AP-snack & babbeltråd

Tack alla för gratulationerna

Acalise: Jag funderar, om du gick för personalens skull får jag för mig att du har lösningen inom dig. Jag kan också göra så ibland men efteråt ångrar jag bara mig. Nu lämnar jag min son gråtandes ibland för jag har provat att vara kvar men det hjälper inte. Jag har själv känt mig tryggare med samma procedur varje morgon, tänker att då vet han åtminstone vad som blir. Kontinutiet och förutsägbarhet typ. Sen känns det inte alltid bra men av alla dåliga lösningar är det ändå det som jag tror blir bäst. 

På tal om detta, hade en jättebra lämning idag trots storebror inte vill gå till dagis på morgonen. Lillebror sov i vagnen och jag kunde gå in med storebror och ta det väldigt lugnt och fint. I vanliga fall är jag stressad då lillebror sitter svettig i selen, ryggen gör ont då jag ska hjälpa storebror som inte heller kan kramas eftersom lillebror är vägen hela tiden. Jag fattar inte vad jag tänkte då jag levde utan syskonvagn. Jag blir nästan lite bitter  Jag behöver inte ha ont i ryggen, jag kan uppmärksamma storebror oftare, ta en promenad med lillebror i vagn osv. Igår åkte vi spårvagn, storebror kunde sitta i mitt knä, vi tittade ut, pratade, kramades osv medan lillebror sov i vagnen. Vi lekte ihop på lekplatsen vilket jag inte klarat tidigare, har ju knappt fått upp storebror i en gunga för lillebror varit ivägen. Helt plötsligt kan jag faktiskt göra saker med storebror som jag inte kunnat innan. Nåja, bättre sent än aldrig   Imorse testade jag strategin att ta ner lillebror först och sen hämta storebror, gick jättebra för alla.  

Även jag behöver råd från er. Jag har en hel del tankar själv men kanske kan ni hitta någon bättre som jag inte har tänkt på.  

Dottern har som sagt en tendens att låsa sig i något, påbörja mantran och inte kunna komma ur dem förrän hon har brutit ihop helt totalt. Igår hämtade jag på dagis och redan när vi ska börja klä på oss märker jag att humöret är minst sagt instabilt. Vi klär på oss och när vi ska gå ut börjar hon med "nä mamma inte gå så fort", "inte hålla så", "inte sätta foten där" etc. ALLT är fel! Jag erbjuder henne en banan och vi öppnar den så hon kan äta. Då är den lite brun och det är kört. Sen vill hon att jag ska bära henne vilket är svårt då lillebror (som av någon anledning nästan alltid är missnöjd och vaken när jag ska hämta) måste bäras i bilbarnstolen. Men vi lyckas ändå komma fram till att jag kan gå och sätta honom i bilen och sedan gå tillbaka och bära henne till bilen. Så jag pustar ut och börjar åka hemåt. Lillebror somnar och vi pratar och hon berättar glatt om dagen. När vi sedan stannar på parkeringen så vaknar lillebror igen och är rätt missnöjd. Jag tar ut honom först, öppnar dörren och ska hjälpa dottern ut men då låser det sig helt och hållet "han ska vara kvar i bilen! Du ska hjälpa mig med båda händerna!" Detta upprepar hon hundra gånger och blir mer och mer ledsen. Jag säger att jag hör vad hon säger och att jag gärna hjälper henne med båda händerna och ställer ner bilbarnstolen för att hjälpa henne. Hon har dock redan låst sig vid att lillebror ska tas ut sist och skriker "han vara i bilen". Till slut säger hon "han inte vara här, han får åka tillbaka" Det gör ont i mitt hjärta samtidigt som hon har all rätt att känna så. Till slut plockar jag ut henne ur bilen i alla fall (svårt för hon är sjukt stark!) då jag inte vill stå på vår allmänna parkering när utbrottet tar i ordentligt. Sen försöker jag mig på att bära både henne, lillebror i bilbarnstolen och hennes ryggsäck samtidigt (det är en bit att gå från bilen). Jag orkar bara en liten bit och sen måste jag sätta ner henne. Då springer hon snabbt tillbaka till bilen "jag ska sitta i bilen, du öppna och sätta fast mig!". Jag tar nya krafter och hämtar henne (nu vill jag bara in till varje pris!) och bär henne en bit. Då tappar hon skon, jag sätter ner henne, springer en bit med lillebror för att ställa honom lite närmare hem och sedan gå tillbaka och hämta dottern. Då råkar jag tappa hennes sko i lillebrors huvud varpå han blir jätteledsen. Jag tar med honom tillbaka, tar dottern under armen och sparkar hem hennes sko och ryggsäck. Sedan låser jag dörren, ammar snabbt lillebror som sen (tack och lov!!) sitter ganska nöjd i bilbarnstolen på köksbordet. Dotter fortsätter hela tiden "jag vill inte vara här, jag vill vara i bilen!!". Efter lite drygt en timme börjar det avta, hon vill sitta i min famn och till slut släpper det och hon börjar gråta som om hon släppte ut ett helt hav... ni vet sånt där lättnadsgråt då allt bara släpper. Sen äter hon lite och vi sätter oss i soffan. Hon säger att det är bäst att vi tar med oss lillebror för han vill nog inte sitta själv och så sitter vi sedan och myser i soffan. Snabbt är hon glad och positiv igen om än lite medtagen. 

Denna gång lyckades jag hålla mig lugn och sansad, mycket tack vare att lillebror var nöjd. Hade han också behövt mig då hade jag nog blivit galen.

