AP-snack & babbeltråd

Usch vad jobbigt det är! Skulle lämna imorse och vi hinner bara innanför dörren då hon blir ledsen och när en pedagog kommer vid dörröppningen in till själva lekrummet vänder hon sig om och klamrar sig fast vid mig...

Pedagogen hittar iaf något som intresserar henne och det går lite bättre. Hon grät iaf inte när jag lämnade henne men usch vad jobbigt det är när hon verkligen klamrar sig fast vid mig och är superledsen... Är dock övertygad om att hon kommer att vara glad på dagis idag men ändå...

Lider med dig!
(Även om det kanske inte är det du vill höra.)

Jag fortsätter mitt ältande lite... Hoppas ni står ut med mitt överanalyserande och mitt ständiga frågande efter er vishet

Jag tycker det är svårt att avgöra hur det faktiskt är för henne. Hon verkar ju helt nöjd när hon är där, glad och framåt precis som hemma. Men vad betyder det när hon blir jätteledsen och klamrar sig fast vid mig redan när vi bara klivit innanför dörren? Vad betyder det att hon inte alls är sig själv hemma efter att hon vart på dagis (trött, grinig, ledsen, vill klamra sig fast vid mig ofta) men blir sig själv igen efter några dagar hemma (hon går bara mån-ons mellan kl 8.30 - 14.30)? Visst förstår jag att hon blir trött och att det är en massa nya intryck men hur länge ska det hålla i sig? Usch, jag tror jag blir tokig av allt analyserande...

Hej! Jag har inte varit så aktiv på fl på något år eller så, men nu när min lilla dotter (22 mån) precis börjat på dagis (litet föräldrakooperativ) ökar behovet igen . 

Det här känner jag så väl igen mig i. Inskolningsperioden gick bra, men första gången jag skulle lämna själv började hon gråta! Jag stannade och lekte med henne och pedagogen och försökte "fasa ut" mig själv, men det gick inte. Till slut sa jag ändå hejdå och ställde mig bakom ett hörn på gården. Hon slutade gråta och kom in i lek med pedagogen efter några minuter. Men jag kände mig som en stor svikare. Sedan dess har jag och sambon gått tillsammans för att lämna, men det gör inte mycket skillnad. Nu idag blev hon glad igen innan vi gick vilket jag hoppas är ett tecken på att hon ändå känner sig trygg där.

Jag funderar på precis de sakerna du skriver. Vad är det för mekanismer som är igång? Ger hon upp och anpassar sig när hon slutar gnälla/gråta? Känner hon sig övergiven men vågar inte visa det? Eller är det bara en helt ofarlig anknytningsreaktion som inte är kopplad till dagisupplevelsen, som visar att hon är trygg nog att "säga ifrån" men tycker det är helt OK att vara där? Hon vaknade mycket oftare på nätterna under de första två veckorna och var mer gnällig på kvällen vissa av de dagarna, vilket gjorde mig orolig att det var för mycket för henne. Men den senaste veckan har hon sovit som vanligt och varit på bra humör, trots att hon nu börjat reagera vid lämning. Jag inga lugnande svar till dig, ville mest bara skriva att du inte är ensam. Kanske kommer vi fram till något smart. Hur gör du/ni vid lämning, har ni märkt om något fungerar bättre?

Lite info om mig: Bor i Stockholm och har ett par vänner med liknande förhållningssätt, så jag har inte känt mig lika ensam/ufo som jag tror jag hade gjort annars. Men såklart känner jag igen det där att må dåligt över hur andra ibland behandlar sina små, och självklart blir det tydligt varje dag att jag skiljer ut mig från mängden i föräldraskapsfrågor. Jag ammar fritt, vi samsover och har tillämpat "baby led weaning". Dessutom burit ganska mycket, men mindre än jag egentligen hade velat pga att jag haft bäckenbottenbesvär. Min dotter är "sen" med sömnen, dvs hon utvecklade dygnsrytm sent och sover aldrig "hela nätter". Ammar minst 3-4 ggr per natt. Ändå har vi inte tillämpat någon "sömnmetod", galenskap enligt många men det skiter vi i. Så länge jag orkar kör vi på, skulle jag känna att det inte går längre kanske jag plockar fram mitt ex av "Somna utan gråt".

Har ytterligare en fråga, denna gång om amning
Vet ju att några av er är erfarna ammande mammor.

Både jag och min son är tokförkylda och för honom har det varit jobbigt att amma, han har varit lite täppt i näsan och snorig. Han har dessutom fått fler tänder, upptäckte jag nu under förmiddagen, och har antagligen haft lite ont/klåda i munnen. Sammantaget tror jag att det är detta som har gjort att han mer eller mindre frekvent bitit mig i bröstet. Mitt tålamod - febrig och trött - har inte varit det bästa och jag har sagt ifrån ganska skarpt några gånger. Nu verkar han HELT ointresserad! Vet att det är tidigt att få panik eller bli bekymrad över detta, men han har varit så tuttglad och nu vänder han bara bort sig. Vår amningshistoria är tyvärr väldigt lång och började redan på BB då en sköterska sänkte mig totalt, fortsatte på BVC som i princip fick mig att tro att jag var tvungen att lägga ner amningen när han var tre månader gammal, och det har väl medfört att jag både känner att det är viktigt och att det är en rätt känslig fråga. Med det i bakhuvudet är det inte så konstigt att jag blir både ledsen och orolig. Vad gör jag?

Hur länge har han nu varit ointresserad?
Jag tänker om det har att göra med att han haft svårt att äta (täppt näsa).

Inte samma sits men jag vet att amningen är intim, man vill att det ska funka (om man är "sån" som vill amma) och kan bli känslig för "störningar".

Två dagar bara. Lite obefogat att bli orolig, jag vet! Men precis som du säger, man vill att det ska funka och är känslig för störningar. Med allt det som hänt är det också så... viktigt, och känsligt. Sonen gick ner för mycket i vikt - förlossningen var jobbig, jag hade ca en halv dl fostervatten, han fick gulsot och orkade inte suga - och det var en barnsköterska som bestämde sig för att jag inte hade någon mjölk. Hon var ytterst bestämd på att han MÅSTE få ersättning OMEDELBART, och när hon tio minuter senare satt och gav honom flaskan sade hon "men OJ så gott att äntligen få äta", "OJ så hungrig du var då!" och sådana där saker medan jag satt en bit bort och grät. Blä, det satte verkligen prägel på hurdan amningen har varit för oss - en ständig oro över att inte vara tillräcklig.

Jag kan tänka mig att det kan vara så att han har tyckt att det är jobbigt med den täppta näsan, och att det då dessutom har gjort ont i munnen. Är bara så rädd att jag har gjort amningen till något negativt för honom när jag har reagerat på bitandet som jag gjorde.

Låter verkligen som att vi har ganska lika tankar. Skönt att känna att jag inte är ensam! Det jag är mest rädd för är att hon till slut ska få känslan att "det är inte lönt att protestera för mamma bryr sig ändå inte i den här situationen". Jag ryser bara av tanken.

Eller hur! Så svårt att veta hur man ska göra för att både förmedla att dagis är tryggt OCH att mamma/pappa bryr sig om vad du vill.