Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Vi har ju haft våra, många gånger väldigt dränerande, utmaningar med sonen och jag känner igen en hel del av det som dryftas här ovan. För mig var insikten att det faktiskt finns "lättare" och "svårare" barn oerhört avlastande - att slippa känna sig udda och knepig som förälder när man förklarar att "han kan inte sova i vagnen" eller för all del att det skulle bero på något man själv gör. Det man kanske får tänka på är att det är en förklaringsmodell som är till för föräldrarna mer än för barnet så att man inte blir fastlåst i tanken att ens barn bara är på ett visst sätt, punkt slut. Jag brukar också tänka ungefär så - vilken tur att det här barnet hamnade hos just oss, som orkat följa med i hennes svängar och inte kämpat emot allt som hon gör och är.
Vi har ju haft våra, många gånger väldigt dränerande, utmaningar med sonen och jag känner igen en hel del av det som dryftas här ovan. För mig var insikten att det faktiskt finns "lättare" och "svårare" barn oerhört avlastande - att slippa känna sig udda och knepig som förälder när man förklarar att "han kan inte sova i vagnen" eller för all del att det skulle bero på något man själv gör. Det man kanske får tänka på är att det är en förklaringsmodell som är till för föräldrarna mer än för barnet så att man inte blir fastlåst i tanken att ens barn bara är på ett visst sätt, punkt slut.
Har ni olika förklaringsmodeller för era kompisar, pojkvänner, sambos, tjejer, etc...?
(Ja, jo...det har man väl när jag tänker efter....man beskriver kollegan som krävande, grannen som nitisk, svärmor som påfrestande...så, ja.... - dä rfick jag så jag teg! )
...men, jag återkommer ändå till att det handlar om förväntningar i livet och att det uppkommer ett behov av förklaringsmodeller för att man jämför (Detta ständigt jämförande mellan barn!),
Det finns (väl??) olika förklaringsmodeller för olika tider och olika kulturer så det beror väl på hur man ser på saken.
Jag förstår inte varför man inte får jämföra, klart som sjutton man gör det. Tycker det är konstigt att inte göra det. FAst min mamma är likadan, jag får inte ens fråga nåt om kusinen "äter han mat nu", "har han börjat krypa" och sånt för då ska man minsann inte jämföra. Jag är bara nyfiken, utan att värdera. Jag vet också hur det är att ha high need children eller vad det kallades. Mina har haft de tendenserna, lägga dem ner är ett skämt. Vi är ute och promenerar med lillebror nu varje kväll precis som med storebror Barn som ligger på rygg har alltid fashinerat mig, att de finns liksom. Det är tufft att ha barn som aldrig lämnar en i fred och nej, verkligen inte, det är inte fel på barnen men man kan tycka det är tungt. Förklaringsmodeller hjälper mig, finns väl en anledning till att jag gillade min socionomutbildning
Men ni som säger att ni måste amma var 40:e minut. Vi har gjort så de perioderna att pappa får ta upp i selen och vagga till ro. Det kanske inte funkar men här har det gjort det så det blir lite tid för den föräldralediga också.
Nu har ni skrivit så mycket här men jag minns inte allt.
Det där med samsovning och bära brukar ju nämnas som bra sätt att knyta an till barnet och därmed en grund för AP. Sen handlar det såklart inte om just att göra de sakerna men som redskap mer eller vad man ska säga. Visst har du rätt Peap att det inte är sjalen och sängar som avgör
Dock finns det ju uppenbara faror med diagnoser och modeller, det passar inte alla eftersom det kan för vissa bli att man identifierar sig med diagnosen. Jag är deprimerad, jag har adhd eller vad det kan vara. Klart inte bra alls att barn växer upp och identifierar sig med etiketter men det förutsätter jag att man funderar på .
Tack för era svar! Idag hade jag strategin att jag förberedde henne inför i princip allt. Hämtade henne ännu tidigare idag då vi skulle med lillebror på läkarbesök och jag ville inte känna stress att hinna hämta henne efter. Jag tog även med mig en macka så hon fick äta och bärselen så jag kunde bära henne. Efter lite pyssel att få med henne på tanken att vi skulle åka från dagis (hon vill alltid stanna kvar) så gick det bra. Men jag får alltid ladda otroligt, ständigt förbereda, förhandla, omförhandla osv. Jag kommer att bli proffs på att planera och hon kommer att bli världens bästa förhandlare!
Men nu ikväll mår jag skit! Jag vet inte hur jag ska orka... (och ja Peap, jag vet att jag gör det). Allt känns otroligt övermäktigt, jag känner mig otroligt nere och det påverkar min dotter väldigt mycket. Det är bara jag som gäller i nästan allt just nu, vilket innebär att jag får alla konflikter och ett barn som hela tiden har stenkoll på mig och verkar nästan rädd att jag ska försvinna. Visst har hon alltid varit mammig men det här är mammighet in extreme! Pappa är inte värt nåt större delen av tiden och min energi är sedan länge borta.
