Inga spermier..

Vi har frågat om det finns några andra möjligheter än att stå i kö, och de sa att det inte gjorde det. De kunde inte ens hjälpa oss att ta nya blodprov, eftersom proven till Danmark fick vara högst 3 månader gamla. Så jag är väldigt besviken på Sahlgrenska...de sa att de inte har resurser att hjälpa alla som går utanför systemet. Men vi hade ju inte gått utanför om systemet varit bättre!

Kommer ni att få hjälp snart då? Om ni har stått i kö i ett år? Har det varit ett jobbigt år eller "lär" man sig att lägga det vid sidan om?

Jag är jätteglad att vi har valt att åka till Danmark. Själva DI är inte jättedyr, de är supertrevliga på kliniken när jag har pratat med dem, och vi kan påverka det själv. Blir helt galen på systemet här i Sverige att man måste vänta och vänta och vänta, förstår de inte hur påfrestande det är att vänta?

Hej!

Jag var aktiv i tråden för ett tag sedan, innan vi visste om min man hade några spermier överhuvudtaget (spermaproven visade "total avsaknad av spermier").

Moii, jag läste på din blogg att du undrar lite om ICSI. Vi gjorde ICSI med de spermier som lyckligtvis hittades vid testikelbiposin. Fråga gärna om det är något du undrar över, jag är bara glad om jag kan vara till någon hjälp.

Vi hade turen att lyckas på vår första ICSI, och nu är jag gravid i vecka 21. Jag hoppas inte jag trampar någon på tårna, jag vill bara ge lite hopp till er som har samma resa framför er.

Lycka till, oavsett var i processen ni befinner er!

Min sambo hade leukemi som barn, och anledningen till att de testade honom som uppföljning var för att se om deras farhågor var besannade.
Att han aldrig skulle kunna få biologiska barn, då han gick igenom två helkroppsbestrålningar innan han kommit in i puberteten.
I vanliga fall fryser de ju in spermier innan de sätter in behandling, om det finns tid.
Men som sagt, i hans fall fanns det ju inte så mycket att frysa in från en åttaåring.

Såå.. två tester har visat noll, och då de säger att 2 miljoner är litet antal så är det ju inte så mycket att diskutera.
Men detta har vi varit införstådda med, han berättade väldigt direkt när vi träffades så det har inte kommit som en chock efter flera års försök att få barn, som tur är.

Har ingen aning om när vi får komma!
Man går ju som med is i strumporna här varje gång man ska kolla posten.
Önskar att den där kallelsen kunde ligga där nångång så det känns mer verkligt att man verkligen är på gång!
I vårt fall  behövs ju liksom ingen utredning göras i den bemärkelsen som många andra går igenom..
Det skulle vara om det är nåt problem med mig då, men inga tecken tyder på det..
Bevisligen kan jag bli gravid, då jag olämpligen blev det av misstag innan jag träffade min sambo..
Abort under de omständigheter som var då.
Nu är det en skum känsla att ha sett det där plusset en gång i tiden.
Men man vet ju aldrig nåt om framtiden så jag kan ju inte ångra det som var heller, trots allt
Hade varit egoistiskt att behålla, då det begav sig.

Här sitter jag och håller försvarstal!
Men det är en av många saker som jag tycker är jobbig.
Barn är verkligen ingenting man ska ta för givet.
Det är ju tex inte säkert att jag kan bli gravid nu, bara för att det var möjligt då.

Men men, vi får se hur det går med allt!
Förhoppningsvis blir det inte långdraget.
Det är ju, som tidigare sagt, ingen brist för själva donationsspermierna här i Örebro, så har vi tur går processen ganska smärtfritt!

Jag har inte vågat ringa
Vi har ju trots allt inte väntat så länge, men jag är rädd att vi ska vara borttappade eller så.
Men svaret jag skulle få om jag ringde skulle nog vara "Har det gått mer än tre månader? Inte? Nä men då får du snällt vänta."

Så jag väntar snällt 

Hej!

Jag var aktiv i tråden för ett tag sedan, innan vi visste om min man hade några spermier överhuvudtaget (spermaproven visade "total avsaknad av spermier").

Moii, jag läste på din blogg att du undrar lite om ICSI. Vi gjorde ICSI med de spermier som lyckligtvis hittades vid testikelbiposin. Fråga gärna om det är något du undrar över, jag är bara glad om jag kan vara till någon hjälp.

