Ohyfsad väninna

Jag tycker inte du är orättvis! Din vän är kolosalt snål och är med största sanolikhet väl medveten om sitt beteende. Märkligt att människan inte skäms!

Snåljåp skulle jag vilja kalla henne. Okej att man inte behöver ha blommor och grejer med sig varje gång man blir bjuden på mat, men det andra du räknade upp var riktigt jäkla ohyfsat. Skulle gjort slut med henne, såna vänner suger för mycket energi och ger upphov till irritation av stora mått.

Jag tycker det är skitjobbigt med folk som inte "gör rätt" för sig, som lånar pengar utan att betala tillbaka, aldrig bjuder igen och så. Har också tyckt att det är skitjobbigt att säga ifrån och påminna om skulder och sånt.
Fast sen märkte jag att energin det kostade mig att gå omkring och reta mig på det var så mycket dyrare än att bara lära mig att säga ifrån.
Så jag började säga vad jag tyckte, typ att du, har du den där hundringen och sånt och det är ALLTID så att personen i fråga skäms och hostar upp pengarna illa kvickt.
Samma med middagar. Antingen så accepterar man att vännen i fråga inte är typen som lagar mat och bjuder igen och donar och har sig, eller så gör man det inte. Om man tycker att vänskapen ger så mycket annat så att man tycker det är värt att bjuda utan att få igen på just det så får man verkligen se till att sluta reta sig.
Eller så får man säga ifrån helt enkelt! Säga att nu känner jag att det är lite trist att du aldrig själv bjuder tillbaks etc. Är man bästa vänner ska man väl kunna prata om sånt?

Jag t. ex är urusel på att komma ihåg att bjuda igen (mest för att jag inte är den pyssliga typen och hatar att laga mat) men jag bjuder gärna på vin eller på krogen och sånt. Det handlar om att kunna ge och ta, brister det i det så får man kommunicera. Tror inte din vän menar något illa, tvärtom så tänker hon nog inte bara. Prata med henne!

Hej!
Har varit med om ungefär detsamma som dig och vet hur irriterande det är. Men när det gäller min kompis så står en väldigt kontrollerande sambo bakom henne och mer eller mindre förbjuder henne att göra något som kostar något. Vid alla inköp över ca 50 kr måste han vara med och "kontrollera". Trots att båda har heltidsjobb och tjänar normala löner är det ALLTID ett tjat om att de inte har några pengar. Hon pratar också väldigt mycket om pengar över huvud taget - vad andra tjänar, hur svårt det var att klara sig på föräldrapenning, att de inte har råd med det ena eller andra. Säger man något om att så dåligt kan det väl inte vara eftersom de har jobb och inte bor särskilt dyrt eller har andra stora fasta kostnader, kommer alltid en lång historia om att tvättmaskinen har gått sönder e.d. När vi är och fikar har hon aldrig kontanter med sig och kan säga saker som, jag tar bara ett glas vatten. Hon har heller aldrig med sig någon liten blomma eller annat som tillhör normalt hyfs om man blir bortbjuden. Vi är flera kompisar som är mer än trötta på detta, men det är svårt att ta upp med henne, särskilt när man egentligen vet att det är hennes sambo som är problemet.

Det har varit intressant att läsa av er andra vad ni tycker om att bjuda och bli bjuden tillbaka. Jag har kommit in i den utvecklingsfasen nu att  jag helst vill ha ömsesidiga relationer, att man både ge och ta på samma villkor. Det behöver förstås inte alltid vara på lika villkor men i det stora hela ska det stämma på något vis.