Huruvida man ska eller inte ska använda begrepp som spirited children eller inte är väl lite upp till var och en. För mig innebar det en otrolig lättnad när jag läste om det och jag kände mig inte helt värdelös längre. Det gav mig även en större förståelse för dottern och pekade på en hel del som kan vara värt att uppmärksamma och stärka hos henne.
Peap, allt är ju inte svart eller vitt. Det finns väl mängder med barn som är fulla med driv, är intensiva, har idéer osv utan att för den skull vara spirited. Att vara spirited är helt enkelt bara att dessa barn är MER av allt. Har man inte stött på det så tror jag faktiskt inte man förstår. Det är inte så att de bara vill eller behöver - de KRÄVER på ett sätt som många ej har upplevt (smarta barn!). Självklart är det normala barn (vad nu det är?) men jag förstår faktiskt inte vad det är för fel med att säga att vissa barn är mer eller mindre intensiva, mer eller mindre ihärdiga, mer eller mindre känsliga, mer eller mindre regelbundna etc? Så länge man använder begreppet eller förståelsemodellen för att förstå och stärka sig själv och sina barn. Jag vill absolut inte sätta negativa etiketter på mina barn men det som beskrivs om spirited children är ju sånt som ganska lätt kan ses som positivt men oavsett otroligt krävande för den som är förälder (och säkerligen även för barnet) eftersom samhällets normer inte är byggda för "dessa" barn. Jag är inte ute efter att jämföra barn men jag vill förstå mitt eget och ibland kan ett begrepp faktiskt hjälpa. Att känna att jag inte är ensam är väldigt lättande. Jag är nog en person som har haft otroligt lätt ändå att anpassa mig till dottern och hennes sätt att vara och även om jag kanske hade en del förväntningar som visade sig inte stämma på min dotter så anpassade jag mig till henne. Men det är jag och min familj. Tyvärr så möts vi av mindre förståelse utifrån (även om vi ändå är ganska förskonade än så länge) och jag gruvar för när min dotter ska börja skolan... För det kommer att kräva lärare som verkligen uppskattar de som tänker annorlunda, som kan vara flexibel och tillåta förhandling och som kan se kreativitet utanför de tänkta ramarna. Och tyvärr så funkar inte skolvärlden alltid så...
Så kort sagt: Om man använder en förklaringsmodell för att stämpla eller döma barnet - nej, då ska man nog skippa det. Men om man söker dem för att förstå sig på sin omgivning eller sig själv, stärka den/sig själv - ja, då är den nog användbar. Sedan är det väl alltid viktigast att lita på sig själv och lyssna inåt, det är väl den invändning som jag har mot detta då det lätt kan bli att man lyssnar och förlitar sig mer på modellen än på sin egen känsla.
Skrutt, nu han jag läsa ditt inlägg om dotterns utbrott. Jag ska dela med mig av hur jag tänker, den situationen du beskriver kan hända här också titt som tätt. Du håller sannolikt inte med i allt jag skriver men det kanske kan leda vidare till nåt bra för dig Så funkar jag iaf.
Som jag tolkar det vill du så långt som möjligt att du och dottern ska kunna mötas och att de här utbrotten ska kunna undvikas. Jag är lite likadan fast ger mig nog snabbare i tanken att jag faktiskt inte kan och orkar. Vill storebror få såna flipp så får han ha det helt enkelt. Jag kan inte tillmötesgå det hela tiden.Man försöker vara ute i god tid, ha marginaler, undvika blodsockerfall osv men sen kommer stunder då det ändå inte funkar. I början bar jag ju bägge barnen, babyskydd och väska bort till bilen. Nu vägrar jag helt enkelt för min kropp inte orkar. Idag fick jag förklara för storebror i trappen att mamma ska sätta bror i vagnen och sen hämtar jag dig. Han blev ledsen men jag förklarade några gånger till och gick sen ner. Han satt kvar och väntade och jag hade ork och energi att möta honom glatt och bära ner honom. Han hade släppt besvikelsen att inte kunnna bli buren direkt och var glad. Nästa gång får jag kanske bära ner honom hysterisk men då får jag göra det.
Det är ju så himla mycket vi inte vet om vad som försigår i barnens huvuden och tankar. Det blir ju då omöjligt att bemöta allt korrekt hela tiden, vi har vår agenda, barnen en helt annan. Vi hade en incident här i veckan då storebror bet lillebror i handen och slutade inte trots han gallskrek och det blev rätt fula märken i handen. När vi pratade om det sa storebror att "bror bli glad när vi åka till doktorn". JAg vet inte om det är sant men han kanske tycker det varit roligt hos doktorn och kopplat man åker dit när man har ont och därmed ville säkerställa att vi tar lillebror till doktorn som är rolig. Tycker själv det är lite osannolikt men det är ofta jag märker storebror har ett "konstigt" resonemang men ändå logiskt.