Vi hade turen att lyckas på vår första ICSI, och nu är jag gravid i vecka 21. Jag hoppas inte jag trampar någon på tårna, jag vill bara ge lite hopp till er som har samma resa framför er.

Lycka till, oavsett var i processen ni befinner er!

Det kan kanske varra lättare att veta redan från början just ur den aspekten att man inte behöver fundera så mycket över vad som kan vara fel osv. Sedan är ju väntan ett jävla aber ändå!

Och jag tycker verkligen inte att man ska behöva ångra en abort för att man nu är i en situation när det är svårt. Det är ju som du skrev ett val man gör baserat på andra förutsättningar än de man har i dag.

Tack och lov har jag inte blivt gravid tidigare med något dumt ex, tänk att behöva vara fast med den pesronen resten av livet som döräldrer till ens barn. Och nu menrar jag bara tack och lov ur just den aspekten. Man måste ju kunna få säga sådant och tänka sådant trots att man är i en sits man inte önskar sig eller någon annan.

2 är visst lite men vi har bara strax under 10.000 (undrar hur de räknar) och dessa hittades med öppen biopsi där de skar ut en snitt bit med kniv. Det var också då de hittade cellförändringar på min sambo och nu funderar de över strålning eller inte. Just nu lutar det åt inte för att inte förståra hormonproduktionen i den enda fungerande testikel han har osv. De ska ha nogrann uppsikt istället. Vet inte vad jag tänker kring det riktigt egentligen.

Men menar de att om man har under 2 miljoner tycker de att man bör ha en donator? Sa de så till er eller missförstår jag?

Jag försökte gå in på din medlemssida och skriva till dig men det fungerade inte så jag skriver här istälelt och frågar även om det nu faktiskt är så att jag frågar saker som inte har med trådens titel att göra egentligen.

Jag förstår att det är superjobbigt att ha gjort en abort, men som du säger så var det ett beslut som du tog där och då. Ingen (tror inte jag i alla fall) kan ju se in i framtiden. Men samtidigt vet du ju att du kan bli gravid. Försök att ta det till dig och se det som en hjälp att tro lite mer på det.

Innan jag träffade sambon så hade jag rätt så mycket oskyddat sex, och att jag inte blev gravid någon gång då oroar mig lite. Samtidigt var jag nog rätt noga med tidpunkter och om det var för nära ÄL så tog jag nog dagenefterpiller har jag för mig. Det var ju ett tag sedan nu...

När min utredning gjordes så såg allt helt normalt ut, så nu har jag bestämt mig för att hoppas och tro att det kommer funka. Jag vågar t.o.m. planera lite efter plusset. Det blir mer verkligt då. Om det skter sig får jag ta sorgen då. NU SKA JAG HOPPAS!

Det klart du ska hoppas!
Jag tror positiva tankar och positiv energi har Stor betydelse i dessa situationer.
Men det är svårt, jag vet.
Och man blir trött på alla som säger "tänk positivt!"
Speciellt de som inte har en aning om vad man går igenom.
När man försiktigt försökt prata om detta med barnlöshet, så säger de "Men det är ingen fara, det finns så många metoder och alternativ, ni kan väl adoptera? Det finns så många barn som behöver föräldrar."
Jag kan nästan bli arg då, och vilja be dem sätta sig själva i situationen.
Det är inte bara att gå till sjukan och beställa en unge, som vissa verkar tro.

Jag tycker du verkar superastark och driftig, som håller modet uppe.
Gör precis det som är gott för dig, att vara hemma och mysa med sambon och bara träffa "goda" vänner låter hälsosamt.
Det är svårt att ta allt med ro, men tänk vad underbart och värt allt slit det kommer vara när man känner första rörelserna i magen!

Tack! Du är världsbäst på att peppa! Nu ska jag gå ut i solen med ett leende på läpparna och HOPPAS!

Hoppas du hade det härligt i solen SmillaK!
Vi åkte till Ikea en sväng och gick runt bland skötbord och spjälsängar, tjafsade lite om färgen på mattan till barnrummet osv.
Haha, man måste tillåta sig att fantisera och drömma på det viset.
Det blir mer verkligt då, och känns mer nära
För mig är det lättare att hålla sig positiv med sånna enkla små medel.

Kramar!