Jag ser ju att hon behöver mer närhet från mig men jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Vi sover som klossar, jag försöker bära henne så mycket jag kan och när hon vill, ser till att leka med henne ensam en stund varje dag etc. Jag försöker även se till att hon äter regelbundet.

Jag försöker förbereda henne så mycket som möjligt om vad som händer (hon har speciellt svårt med transporter från ex dagis, affären eller liknande, speciellt på eftermiddagen då hon är trött) men jag kan ju inte lyckas med allt. Just nu vill jag bara hitta en bra strategi som kan tillgodose bådas behov. Jag är rätt säker på att våra behov kan mötas om vi bara hittar en bra strategi som funkar. Ibland funderar jag på om jag ska ta med mig bärselen och sätta henne i den under dessa transporter men jag är osäker på om det funkar. Ska prova idag. Försökte prata lite med henne i morse om hur vi ska göra och då sa hon "men utan lillebror så kan du bära mig och DÅ går det bra!" Jag frågade av nyfikenhet vart han skulle vara och då svarade hon att vi skulle lämna tillbaka honom på ÖB . Låter ju kul men samtidigt så är hon ju fullt allvarlig och har ju uppenbarligen en del känslor kring detta. Hur mycket ska jag tolka in i detta? Större delen av tiden är hon ju jättego med lillebror, pratar glatt om honom och vill gärna hålla honom, mysa med honom, involverar honom i sin lek etc. Jag tänker att hon till största del tycker om att ha honom här men att det från och till blir jättejobbigt och då vill hon att han flyttar. Eller tänker jag fel? Kan det vara så att detta är mycket större än så? Jag pratar ju rätt mycket med henne om att det är ok att tycka att lillebror är jobbig och vilja ha mig och pappa för sig själv. 

Ibland funderar jag på om jag ska ta hem henne från dagis då det nästan alltid är stressigt att hämta och rätt ofta blir något fel då... Samtidigt mår jag inte alls bra just nu och känner att jag behöver tid för mig själv för att orka vara lugn vid hennes utbrott (just nu har vi ett om dagen - försöker förstå varför men det är svårt). Åhhh vad jag känner mig ledsen, frustrerad, orolig och helt tömd på energi just nu!! Jag orkar snart inte

Skruttpåväg! AJ, mitt hjärta gör ont för dig nu! STOR KRAM!
Och sen....

Jag tror du är inne på rätt spår, att när du orkar ta hem henne och ha henne hemma. Att hinna landa, att säga till henne "jag har märkt att du vill vara med mamma, då får du vara det i många dagar" o.s.v. Jag tror utbrotten kommer avta successivt då. Kanske. Kanske inte. Men jag tror du kanske behöver prova.

Att få syskon är ju en megaomställning och om man är en dynamisk och känslig tjej redan från början är säkert omställningen enormt skakig. Tycker du agerar så otroligt bra och lugnt, du har sådan insikt!
Så någonstan tänker jag också att detta är något hon behöver gå igenom (inte runt problemet, utan igenom det) med dig vid sin sida, så som du är nu. Du pussar, kramar, lyssnar, pratar och förklarar. DU finns ju där.
Hon kanske behöver kämpa igenom, bryta ihop och sedan komma ut på andra sidan.

Frågan är om du kan få någon avlastning nu. På något sätt? Ber om ursäkt om frågan ställts innan och du svarat, är ju lite ny i tråden...

Skrutt
Vad tufft ni har det nu!
Utan att vara någon som helst expert på 2-3-åringar så tänker jag att det kanske är en ålder då det är vanligt att man har många starka och motstridiga känslor. Jag tror du har rätt i att hon tycker om sin lillebror men just när hon har extra stort behov av dig vill hon att han ska försvinna, men bara just i den stunden. Tycker det låter som du hanterar det så himla bra och tålmodigt! Tiden går så ju så himla fort och snart, snart är lillebror lite större, de kan interagera mer och han klarar även av att vänta lite längre på att få sina behov tillfredsställda, hoppas att det lättar då om inte förr! Kram!

Tråkigt att några här inne har det tungt. Jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det är med två barn när jag ibland knappt orkar hantera ett. 

Angående etiketter såsom high need/sensitive children ser jag absolut inget fel med att en förälder finner trygghet i att få en förklaring på det hen upplever. Det är ju samma sak med diagnoser, tänker jag: så länge de används som förklaringsmodeller för en persons beteende och/eller problematik och inte skuldsättande kan det vara positivt. Det är ju knappast så att någon av oss som har lite mer krävande ungar tycker att det är deras fel och att de är ansvariga för att livet är jobbigt.

Däremot har i alla fall jag i de svåraste och mörkaste stunderna sökt förklaringar. Vad är det för fel på mig? Varför orkar jag inte mer? Varför är jag så trött? Varför gnäller han hela hela tiden? Varför kan vi aldrig sitta ner? Varför måste jag gå omkring och vagga honom dagarna i ända? För mig handlade det aldrig om att jag tyckte att han var skitjobbig, utan om att jag kände mig totalt värdelös som inte lyckades få min egen unge nöjd. Alla andra jag pratade med verkade tycka att det var så skönt att vara föräldraledig, de bakade och städade och fixade och allt det där som jag hade föreställt mig att jag skulle passa på att göra medan jag ändå var hemma.

För mig, just då, var det faktum att jag mådde så otroligt dåligt ett enormt misslyckande. Jag hade trott att jag skulle sväva på rosa moln och uppleva en explosion av kärlek i samma sekund som barnet lämnade min kropp, men i verkligheten hade jag sådan ångest att jag knappt klarade av att tänka på något annat än döden, vilket i sin tur gav mig ännu sämre samvete eftersom man ju ska njuuuuta av sitt barn.