AP-snack & babbeltråd

Det där är svåt tycker jag. Jag tycker det spelar så stor roll hur sammansättningen i barngruppen ser ut för vad som är lämpligast. När mina var ca 18 var en småbarnsavdelning ypperlig. Personalen kunde koncentrerar sig på ettåringarnas behov och anpassa verksamheten. För min femåring har det varit jättebra att vara på en syskonavdelning sen hon var 2,5 år och fått utvecklas sig fullt pedagogisk.

Mitt mellanbarn kom i kläm när han var ca 2,5 år och var kvar på småbarn. Personalen hade bara tid med de små, vilka självklar går först men han for illa. Vi tog hem honom då och nu får han gå på syskonavdelning och är tre år. Han har vilat sig i nio månader från dagis. På syskonavdelning växer och utvecklas han.

Jag är dock nöjd med att låt minstingen börja på småbarn när hon ska börja och är nästan två men hoppas hon kommer över på syskon vid ca 2,,5 år.

Jag tycker det är bra att de stora inte kommer ikläm då de har så olika behov. De små behöver omsorg och de stora utveckling. Det gäller ju dock att de har resurser på en småbarn. Men finns inte resurser alls, kan det dock blir fel med blandade grupper också. För oss blev det dock bättre nu när sonen fick var en minsting bland flera stora i stället för ensam stor bland ettåringar.

Der beroro ju oerhört på resurserna. I vår kommun har vi en väldigt hög kvalitet på barnomsorgen. Men det kan ändå uppstå situationer som är olyckliga. Som när min son gick på småbarn - att han växte ur gruppen och det var för många ettåringar.

Jag är dock supernöjd med det kommunala och känner stor trygghet i det offentliga. Vår personal är helt underbar. Min femåring vill alltid gå till dagis - även när vi är lediga (vilket vi har rätt till) och får det men sonen är inte heller ett sk dagisbarn och är hemma alltid när vi är lediga. Han är ju mindre också och har inte samma behov. Som den treåring han  blivit har han ett visst behov. Särskilt när hans syster försvinner från hemmet. Därför har han fått börja igen.

Jo, tackar som frågar Hon verkar trivas rätt bra tycker jag. Sover bra (somnar i famnen hos en av pedagogerna), äter bra och verkar vara sig själv (har tjuvkikat lite på henne "in action" när jag hämtat henne och hon inte hunnit se mig). Känns skönt att se!

Men jag har lite funderingar som jag tänkte att jag kanske kunde lufta lite här så kan ni likasinnade ge lite av era tankar kring situationen.

I onsdags var det första gången som jag lämnande dottern. Tidigare har det varit min man och då har det alltid gått bra. Men nu när jag lämnade så blev hon jätteledsen (inte helt ovanligt heller när jag går hemifrån) men personalen ringde redan efter 5 minuter och hon hade blivit glad och satt igång och lekt så fort de kom in i lekrummet. Skönt! Men det jag funderar på är vad det här egentligen betyder och hur mycket vikt man ska lägga vid att hon blev ledsen. Självklart gör det jätteont i mamma-hjärtat att lämna henne så men samtidigt var jag helt övertygad om att det skulle gå över ganska omgående annars hade jag inte gått. Kanske ska man inte analysera sönder situationen men det känns verkligen hemskt att lämna henne. Hur upplever hon situationen? Kan vår relation skadas på något sätt? Rent krasst så vet jag ju att vi har en så pass bra relation och hon verkar vara väldigt nöjd på dagis men ständigt så spökar dessa tankar hos mig...

Sen funderar jag lite på detta att hon är nöjd på dagis men ändå tycker jag att hon är annorlunda hemma nu jämfört med innan dagis. Hon är mer ledsen, vaknar väldigt ofta på kvällen och natten och är då jätteledsen. Hon är väldigt lättstött (har tidigare varit väldigt tålig) och gråter för det lilla minsta rätt ofta nu. Verkligen inte likt henne. Vad säger det er? Är det helt enkelt pga alla nya intryck? Är det ett tecken på att hon inte riktigt fixar dagis så bra som hon ger sken av när hon är där eller är det helt enkelt bara en "inskolningsfas" som går över när dagis har blivit "normalt"? Hur skulle ni tolka det?

