men det är ju bara du som känner din hund och kan känna av i hjärtat hur du vill göra.
