Makadam skrev 2010-08-26 11:04:45 följande:
Näe! :)
Jag vet att jag kan skita i det helt och hållet.
Ska inte sticka under stol med att det är trevligt också emellanåt, det där menlösa sociala snacket som jag anser att jag behöver, men så händer det alltid nåt på varje träff, och ja; det är väl jag som är känslig. Jag VE att jag är det.
Sen resonerar jag också så att de här barnen, de här föräldrarna kommer ju finnas runt omkring här under barnens skolgång, jag kommer träffa dom på föräldramöten t ex och jag tycker det är bra att lära känna dom som mitt barn kommer ingå i ett sammanhang med.
Jag förstår

.
Visst är du känslig but so am I
För ett tag sedan var jag på liseberg med min man och mitt barn. Efter en stund gick vi in på cafe Taube för att äta lite (läs mycket) mat. Några bord bort sitter det ett par med deras lilla bebis (skulle gissa på att bebisen var mellan 4-6 månader). Bebisen sitter i vagnen och gråter medans mamma och pappa sitter helt oberörda och äter.
Hela min kropp värkte och jag ville bara resa mig upp och ta upp barnet. Jag satt och muttrade och beklagade mig för min man över hur jobbig jag upplevde situationen. Men då sa min man dom kloka orden att vi kan inte göra något åt andras situation utan vi ska i stället vara glada för att NN har oss som mamma och pappa.
Visst, det hjälpte inte det lilla barnet men jag fick lite ro av att tänka dessa positiva tankar.
Sedan vill jag även klargöra att jag inte på något sätt anklagar dessa föräldrar eftersom man aldrig vet vad varje familj går igenom. Jag hade bara önskat att dom tog upp bebisen och satte det i knät så att h*n fick sitta med dom när dom åt. Hur jobbigt skulle det vara?