AP-snack & babbeltråd

Var hon på det sättet när hon var spädbarn också?
Min pojke är nio månader och han har fått ett riktigt temperament. Han blir en banan han också, i famnen, i bilstolen och på skötbordet oftast. Och så blir han så frustrerad så att han tar tag i närmaste sak och riktigt biter tag och sliter i det, alternativt dänger det i bordet några gånger och slänger iväg det. Jag har ingen aning om det är så här bebisar brukar bete sig - det är mitt första barn - och vet inte riktigt hur jag ska hantera det.

I den åldern....avledning

Ofta vet man ju vad som triggar som exempelvis blöjbyte, påklädning eller liknande och då kan man ju så att säga förbereda. När min numera lite äldre minsting försöker klättra upp på spisen och får spel när vi lyfter ner honom (vill vill vill!) så håller jag om honom och säger till honom att jag förstår att det är roligt, men att det är farligt, därefter....."Titta fiskmåsen!"

Aha, ni har en "banan" hemma? ;)
Vi har en "ostbåge" som dyker upp ibland.
Gör som dig, förklarar och gör sedan något annat. Dock tycker jag det är svårt då det gäller bilbarnstolen och åka bil.

Hon har alltid haft mycket vilja och vetat vad hon vill, ja! Åka bilbarnstolen... då blev/blir hon ett banan-barn . Hon gillar helt enkelt inte att sitta fast på det viset. Älskar dock sjal och sele.

Men nu på sista tiden har hennes humör blivit väldigt svajigt... Jag är nog oftast rätt medgörlig och försöker hitta på nya alternativ när jag måste/vill avluta någon aktivitet men just nu är det svårt. Hon liksom förlorar kontrollen helt och jag är helt övertygad om att hon blir rädd för sina egna reaktioner. Men det händer mycket för henne nu med både flytt och dagisstart så det är ju inte så konstigt men inte midre svårhanterligt för det. Men artiklarna hjälper mig faktiskt!

Ja, vi har gott om leksaker vid skötbordet numera. Men han får spel så fort det är något han inte får, t ex min kaffekopp, sockerärten, kniven, bullen etc. Tror han blir frustrerad av att inte kunna ta sig framåt också.

Det är helt normalt .....det kommer mer

Frösöblomster och WonderWoman: Kul att ni bor i Götet, det hade jag inte alls tänkt mig hehe. Vi kanske har våra barn på samma kooperativ då

Haha, ja det vet man ju aldrig! Kul med lite göteborgsmammor hursomhelst!

Det är ju som bekant samma här. Jag själv mår illa rätt mycket fortfarande av graviditeten, har väldigt ont i huvudet i princip dagligen och går det merän 3h mellan maten blir mitt tålamod lika med noll. Jag är så trött så trött och när sonen håller på med sina ilskeutbrott blir jag helt matt. Känner mig så deppig att jag inte orkar vara den förälder jag vill och så deppig att jag mår så dåligt trots jag är i v15. Hade superlågt blodsocker och lågt järnvärde, kanske har med det att göra. Jag vet inte ens om jag orkar läsa något, jag dumpar över det mesta på sambon och väljer att sköta disk och annat snarare än att tillbringa tid med sonen. Usch..hoppas det går över snart.
Positivt är iaf att det går bra på förskolan

Nu vet jag inte om jag hör hemma i tråden då jag inte vill benämna mitt föräldraskap med en etikett och jag kanske inte ens kvalar in . Men jag känner stor empati för din situation .

Jag tycker det är lätt att vara ap med ett spädbarn, ett och etthalvtåring, tvååring. Det är lätt för mig att vara ap med de äldre också när jag inte utsätts för stress, dåligt mående, hunger, sömnbrist mm.

Med flera barn och äldre barn utsätt man för konstant sömnbrist och stress och hunger i många situationer. Under en graviditet utsätts man inte sällan för än mer påfrestningar. Från tvåårsålder börjar dessutom många  barn utveckla sin vilja enormt och det kan blir väldigt mycket att hantera.

Många är säkert mycket bättre på det än jag. Kanske är de sämre på annat - det spelar ingen roll. Jag kan känna att jag vill orka bättre och vara bättre ändå - på alla plan men rationellt kan jag nog ändå känna i grunden att jag gör så gott jag kan, försöker se mina brister och försöker förbättra mig och förändra sådant som inte känns bra eller inte blir så lyckat. MEN jag försöker också acceptera att jag inte är så bra jag vill alltid.

Det gäller att hitta balansen. Jag kan pendla mellan en känsla av att vara otillräcklig för min äldsta, ja mellanbarnet också, och en känsla av att om jag tillgodosåg hennes krav i allt är det självutplånande. Ibland måste man ta ett steg tillbaka och betrakta situtionen en bit ifrån och kanske är den inte helt fel ändå och i andra fall kanske kan man ändra något.

Jag mådde dåligt hela min andra graviditet och hade så dåligt samvete ibland men det blev ju bra. Jag orkade inget med dottern men pappan tog över och hon fick ett syskon och jag blev av med graviditeten och blev rask igen.

Men så klart uppstod nya situationer - att tillgodose ett spädbarn och ha en viljestark och intensiv två-treåring och det är hon fortfarande förresten. Vi tycks ha intensiva och viljestarka barn med humör. Är det vårt fel de blivit så? Kunde vi bemöta dem annorlunda? Ja, visst kunde vi det ibland men jag är övertygad om att de har en medfödd personlighet som är krävande. Det är tröttande ibland men man gör sitt bästa. Det är förresten nog den främsta anledningen att jag inte tycker jag platser i ap - jag VET jag inte är ap i många situationer även när jag borde vara det .

När det gäller din situation, gäller det att ta dig igenom graviditeten, lämna över så mycket du kan till mannen och så kommer det en tid sen.-).