AP-snack & babbeltråd

Jag passade på att byta signatur...har ogillat att ha mitt namn, känns lite oanonymt.

Haha, jag bytte mitt för att man tydligen skulle det! . Kommer att bli förvirrat här inne

MsKitten: Det låter som ni har det väldigt tufft! Jag förstår verkligen om det känns jobbigt och inte speciellt roligt alls... Jag har inte riktigt kommit dit än där stora gör illa lilla (misstänker att det kanske kommer sen när lilla utgör lite annan typ av konkurrens) men en tanke har jag (säkert har du redan tänkt på det). Jag tänker att det är bra om man struntar i att uttrycka det msn INTE vill och istället försöker förmedla hur du VILL att stora ska bete sig. Dels blir det lättare för stora att veta vad som är ok men framförallt känner man sig lite mer positiv och trevlig när man fokuserar på det man vill. Sen tror jag tyvärr att det kan ta lång tid, msn får upprepa fem miljoner gånger men sen helt plötsligt så fungerar det. Men vägen dit kan säkerligen kännas oändlig!

msKitten, det låter onekligen tufft. Att inte få sova tar ju kål på allt...det finns liksom ingen energi kvar till nåt då. Att du orkar bekräfta och finnas där mellan barnen är imponerande, nå, vet ju att du inte har så mycket val men ändå. Det är inte roligt! Sen får man tycka det är pest att vara med bägge barnen och att i perioder kanske man får vara "två familjer" om det är vad som krävs för att orka. Kanske det är vad barnen behöver också. Myspys perioder är att komma sen. Klassikerförslaget, kan ni inte dela nätterna på nåt sätt så du får sammanhängande nånstans? Om jag utgår från mig själv funkar det rätt bra för mig bara jag får några timmar sammanhängande. Sen om resten är splittrat är okej.

Nu är dagen snart slut, lillebror duschas av pappa och ska läggas. Den stora tittar på barnprogram. Så skönt med lite lugn och ro. Dagen har varit lite upp och ner. Stora killen blir väldigt mammig i sina utvecklingsperioder och det kväver mig ganska mycket. Han blir också, uppenbarligen, väldigt svartsjuk vilket jag redan beskrivit. Just mammigheten slipper vi alla fall med lillebror, han är pappig. Hade han också varit mammig hade jag nog tagit livet av mig 

Jag och maken känner oss bara så himla trötta. Vissa dagar vill jag inte ens umgås med mina barn, tittar bara på klockan och längtar tills klockan närmar sig 18-19.....Jag har i alla fall förstått att det är OK att känna oss. Man älskar dem inte mindre för det och jag har faktiskt slutat trycka undan sådana "negativa" känslor. Jag låter dem komma fram och jag ventilerar dem (inte framför barnen såklart) men jag pratar om dem med mina vänner och med maken. Jag har märkt att jag mår mycket bättre då.

Men sen vissa dagar är jag bara överlycklig för jag har ju de bästa ungarna i världen  Lite lagom labil sådär är man, hehe

Det skulle bara vara så skönt med lite mer avlastning. Så jag och maken någon gång kunde få lite mer tid för oss själva. Men det får vi nog vänta med....ett par år 

Jag vet inte vad jag ville med det här....skriva av mig bara antar jag. 

msKitten, hur gick det med barnflickan? Blev det något av det? Jag tycker verkligen du är en genomklok person och jag gillar verkligen hur du ser på dig själv i relation till barnen. Jag känner mig inspirerad av tillåtandet av dina egna känslor för allting, att det faktiskt får vara okej att inte var världsbäst jämt. Jag stör mig på mina egna krav på mig själv hela tiden. Jag lovade mig själv att barnen aldrig skulle bli projekt men likt allt annat är de ju det. Vill verkligen bli bättre på att bara vara, låta saker ha sin gång.

Men det sista ovan är svårt. Nu verkar det som om barnen inte får plats på samma kooperativ i höst vilket innebär vi får söka kommunal förskola. Då finns det ju ingen garanti att de får gå ihop vilket jag tycker känns vemodigt. De måste ju få ha varandra på dagarna. Men å andra sidan, så har ju de flesta andra syskon det, kanske faktiskt är bra. Jag har märkt att syskongrupper itne verkar optimalt för de mindre barnen. Inte på vårt iaf, de minsta tvååringarna är mycket ledsna. Ni med syskon på dagis, vad har ni för erfarenhet av att ha dem ihop eller inte ihop.   

msKitten:

Nu är våra barn inte så lika era barn. Här är det lilla som är mammigare än mammigast och känslomässig och dramatisk i sitt uttryck. Storebror är glad och nöjd med vem som och tar det mesta med rätt stort lugn.....för det mesta. Känner dock igen det här med en 4-åring. Det har dykt upp saker som liksom är nya. Han kan också ta väldigt illa vid sig vid tillsägelse. Det handlar nog en hel del om en utvecklad förståelse för....ja, det mesta. Lillebror blir mest frustrerad upplever jag, genuint frustrerad över att inte få som han vill eller hindras eller inte bli förstådd av oss. Storebror tolkar våra tillsägelser på ett annat sätt - kan känna sig orättvist behandlad, på ett intellektuellt plan tycka att vi har fel etc. Han får inga direkta utbrott men han kan ilskna till något enormt.....går från noll till hundra och då kan han bara plötsligt börja slå eller spotta i protest. Inga långa haranger utan går över lika snabbt som det börjat. Så har han inte gjort tidigare. Känns dock väldigt kontrollerat. Märks också att haninte alltid vet hur han ska agera i sin ilska. Härom dagen så blev han tvärilsk på sin pappa. Slog inte, men han blev liksom helt spänt och så kom ett argt: "DU ÄR DUM!!! Du.....du, du är en SUPERAPA........med BAJS PÅ!!!" Och sedan slappnade han av i kroppen och gjorde små pruttljud som han också börjat göra vid motgångar då han är arg och irriterad.