Ibland försöker jag släppa det här med att ständigt sträva efter harmoni och glada och harmoniska humör. Det är okej att vara svinförbannad som barn. Sen är det sjukt jobbigt som förälder oh jag förstår du är trött och less! Jag är ju där jag också. Funderar lite på vända sig till vårdcentralen? Kanske du behöver vara sjukskriven och maken din för ta föräldraledigt lite, deltid. Du verkar ha det tuffare än vad det ska behöva vara och det är viktigt att ta hand om sig själv innan det är försent. Inte bara för dotterns skull utan för din egen också! Bara en tanke och förkasta om du tycker jag har fel.
Här ville storebror lämna tillbaka lillebror på Ica
madeleineh: det där med logiken ja. Man själv tänker ju hyfsat logiskt, och är van vid att omgivningen också gör det. Jag har kommit på mig själv med att förvänta mig det av dottern med, helt orimlig förväntan inser man ju i efterhand.
T ex: vi ska klä oss och gå ut. Hon håller på med något, och jag säger, ok, gör färdigt det där och så kommer du sen och klär på dig. I mitt stilla sinne (med en hjärna som automatiskt går in på normalt umgänge med "normala" människor i stället för det komplicerade umgänget med en 2,5-3-åring) tänker jag förstås att hon direkt ska komma springande och klä sig när hon är färdig med det hon gjorde. Ack vad jag bedrar mig, hon påbörjar genast en annan aktivitet som ser ut att bli tidskrävande. Nej nej nej, stopp, säger jag, och så är en konflikt på gång att inledas för att jag hade orimliga förväntningar på henne i stället för att snabbt som blixten fånga in henne just när hon var färdig... Man går i fällan både en och annan gång, om man inte är helt fokuserad och närvarande. 
Och det är inte så himla lätt när man har ett hem och en lillebror att sköta.
Å andra sidan märker jag när jag läser era beskrivningar, att jag har en väldigt lättsam stor unge, hon är med på det mesta, aldrig att hon blir gnällig av att vara trött eller hungrig t ex.
Jag känner igen liknande tankevindlingar som din son hade om att ta lillebror till doktorn för att göra honom glad. Visst är det komiskt och spännande när man samtalar och lyckas få fram vad det är de bygger sina resonemang på!
Madeleineh: jag både håller med dig och inte . Jag håller med om att man som förälder inte alltid lyckas, att vi har rätt att bli förbannade och sätta personliga gränser och i att jag så långt som möjligt vill undvika utbrott. Men att undvika utbrott handlar inte om att jag till varje pris är beredd att offra mig själv. Däremot tror jag att det alltid finns ett grundläggande behov som inte är tillgodosett bakom varje utbrott. Jag vill så långt det är möjligt försöka identifiera det behovet och tillgodose det utan att för den sakens skull köra över mina egna behov. Jag tror många gånger att vi snöar in på att våra behov står stick i stäv med varandra. Jag tror inte att det är själva behoven som står i konflikt med varandra utan snarare tror jag att det är de strategier vi väljer för att försöka tillgodose våra behov som krockar. Kan vi identifiera behoven bakom agerandet så kan vi oftast också hitta en strategi som gör att bådas behov kan bli mötta. Men det är svårt! Och nej, jag tror absolut inte att hon VILL ha dessa utbrott! Det är inget hon väljer utan helt klart något hon DRABBAS av. Tro mig, efter att ha sett hennes utbrott, skulle du vara helt övertygad om att hon inte väljer att ha dem. När det gäller sjukskrivning så har jag tänkt på det. Vi får se hur det går när jag får tid att prata med en psykolog. Jag känner mig ofta ganska energifylld på dagarna men när mörkret kommer så försvinner den och på kvällarna sitter jag mest och gråter. Jag börjar verkligen inse vikten av att JAG måste må bra gör att mina barn ska må bra. Nu måste jag bara hitta en strategi som för mig dit.
Självklart vill hon inte ha de utbrotten men säg att det ärn ågot som hände på dagisk precis innan du hämtade henne eller att hon är arg över nåt helt annat. Det är där jag menar att då är det svårt att göra mycket åt det själv. Jag kan vrida in och ut på mig själv för att undvika ett utbrott men om jag inte har en suck om vad det handlar om kommer jag inte jättelångt. Jag tycker det funkar bra att prata med stora barnet men det är ju inte alltid läge till det. Trista i att ha två barn, det var lättare förut. Jag håller ju med om att det är nåt annat de säger, de vill inte ha utbrott och vill inte hamna där. Däremot kan de inte alltid kommunicera vad "problemet" är men jag kan som förälder inte heller till varje pris undvika dem. Jag upplevde bara det som alltför jobbigt att din inställning, att alltid försöka hitta anledningen och möta det. Jag kom fram till att det helt enkelt inte går och sen har jag lagt ribban lite lägre. Han får vara arg ibland helt enkelt. Obs, utgår ju helt från mig och mitt barn, jag vet ju precis som du säger inte hur din dotter är.