Jag kände mig inte välkommen till min bror och hans fru nu på semestern. I slutet av min semester i ett grannland, mitt tidigare hemland,  besökte jag dem några dagar. Min intiution hade ju sagt innan att inte göra det men jag gjorde det ändå på min brors befallning. När de hade hämtat mig på tåget fick jag inte ens sätta mig ner utan min bror kommenderade mig till bastun direkt. Efter bastun stod det ingenting på bordet, hans fru var ovillig att duka fram någon kvällsmat. Då sade min bror att vi kan i alla fall dricka lite te och jag föreslog att vi kan smaka på osten som jag hade tagit med mig. Till saken hör att nästa varje gång när jag kommer till dem börjar min bror fasta eller banta, det skulle inte finnas mycket mat på synhåll. Nu höll han på GI-diet. De berättade att de hade haft en överflödig midsommarfest till fruns släktingar och även andra gäster som dem bjuder generöst.  Nästa dag var jag själv på stan och min svägerska körde mig dit och visade mig mataffären, hon ville väl att jag skulle bidra en stor del av maten; och jag handlade också så att jag klarade mig med ett par dagar.Min bror bjöd en måltid ute och då hade vi en trevlig stund vi alla tre. När dessa människor kommer till mig på besök i Sverige väntar jag alltid på dem med ett dukat bord med en välkomstmiddag oberoende vilken tid av dygnet de kommer. Jag bjuder på alla måltiderna och de köper ingenting. Sist när dem var här följde dem mig till mataffären men köpte ingenting, min bror kommenderade mig t.ex. köpa två paket lax när jag vill köpa en som skulle räckt gott och väl. Jag är ensam och de är två.

Dessa är mycket välbärgade människor, pengarna rullar in genom två teknikföretag och frun har ett högavlönat arbete utanför hemmet. Jag däremot har en liten lön att leva på och ingen förmögenhet alls som dem har. Jag upplever detta som en stor orättvisa. Vet att min svägerska har påverkat min bror att bli lite snål och ogin, han var bättre innan de träffades. Jag sade visserligen utan några hämningar vad jag tänkte och tyckte när jag och min bror hade druckit en hel del en kväll. Han kan inte ta emot någon kritik, han blev jättearg och uppmanade mig att ränka mig i vattnet, vi grälade på deras båt. Det handlar väl om hans dåliga ölsinne. Och nästa dag sade att vi ska glömma allting. Jag pratade om sakten lite grand om i ett nyktert tillstånd också, att det handlar om barndommönster som vi hade, att jag inte var så mycket värd i vår familj. Min mamma avgudade min bror och jag kom alltid som tvåa. Jag var yngst och min bror och storasyster höll ihop och höll mig alltid utanför. Min bror har fortsatt behandla mig dåligt hela livet, blev  inte bjuden på deras bröllop och inte heller på 50-dag. Det påpekade jag också när vi träffades. Min bror ska doktorera i teknik i september men de har inte bjudit mig och mina barn till disputation. De besällde restaurangen till festen efteråt när jag var där, 35 personer ska vara med på festen men jag frågade inte vilka...Jag undrar hur ni andra skulle reagera på sådant här? Det är ett stort steg att sluta umgås helt där det gäller ens bror. Jag gillar ju honom trots allt.

Har bara läst ts.

Det där med att alltid ta med nåt när man går på middag tycker jag personligen är lite "onödigt". Men det beror ju helt på vem man umgås med. Är det våra närmaste vänner så gör vi det bara om det är nåt speciellt tillfälle, de gör likadant. Är det människor man känner mer ytligt eller träffar sällan brukar vi ta med nåt. Jag själv har lite svårt för att det alltid ska tas med en present, tycker att det lätt spårar ur lite och gärna ska bli dyrare och dyrare typ. Men som sagt, vi anpassar oss efter sällskap och tillfälle i just den frågan.

Däremot i frågan att bjuda/bjuda tillbaka förstår jag dig verkligen! Jättetråkigt att alltid bjuda och aldrig bli bjuden, jag skulle nog också ha slutat bjuda in henne på middag. Mellan oss och våra närmsta vänner är det oftast så att vi är hemma hos oss när vi äter middag ihop pga det är mest praktiskt men ibland så köper våra kompisar med sig maten och så lagar vi tillsammans. På så sätt bidrar de också, skulle tro att vi hamnar ung 50/50 ekonomiskt iallafall. Visst blir det lite mer jobb för oss iom att vi oftast är hos oss men det gör inte oss så mycket. 

Ica, jo, lite så kan det ju kännas men med just det gänget som vi gör så med så känner vi att vi inte behöver städa och duka fint utan det viktiga är att vi träffas och umgås. Däremot blir det ju disk och städ efteråt och det kan lätt bli tråkigt.

När vi inte är hos oss så blir det oftast krogen eller restaurang och det är ju jättekul men mycket svårare sen vi fick barn.