SmillaK skrev 2011-02-20 10:57:58 följande:
jag blev lite sur och upprörd när jag insåg att DI borde gå på vårdgarantin och att det är skillnad i prioritering mellan IVF och DI trots att det beror på resdursbrist och inget annat. (Såklart tycker jag ju att vårdgarantin ska gälla både IVF och DI) Ni är ju redan på väg till danmark och det blir ju jättebra
Vad skönt det måste vara med en syster som har gått igenom samma sak.
Ja det är just väntan som är så fruktansvärt jobbig tycker jag. När det händer grejer är det lättare för då lever man mitt i det. Under året som gått har jag försökt hitta på massa skoj och inte tänka och prata om det så mycket, men det finns ju i en hela tiden ändå. Det går inte glömma. Jag har mått bättre i år än under utredningen med alla upptäckter den hade med sig, men bra kommer jag nog inte må förren jag håller i vårt knytte. Det värsta är nästan att jag inte känner igen mig själv. Jag var väldigt sprudlande och social förut, men nu har jag inte lust med så mycket mer än vara hemma och mysa med sambon och träffa några nära vänner som vet om våran situation och stöttar oss. Det som jag går och tänker på mest är liksom inte så intressant för de flesta...
Anledningen till att vi ändå väntade är att det inte såg så ekonomiskt tryggt ut för oss för ett år sedan, nu är det bättre och vi är redo. Min sambo ringde in till Sahlgrenska för två veckor sedan och då sa de att de skulle skicka ut en kallelse till oss i slutet av februari. Så nu hoppas jag att det dimper ner något i brevlådan i veckan.
Det är snart slutet av februari! Håller tummarna för att ni får ett bra redan i början av nästa vecka!
Jag visste inte om att min syster och hennes fru hade gjort försök i Danmark. Ringde till henne dagen efter vi fick beskedet att det inte fanns någon möjlighet alls för helt biologiska barn för oss, jag tänkte att hon borde ha kompisar inom "gayvärlden" som varit i Danmark, eftersom hon själv bor i Malmö, och att hon kunde berätta lite. Och då berättade hon att hennes fru nu var gravid i tredje månaden efter 3 års försök!!! Gissa om jag blev glad! Och det sorgen jag hade sedan kvällen innan byttes snabbt ut till ett stort hopp! Jag kontaktade kliniken i Danmark på juldagen och fick svar redan samma dag! Där är inga diskussioner om röda dagar eller annat, de finns tillgängliga alltid. Så än så länge är det bara positiva erfarenheter från Danmark.
Det kanske inte låter bra att de har försökt i tre år, det första försöket gjorde de i Malmö, men sen hamnade de i kö igen, och då valde de att fortsätta i Danmark. De gjorde sex inseminationer och sedan tre provrörsbefruktningar, oregelbunden mens, oregelbundna ägglossningar och för mycket vatten i äggen om jag förstod det rätt. Men som sagt, tillslut lyckades de. Och de har flera kompisar som har lyckats på första och andra försöket med "vanlig" insemination på samma klinik som de själva gick till.
Men det ska bli spännande att höra hur det gör för er nu på Sahlgrenska, hur det går till där. Vad jag har läst så gör man inga ostimulerade försök utan går direkt på hormoner? Dit vi ska sa de att de vill göra tre stycken ostimulerade försök först, och om inte det fungerar så får man försöka med hormoner. Vet inte vad som är bäst, vad jag har förstått det som så är det lättare att veta exakt ägglossningsdag med hormoner eftersom man själv "sätter igång ägglossningen". Ska bli spännande iallafall!
usch vi är så ledsna! Läkaren skulle skicka en remiss till ureolog eller hur det nu stavas.. FAN!!!