Sedan kommer ni nog att märka att det blir lättare när liten blir lite större. Här har stora ju precis fyllt 4 och lillebror blir 3 i april. De leker väldigt mycket på egen hand nu....själva.....och lillebror är så pass stor att han inte låter storebror sätta sig på honom. Bokstavligen är det nästan tvärtom . Jag kommer ju ihåg hur vi hade det när lillebror var ett år........tungt.

Jag håller däremot ibland på att få spader av vår yngsta. Han ska klättra på mig, bäras hela tiden. Och han går fram som en ångvält. Kastar sig över mig och ska klättra och klänga. Ibland känner jag bara för att låsa in mig på toaletten....få fysiskt avstånd. Jag älskar ju honom så oändligt men ibland så skulle jag vilja att han bara satt en halvmeter ifrån mig och inte klängde runt mitt huvud när vi sitter i soffan. Han har alltid varit väldigt fysisk - sova nära, bäras nära, kramas och ligga i ormgrop.

Själv har jag ingen erfarenhet ännu, chokladkaffe, men jag och min syster diskuterade detta med syskon på samma avdelning igår faktiskt. Hon är förskolelärare, och var tveksam till att sätta det kommande syskonet (vilken dag som helst) på samma avd som den blivande storebrodern. Verkar som om de ibland hämmar varandra, att lilla bara hänger efter stora hela dagarna i stället för att var och en får chansen att utvecklas på egen hand när de är där.

För mig har det bara varit självklart innan att jag vill ha bägge på samma när det väl blir dags, men kanske det inte är helt självklart? Tål att tänkas på. Beror kanske med på vilken sorts syskonrelation de har, vänner eller rivaler etc.

Så jobbigt det verkar vara för er vars stora barn inte kan låta bli att ge tjuvnyp till den lilla. En eloge till er som kämpar! TACK OCH LOV är det bara min storas pussar på lillebror som kan bli lite väl våldsamma ibland. Inte minst blir de väldigt intensiva och överväldigande när andra barn på hennes förskola är intresserade av honom... -Min Lillebror!

Tänkvärda ord fågelungarna. Jag tänker att det kanske kan vara bra för dem att få ha en egen arena också, att få utvecklas som du säger till egen person. De är ju täta (24mån) vilket gör att de sannolikt kommer att konkurrera om mycket (särskilt om de brås på mig som är alltför mycket tävlingsmänniska ). Jag vill egentligen bara kunna komma till ro med att det är så det kanske blir eftersom jag faktiskt inte är nöjd med det dagiset vi har nu. Ibland känns det som jag är den enda som inte är det men det bådar ju isåfall bra för en flytt.

msKitten, jag tycker att du tänker helt rätt. Det finns ingen mening med att trycka undan sina känslor utan det är betydligt mer hälsosamt att ta i dem och få ur sig sin frustration. Inom rimliga gränser förstås.

Du påminde mig också om att jag har en fråga till er alla. Hur tänker ni kring att ha barnvakt? Hur har ni gjort?

Det är nämligen så att min pappa kommer på besök nästa vecka och han stannar då 12 dagar. Vår fina unge på 16,5 månader är otroligt social och har bondat riktigt bra med morfar, som har hälsat på minst var tredje månad sedan han föddes och då stannat 10-14 dagar. Mellan besöken pratar vi i webcam några gånger i månaden och det märks att sonen både känner igen och blir glad av att se sin morfar. Jag tror verkligen inte att sonen skulle ha något som helst problem med att vara med honom några timmar en eftermiddag, men ändå tvivlar jag. Får lite dåligt samvete. Har ni några tankar att dela med er av?

Båda våra familjer bort långt bort, minst 130 mil, så vi har av naturliga skäl ingen som helst avlastning i vardagen. Vi har vant oss vid detta, men samtidigt börjar det tära på oss att aldrig kunna ta det lugnt. Sonen sover oroligt och har alltid gjort det så vi kan inte slappna av på kvällarna heller. I perioder vaknar han flera gånger i timmen om jag inte ligger bredvid och vill då dia varje gång, vilket förstås betyder att det bara är jag som tar honom. Även när han sover bättre är det ovanligt att han sover en timme i sträck. Under en film hinner han vakna säkert 4-5 gånger.

Ärligt talat känns det ofta hopplöst och jag vet inte hur mycket längre jag orkar ha det såhär. Det är pappan som är hemma med honom nu medan jag studerar på heltid, men det är fortfarande jag som drar det tyngsta sömnlasset så att säga. Jag vill inte sluta amma, det är vår grej som bara vi delar och den betyder mycket för oss båda, men jag måste ju orka med vardagen.

Nu blev det lite spretigt. Antar att jag börjar känna en desperat längtan efter egentid. Att bara få sitta i soffan själv och inte behöva vara redo att springa iväg och amma.