AP-snack & babbeltråd

Nä, visst har du rätt i att vi inte alltid vet vad som ligger bakom och många gånger är det för sent att börja nysta i det när man märker att utbrottet blir ett faktum. Jag håller (sakta ) på att lära mig att låta utbrotten ha sin gång när jag är för sent ute men det är jobbigt! Fast det är väl så det ska vara.

Jag tror det jag villl komma fram till är att man inte alltid i samma stund kan komma fram till vad som ligger bakom. IBland får man helt enkelt vänta. Jag håller med dig med att det finns anledningar som inte behöver vara i motsats till mina önskningar, däremot är det inte alltid just nu som är rätt tillfälle.

På tal om att barn säger som det är. Sonen ville ju inte gå till dagis i höstas. JAg visste ju att han berättade något men inte vad. Nu visar det sig att det är många fler än han som inte vill gå dit, typ alla jag lyft frågan med. Nånting är det ju i gruppen eller med personalen. Det är ändå fashinerande hur mycket de säger och hur rätt de här även om vi inte fattar nånting. Idag stannade jag kvar en halvtimme och då var det inget gråt vid lämning. Fast jag tycker nästan det är lika obehagligt, såg ju han blev besviken när jag gick men det dolde han. Ska ändå göra så framöver, jag har ju all tid fram till att lillebror vill sova Observera lite och finnas till hands.

Madeleineh: Ja, det verkar ju onekligen vara något i gruppen/personalen. Skönt att inte behöva stressa till jobbet då utan ha möjlighet att iaktta och se ifall det kommer fram något. Jobbigt att känna att man måste göra det men ibland kan det nog behövas.

Det är ju ett kooperativ o medlemsmöte på måndag. Funderar på att ta upp det, hur vi upplever det. Behöver tänka igenom det först bara. Kan ju bli konsekvenser man kanske vill tänka igenom först. Nu blir det mig att bu byter dagis i höst så de kan gå ihop men det är många månader kvar

Bakomliggande orsak till utbrott. Jag har funderat hela em på vad ni menade då kring lunch när jag senast läste här.

Sist det blev ett sånt ursinnesutbrott här, med fradgatuggande etc, var i början av december. Jag skulle till tandläkaren, och stora hade bestämt sig för att ta med ett gosedjur som skulle få vara med och titta precis som hon. När vi väl gav oss iväg en god stund senare hade varken jag eller hon en tanke på det där djuret. Allt gick bra, men när vi kom hem så såg hon djuret och insåg att hon glömt att ta med det, och därmed var utbrottet ett faktum. Förstår jag dig rätt skruttpåväg, att den bakomliggande orsaken till utbrottet var just det glömda djuret, eller är det på ett djupare plan du tänker? Och att förebygga ett sånt utbrott, det skulle vara att jag skulle förutse att hon vid just detta tillfälle skulle bli ursinnig och därmed se till att få med oss djuret, även om hon inte blev det vid någon motsvarande situation veckan före eller veckan efter? Är inte det en gigantisk uppgift att ta på sig? Inte är det kul med den formen av utbrott, varken för vuxen eller barn, men att helt undvika dem går väl knappast?

Sen förekommer ju en annan form av gnäll/gråt/ilska som potentiellt kan leda till stora utbrott (fast sällan numera tack och lov) när jag sätter gränser, t ex igår när jag sa nej till att tappa upp ännu mer badvatten eftersom jag ansåg att det räckte med det som fanns. Men de utbrotten är ju också svåra att undvika tänker jag, och dessutom egentligen sunda i det att barnet vågar visa sina känslor?

Däremot tycker jag förstås att det är jätteklokt att göra som du gjorde skruttpåväg, att förbereda inför i princip allt. Konflikter och utbrott som är lätta att förutse och förebygga bör man givetvis undvika.

Nä, det blev nog lite tokigt att skriva att det bakom alla utbrott skulle ligga ett behov som inte var tillfredsställt. Men i väldigt många fall är det nog så. Otillfredsställda behov av närhet, lek, självbestämmande osv leder ju inte sällan till utbrott men många gånger beskrivs barnen som obstinata, trotsiga eller att de bara jävlas (kanske inte riktigt hur de beskrivs i den här delen av forumet dock ). Men kort sagt så tror jag att man i många fall kan hitta viktiga ledtrådar om man försöker se behovet bakom.

Fast skrutt, vi har massa utbrott av rätt hög intensitet trots närhet, lek osv. I den här delen av forumet tänker jag att det inte är det som det handlar om. Ibland tänker jag att jag får släppa de tankarna, för så tänker jag ibland och bara inse att barn utvecklas, ska igenom högar med jobbiga grejer i sin uppväxt. Jag tänker att finnas där när det kommer är det bästa och det lyckas jag med då jag inte är slutkörd. Alltså viktigt att ha den orken (självklart men ändå). Jag tror jag försöker inför mig själv normalisera utbrotten och inte se dem som nåt negativt utan mer som en del av livet. Men återigen utgår jag från oss, jag vet inte hur din dotter mår av dem...såklart inte. 

Fågelungarna, gosedjuret hade kunnat hända oss också Och badvattnet, men jag hade nog vackert hällt upp mer badvatten hehe...fast vi bor förvisso i lägenhet Jag ser det också till största delen som sunt och inget som ska undvikas. Det är okej att bli arg och ledsen.