AP-snack & babbeltråd

Hade ingen aning om vad ap var innan jag av en händelse kom i kontakt med begreppet när dottern var kanske 4 månader. Vi har bara gjort det som kändes mest rätt och faktiskt också det som var enklast. Dottern ville inte åka vagn så vi bar (och bär än idag när hon är 16 månader). Hon har alltid haft svårt att komma till ro för att somna. Det som funkade var att amma till sömns så då fick det bli så. Vi har alltid upplevt henne som ganska lätt men jag tror att andra hade upplevt henne som ganska svår... Iaf om de hade förväntat sig en vagnåkande, spjälsängssovande, icke-närhetskrävande, sova-hela-natten-bebis

Jag träffade en person som bara bar och inte hade en barnvagn till sitt barn. Då bestämde jag mig att så ska jag också göra för när hon berättade kunde jag inte längre förstå vad man skulle med en vagn till. Sen vet jag sen min socionomutbildning och arbete hur viktigt det är med en bra anknytning och hur man främjar den. När han kommit ut verkade det så bisarrt att inte sova ihop med den lilla, både på bb och hemma så samsov kom helt naturligt. Sen surfade jag in här och insåg att det jag gjorde hade ett begrepp. I början försökte jag dock att lägga honom ner, använda napp, krångla med ersättning. För mig var aldrig amning en stor grej att jag ville det för det skulle vara så bra. Jag visste att mitt goda moderskap inte sitter i tutten eller flaskan. Jag kunde bara inte tänka mig en tillvaro med ersättning och slabba med flaskor att jag bestämde mig att amningen skulle fungera. Jag är dock ingen långtidsammare, slutade vid 14mån och kunde likagärna gjort det tidigare. Jag saknar inte den alls när sonen är så stor som nu, 1.5år. Ibland vill han krama tuttarna och det får han såklart om vi är hemma

Jag är väl ingen klockren AP men jag tycker resonemanget är vettigt och att många "andra" har så konstiga idéer om föräldraskapet. Det verkar vara så krångligt och det är så mycket att streta mot barnet, det ska läras och göras självständigt hit och dit. Istället tar jag några år av mitt liv och följer barnen och vi har en enkel tillvaro.

Säger som de flesta andra här: AP var inget jag kände till innan jag blev gravid eller förälder, jag sökte heller inte efter en föräldramodell att anpassa mig till. Jag och maken hade en syn på föräldraskap och givetvis agerade vi i enlighet med den synen - när jag surfade in här på FL blev jag varse att det vi gjorde helt naturligt kallades för någonting. Självklart dock, när jag läste på mer (kunskapsnörd som jag är) så fick jag/vi i och med det tips och fler ideér om hur man kan tänka i vardagen. Särskilt nu när dotra blivit något större med en mycket stark uppfattning om hur hon vill ha det i sin tillvaro känns det bra

Kan bara hålla med!

Jag hade heller ingen aning om begreppet AP när min äldsta föddes......blev nyfiken när jag såg rubriken på FL och upptäckte att mycket av vad AP är stämde överens med mina grundvärderingar och upptäckte att det fanns trevliga människor med liknande syn på föräldraskap och bar som jag i den här delen av forumet. Jag har haft föräldrar och mor- och farföräldrar som varit väldigt närvarande (allt hände i köket, inga stängda dörrar, helt ok att sova med mamma och pappa när som helst etc. etc.) och "barnsliga" (aldrig några problem att få 80-årig farmor att krypa runt på golvet och bygga kojor, eller morfar att leka kurragömma). Dessutom är mer eller mindre hela släkten lärare så ett starkt intresse för barn, ungdomar och pedagogiska frågor har liksom alltid funnits naturligt.....har väl fått det med bröstmjölken .

Det lustigast är väl att lösningen på diverse problem med barnen alltid handlar om striktare rutiner, någon fast metod, mer mat eller något annat väldigt konkret.......hur ofta löser vi våra egna svårigheter eller relationsproblem på det viset vuxna emellan? Jag tycker precis som madeleineh säger att många verkar krångla till saker i onödan.....men också förenklar helgalet.......eller kanske krånglar till det genom att förenkla .

På tal om det här med att bära sitt barn. Jag har ju haft nån idé om att han ska åka vagn. Men nu när jag hämtar från dagis tycker jag det är så underbart sätt att komma nära igen. Sätta honom i selen och ta en lugn promenad hem då vi är nära varandra, pratar, pekar på allt och bara myser

På tal om dagis, sonen som alltid somnat i sele somnade andra dagen på vilan hos sin lärare. Jag känner mig så lycklig. Tänk om vi skulle till att tränat honom till annat hemma tidigt för han skulle lära sig. Allt löser sig ändå. igår hade de suttit med alla tre 18-månaders barnen i varsin famn Jag känner verkligen mig trygg med att lämna där, att de ser barnens behov på ett bra sätt.

Skruttpåväg: Hur går det för er lilla på förskolan?

Mysigt på dagis de små verkar ha! Under mitt barns fösta tid på dagis (hon var också 18 månader) så fick hon somna på en dagisfrökens bröst varje vila, sedan somnade hon gott bredvid och numera ligger hon raklång på rygg på sin egen lilla madrass. Hon har också alltid trivts där oerhört bra och personalen är verkligen inkännande och är oerhört duktiga på att se och bekräfta varje enskild liten individ

Vad häftiga dagis ni verkar ha! Är det så här på vanliga kommunala, eller har ni dagis med någon speciell pedagogik?

Ingen särskild pedagogik men ett väldigt bra föräldrakooperativ med fantastisk personal Tack vare dem har jag inte en enda gång känt mig annat än trygg vid hämtning och lämning av dotra. (trots att jag överlag är lite skeptisk till dagis med allt vad det kan innebära), fantastiskt skönt

Jag tror också mer på föräldrakooperativ. Eller kanske inte generellt men jag vänder mig emot att ha stora åldersindelade grupper. En kompis sa de var två pers på åtta st ettåringar. Hon sa det var fruktansvärt, de hann helt enkelt inte med att trösta. Då känns det bättre med olika åldrar även om pedagogiken blir lidande (enligt henne som är fsklärare). För mig är pedagogiken underordnad trygghet i att det finns en famn.