AP-snack & babbeltråd

Jobbigt! Då förstår jag om tålamodet inte är på topp. Det enda jag kan garantera är att det kommer att bli bättre! Inte för att jag har varit i din situation men det mest brukar liksom ordna sig till slut. Visst, det blir aldrig som det var förrut men det kan bli annorlunda bättre!

Sen tycker jag inte att du ska ställa orimliga krav på dig själv. Lätt att säga, svårt att genomföra men det är ändå viktigt. Vila så mycket du bara kan och låt sambon ta mycket hemma. Sen när det gäller tid med sonen är nog mitt tips att försöka ha roligt när du ändå orkar. Låt sambon ta de situationer där ditt tålamod tar slut. Det är ju bättre att han som förhoppningsvis har sitt tålamod kvar tar över då så slipper du bli arg i onödan och din son slipper hamna i skottfältet Nu när jag har gått med armen gipsad i 6 veckor så har jag varit ganska begränsad så vi har helt enkelt satsat på att göra det dottern tycker är kul, som att ta ut böcker ur bokhyllan, stoppa tvätt i tvättmaskinen, kasta sten osv. Hon har jättekul och jag bara följer och i slutändan har vi båda jätteroligt tillsammans! När man följer barn i det de vill göra för stunden så blir de ganska lätta att ha å göra med Full fart men ändå kontrollerat liksom.

Hoppas järntabletterna hjälper lite!

Örtagård -
"Men så klart uppstod nya situationer - att tillgodose ett spädbarn och ha en viljestark och intensiv två-treåring och det är hon fortfarande förresten. Vi tycks ha intensiva och viljestarka barn med humör. Är det vårt fel de blivit så? Kunde vi bemöta dem annorlunda?"

I mina ögon är intensiva och viljestarka barn (människor) inget "fel".
Det är väl dessutom en del av barnets sökande efter den egna identiteten och en två-, tre-åring är ju inte "färdig" med att undersöka och testa och sträcka på det där gummibandet mellan sig själv och mamma (jag skriver mamma för jag är fast i min övertygelse om att det är mamman som barn i de allra flesta fall knyter an till).

det låter lite som du missförstod mig . JAG betraktar det inte som ett fel att barn är viljjestarka och intensiva men det gör det mindre enkelt för föräldern . Något man lär sig med tiden är att barn är väldigt olika och det finns olka nivåer på intensitet och vilja. Då pecis som du skriver ¨något som barn måste göra och få lov att uttrycka, är det något som komplicerar men även så klart berikar förä'ldraskapet.

Jag skulle dock inte hålla med om att en tvååring och treåring naturligast är mest anknuten till en pappa som tar lika ansvar för familjen. Det är nog väldigt olika med det där. Både beroende på barns personligheter som benägenhet att hålla sig till en och samma person och hur mycket mamma faktiskt är hemma i den åldern. Jag ör hemma mest tex men barnen är ändå lika anknutna till sin pappa och ttestar sitt "gummiband" lika mycket mot honom.

Nej, jag ville bara understryka att det inte är så lätt alla gånger - just om man vill låta barnet utvecklas som det bör.

Men tummen upp för den förälder som klarar varenda hallsituation med en arg tvååring, tjurig fyraåring och trött bebis . En del klarar det säkert men långt ifrån alla. Jag menar inte att det är ett misslyckande att inte klarar det, jag menar inte heller att man inte ska försöka klara det. Jag menar bara att det är så det är att vara för'älder . Inte lätt, inte  bekvämt men naturligt och dessutom roligt och stimulerande.

Jag tror inte jag någonsin höjt rösten eller tappat tålamodet med mina barn när de varit under 2,5 år och strävar efter att inte göra det sen heller men det jag vill säga att innan de utvecklar den där straka vilja är det så lätt tycker jag . Sjala, amma. samsova....inget som stressar mig eller 'är svårt. Att hjälpa arg 3 åring med skorna som skriker och väcker bebis som blir hysterisk och bli sen med femåringen till hennes älskade dagis - lite trixigare .

mamma

Tummen upp för den som klarar varenda hallsituation med en arg tvååring och trött bebis (jag är liksom bara i tvåbarnsstadiet ännu )....eller arg, vill-gå-ut-orkar-inte-vänta-en-sekund-och-rör-lillebror-mig-så-åker-han-på-en-propp-2½-åring och trött, kan-allt-själv (eller inte)-vill-gå-ut-måste-peta-på-storebror-hela-tiden-16-månaders .