Sonen blir ledsen vem som än lämnar, momor och pappa och jag har det varit. Han blir jätteglad när vi kommer sen igen. Däremellan är han glad och nöjd, äter massor och sover i famnen. För mig är detta bra tecken. Han tycker det är lönt att visa att han blir ledsen när han blir lämnad och inte får som han vill. Han visar gläde när vi kommer tillbaka. Han är glad däremellan vilket för mig innebär att han är nöjd.

Sen sover han mycket, väldigt mycket mer än vanligt men det konstiga känsliga humöret som var första veckan är borta. Det känns som han helt enkelt anpassar sig som vem som helst. Jag känner själv av mitt nya jobb och är inte mig själv men jag vet det går över. Jag kan känna igen hur det är med förändring.

Jag har inte märkt att vår relation skulle lida något. Hur tänker du att den skulle göra det? Att du lämnar henne där och hon blir ledsen är ju helt naturligt, det tänker inte jag innebär att hon automatiskt tror att du sviker henne och relationen är körd. Du är hennes mamma ju, du finns där alltid för henne i alla lägen. 

Så länge det är lyhörda pedagoger som ser barnen, de inte är där för långa dagar i början och det är hyfsat lugn och ro tror jag inte det är dåligt för barnen. Men nu tillhör jag kanske den lite mer dagisförespråkande i ap-skaran. Kanske för vi inte har något val. Jag är bara så glad att han är där så lite som 8.30-15 ibland 16. 
Hm, kanske inte mycket till svar på din fråga, mest hur jag tänker i samma situation. Jag kallar mig lite ap-inspirerad för parallellt tror jag mycket på good enough med barn. Det är tillräckligt bra så här, att sträva efter mer än så är inte enligt mig heller sunt.  

Tack Madeleineh för ditt svar! Visst inte tror jag att vår relation sabbas men nog känner jag ändå att jag sviker henne lite när jag lämnar henne då hon är ledsen. Kanske för att jag inte riktigt har kommit överens med att hon faktiskt ska gå på dagis fast hon är så liten... Men samtidigt så känner jag mig trygg med personalen och framförallt så verkar min dotter känna sig trygg med dem! Jag ska nog bara landa i detta, vara glad för att hon trivs och har det bra. Hon är ju trots allt ändå hemma fler dagar än vad hon är där och det känns skönt. Återigen tack för att du delar med dig av dina tankar. Jag ska nog sluta överanalysera detta nu och istället vara glad över hur bra det går.

Hehe det är så himla lätt hänt att överanalysera. Jag har också fäst mig länge vid det där att man sviker och inte är lyhörd om han blir ledsen när vi går.

Sen samsova tänker jag är ett stort plus också, det är ju rätt många timmar man ligger och knör ihop

Ja, samsovandet är ju ännu mera värt nu! Å bärandet! Helt urmysigt

Fast jag köper inte det där med att pedagogiken blir lidande, tvärtom tror jag! Eller, det beror på hur personalstyrkan ser ut mer.. hos oss är det gott om personal och vissa aktiviteter har de större barnen för sig och de små för sig. Sedan tror jag att både de små och stora lär sig oerhört mycket av varandra.  Hos oss är de stora exemeplvis väldigt fina med de små och de har helt klart lärt sig att visa hänsyn och omsorg om dem, de små barnen tittar i sin tur ofta på de större, hur de gör och fungerar i lek och lär sig massor i detta. Super tycker jag!

Det är så jag resonerar också. Att de lär av varandra och att de ibland är delade grupper. Men vissa förskolelärare som värnar om sin yrkesstolthet verkar inte riktigt se poängen med det. Jag tycker det är fint att de inte är så åldersindelade från början.

Dumt resonemang tycker jag! Självklart finns det för- och nackdelar med allt, men att blandade grupper rakt av skulle innebära lidande pedagogik vägrar jag hålla med om, och jag vet att förskolelärarna vi har absolut inte skulle hålla med heller..
Appropå att vara "dagisförespråkande Ap-förälder" så är jag övertygad om att ett bra dagis i lagom dos är något oerhört positivt för de flesta barn, men givetvis är inte dagis en förutsättning för att barn skall lära sig att fungera i grupp eller utvecklas!

Är det någon av er som har erfarenhet av "senare" dagisstart?
Många börjar ju vid 1½ år, men är det någon som har erfarenhet av dagisstart vid 2½-3 år?
Jag tänker just på att komma in i en grupp där barnen gått tillsammans i kanske ett eller två år.