AP-snack & babbeltråd

Jag tycker du är en tillgång Skrutt Jag läste och skrattade högt åt hämta på dagisgrejen, det är min son upp i dagen. Särskilt det där med sitta i bilen och upprepa mantrat för att se övergå till bo i bilen, skrattade igenkännande och det är befriande Känns som du nått en bra inställning där du får lugn i dig själv. Just det du skriver, i vår familj är alla känslor välkomna, så vill jag också ha det. Nu ska jag hämta min lilla skrutt och det är slut på dividerandet, men som jag älskar den lilla krabaten. Det är ändå tungt att se alla känslor han har inom sig och hur jobbigt det är för honom.

Acelise, jag blir två år många gånger jag också  Bra uttryck!  

Jag tänker lite på det som Lars H Gustavsson skriver i "Växa, inte lyda" om att ignorera ett beteende - men att självklart inte ignorera personen. Om man tycker att ett beteende är dumt, eller inte går att förklara eller anar att barnet bara måste få skrika ur sig sin frustration lite så kan det bästa att göra bara vara att inte bemöta beteendet. Man kan försöka att säga något konstruktivt, men sedan hålla sig i närheten, stödja och vara tyst. 

Min son älskar frukt och han kan gå i spinn om jag säger att just äpplen har vi tyvärr inga idag men han kan gärna få en banan istället. Då kan han småskrika och gnälla på ett otroligt irriterande sätt för oss föräldrar, och vi vet att för allas skull är det bäst om vi inte säger så mycket just då. Det finns ingen anledning att bemöta gnället i sig för det finns inget konstruktivt att säga. Fast ibland säger vi till honom att inte gnälla, om det blir för mycket. 

Gnäll är ju dock så klart något annat än djup besvikelse eller ett utbrott.  Hur bemöter ni gnäll? 

Ignorera har jag ju kört en del när det gäller påhoppen på lillebror. Fast hur ignorerar man ett beteende men inte personen i det fallet? Ignorerar jag storebror då jag tar upp lillebror och tröstar honom?

fågelungarna, jag har tänkt på dig på sistone, för visst var du ensamstående med barnen? Hur gör du? Jag tänker inte direkt på träning och sånt för det antar jag du skippar, du fikar med barnen med och anpassar det sociala efter att barnen är med dig. Men när de blir sjuka? Vi hade en natt där lillebror hade feber och storebror vägrade annat än att sova med mamma. Jag vet inte hur jag rett ut det själv. Nu tog jag storebror och lade mig i extrarummet och pappa tog lillebror i sovrummet. Jag blir så imponerad, för jag tycker det är tufft att vara två och då har vi dessutom hjälp av våra föräldrar. Antar att vi är väldigt lyckligt lottade men ändå...jag är nyfiken.   

Jaa, hur gör jag. Just sjukdom har jag nästan inte ställts inför, för stora har bara haft några korta febersjukdomar och i princip inte berörts alls av dem. Lillebror hade feber ett och ett halvt dygn vid dryga två måb, och var då en gnällbebis utan dess like. Efter typ två timmars nattgnäll tog jag honom i selen vilket fick honom att somna till slut. Sen fick jag lägga mig halvdant i soffan med honom på mig för att få mig en liten slummer. Stora sover sig igenom det mesta, så hon märkte inget. Och de gånger hon vaknar så är det aldrig gnöl från hennes sida, utan hon ligger tyst för att somna om, kanske lite handhållning en stund bara. Hon är rätt fantastisk   Som jag skrivit innan är hon ju glad nästan jämt, inga humörssvängningar pga hunger eller trötthet. En god portion humor har hon med, och allt detta har nog inneburit att jag sluppit lätt undan, åtminstone med första barnet.

Sen har jag mina föräldrar 8 mil bort. Skulle det knipa helt och hållet kan de ju ta sig hit, och när vi tillbringar 2-3 dagar där så är det rena semestern, både dottern och de två älskar varandra högt. Mina föräldrar är bästa tänkbara både som föräldrar och morföräldrar. Här i kommunen jag flyttat till har jag just börjat skapat nya bekantskaper, det tar ju sin tid när man är rätt bunden till att vara hemma om kvällarna. Men jag flyttade hit pga att min ena syster redan flyttat hit med sin sambo, och att den andra systern med sin sambo sedan gammalt hade planer på att göra det samma. De flyttar hit nu om en vecka! Kvar i Malmö har vi min lillebror, så där finns fortfarande möjligheter till övernattning om det skulle behövas. Vi umgås mycket tätt vi systrar, och inom ett par veckor har vi tillsammans fött sex barn på tre år.

Jag tror så här, att förmodligen har vi lite fler konflikter än vad vi skulle haft en pappa, för jag inbillar mig att med en annan vuxen med i bilden kan man lösa av varandra när det kniper t ex vid påklädning eller vad det kan vara om den enes tålamod tryter. Å andra sidan blir det ju aldrig dubbla budskap här hemma, det är mina regler som gäller, därmed finns det ingen möjlighet att spela ut mig, "idag ska pappa lägga mig" etc, så den sortens konflikter slipper vi. Sen har jag märkt, att sedan lillbror kom så känns det mycket mer som att vi är en familj, inte bara en mamma med ett barn. Innan försökte jag upprätthålla en del av mitt tidigare sociala liv, med konsertbesök i Malmö mm. Hade ibland tankar om att kanske morföräldrarna kunde passa dottern en natt eller helg så kunde jag ge mig iväg på spelmansstämma (ja jag är folkmusiker) eller liknande. Nu känner jag mer lugnet i att vara hemma, i tanken på att nu är det barnens tur. Firar man nyårsafton gör man det ur ett barnperspektiv, och lämnar inte barnen hos mormor och morfar för att gå på någon glittrig fest i Malmö. (Well, inte för att det hände särskilt ofta innan barnen heller, men ändå). Tror att denna insikten kom efter lillebrors ankomst, för att lämna bort två barn på låt säga 1,5 och 4 är ändå en ganska stor begäran, även när de är så fina som mina, hehe. Men i efterhand kan jag i alla fall tycka att jag bråkade lite för mycket med stora angående läggning och sånt när hon strulade med det mellan 1-2 års ålder. Jag ville ha mitt eget på kvällen. Nu när lillebrors kvällssömn spökar rätt rejält så känner jag mera lugn och acceptans kring det. Men avslutningsvis måste jag konstatera att jag är så glad att jag hittat hit till familjeliv och inte minst denna tråd, för jag har ju ingen att reflektera med på det där sättet kring förhållningssätt vad gäller vardagslivet. För just den sortens diskussioner undviker vi till viss mån vi systrar emellan.

Nu avslutas bikten, för strulpellen till bebis jag har vaknar igen och igen och igen...

Bemöta gnäll. Försöker strunta i det, och avleda det eller snabbt tillfredsställa så man slipper höra det. Fast lite för ofta blir det lite snäsigt tillbaka att gnäll klarar vi oss utan, säg vad du vill i stället för att gnälla.

Det smittar så tråkigt det där gnället... Men ibland blir det kul ihop när man skämthärmar det där gnöleriet och börjar lektramsa i stället.

OTack för du delade med dig fågelungar. Vad skönt du hittat hit o får bolla. Jag är själv uppväxt med bara mamma, ingen pappa med alls. Det mamma tyckte var jobbigast var nog att vara själv i alla beslut. Då kan jag tänka mig detta är nån form av ventilering o bollplank.