Och jag HAR tappat tålamodet någon gång med båda mina......har dock bett om ursäkt för att jag blivit arg. Det är som du säger inte alltid så lätt. Man lär sig ett och annat i alla fall....varje dag

Ja jag tappar tålamodet med min. När han är jättehungrig vägrar sätta sig i stolen, sparkar ut gröten som jag ställt fram all världens väg som jag med stor möda gjort på darrande ben men lågt blodsocker, då tappar jag humöret. Men jag försöker verkligen vara likgiltlig och ta ett djupt andetag och hälla upp lite fil och musli istället

Vad gulliga svar jag fick av er som svarat på mitt inlägg. Ni har så rätt. Inte ställa för höga krav på sig själv, jag bär minstingen, sambon får sköta den stora om jag inte orkar. Sen dör han inte av att leka inne ibland och äta lite mat för han slänger det mesta på golvet. Jag inser ju också när jag skriver det här att ofta har det att göra med att jag blir så akut hungrig och det går ju att förebygga med att äta ofta, samma för sonen.

När jag tänker efter så handlar det väl alltid om att inte ha för stora krav på sig själv och det gäller ju allt. Sen har man väl sina grundtankar kvar om närhet och allt det där.

Ja, då missförstod jag dig.

Det är helt ok.

Hur kommer det sig att ni blev de föräldrar ni blev? AP, var det något ni läste in er på innan ni blev föräldrar?

Funderar på om det kanske är så att vi kanske har lite likartade barn, jag brukar säga att det var sonen som formade oss som förälder. Vägrade napp och ville amma, amma, amma. Sov på oss både dagtid och nattetid, sov hela nätter bara han fick sova i min armhåla och med bröstvårtan i läpphöjd. Ville bli buren istället för att ligga på golvet eller i babysitter.

...alla brukar säga att sonen är så "snäll" (de skulle bara veta, brukar jag tänka ibland), han har sedan han varit nyfödd varit krävande, men vi har ju lyssnat på honom istället för att försöka göra honom till nåt han inte är.

Ja, visst lär man sig varje dag! Det är verkligen inte en kyscha.

Jag känner så igen det du beskriver och det kan driva mig vansinnig. Då  mina stora är 5,5 och 3 måste jag erkänna att det nog är lättare för mig att tappa tålamodet än för dig - jag menar du är säkert en lugnare och bättre mamma ! '

 Jag känner att jag ställer allt högre krav, som sig börs självklart, men ibland kanske kraven ändå skenare iväg. Med en riktigt liten en vet man ju att man inte kan ställa krav på beteendet men min stackar femåring... Med två småsyskon... och både hon och mellanbarnet har i alla fall ett hett temperament. Det är verkligen så när jag jämnför med bekantas barn och då menar jag naturligtvis inte det jag ser av bekantas barn utan det jag får höra av föräldrarna.

Mina barn, i alla fall den stora, är exemplarisk bland andra. Den yngre är väl inte det alltid . Men vi har helt enkelt fullt röj här många stunder på dagen. Inte dock när de leker. Då är det fantastisk frid och fröjd men vid påklädning, avbrott av lek, måltider, läggning. Blä faktiskt ibland ! Ofta har vi haft två skrikisar, matvägrare, busar you name it vid matbordet. Inga harmoniska stunder. Det börjar dock bli bättre med den äldre . Jag har burit hem två illvårlande från lekplatsen när jag var höggravid.För att inte tala om hur många gånger lillebror fått tryckas ner i en sulky endast iklädd pyamas med halva kroppen utanför för att storasyster ska få komma till dagis (han har varit hemma med mig och bebisen). Helttokigt ibland men alla i familjen måste liksom kompromissa lite - utom bebisen så klart.  Så är det dock för många men alla har inte lika lättantända barn. En del barn går ju faktiskt att muta, avleda, tala med under ilska. Här kan det vara nollkommunikation till de fått rasa ut. Det tar på krafterna. Men det är vårt jobb.