Det går att jämföra med andra saker än cancerbehandlingar, för att sätta saker i ett perspektiv som gemene man kan känna igen sig i lättare. Människor gör allt möjligt och avstår från allt möjligt för att få förmånen att bära ett barn. Själv låter jag bli alla former av mediciner som skulle hjälpa mig att må psykiskt bättre. Det är inte för att jag väldigt gärna vill ha ångest, eller för att mitt lidande är egalt för mig eller för att jag är likgiltig inför effekterna av att inte äta mediciner. Utan för att min längtan efter ett barn är större än mitt eget mående. Jag håller så att säga ut. Det finns människor som går ner 40 kilo i vikt för att kunna operera magsäcken, för att i sin tur kunna bli gravida. Det är ingen självklarhet att man klarar av en sådan påfrestning om inte driften att få ett barn var så stor. Det finns människor som lägger enorma summor pengar på hormonbehandlingar och utredningar, för att kunna få ett barn. Det är inte för att de tycker att det är ett underhållande sätt att spendera pengar och tid på, utan för att de vill ha barn. Deras längtan är såpass stark. Människor går igenom missfall på missfall och försöker ändå bli gravida igen, trots att de är med om detta fasansfulla gång på gång. Deras längtan är såpass stark. Människor avstår och utstår allt möjligt för att kunna bli föräldrar, de sätter sin egen person åt sidan så till den grad att i princip allt kretsar kring att just få ett barn. Det betyder inte att de inte är trovärdiga i det lidande som uppstår, utan att deras längtan efter ett barn är såpass stark. Det är alltså fullt möjligt att avbryta sina hormonbehandlingar för att kunna bli gravid och föda ett biologiskt barn. Människor avbryter värre processer än så i samma syfte.