AP-snack & babbeltråd

Jag håller med dig, det känns verkligen så. Jag går runt med en konstant medvetenhet kring vad jag gör: "nej, nu blev jag irriterad" eller "nej, jag vill inte må så här". Det är hemskt. Jag jobbar mycket med acceptans/mindfulness, men det är svårt.
Kommer själv från en mamma som i min värld gjorde "allt perfekt" (vilket det såklart inte var, men hon försökte). Jag vill inte att min son ska känna samma press på sig när han bli äldre och vuxen; att allt ska vara perfekt och att han måste vara perfekt som människa. Men samtidigt är det SÅ svårt att släppa på kraven och tillåta sig själv vara människa. 

Hur har det gått med vagnen, Madeleinh?
Du skrev att ni bor på 3:e vån utan hiss. Storebror kan väl gå nerför trapporna utan att bli buren? Är det tungt att bära även lillebror nerför?

Sen skrev du något mer; att du inte är den typen [som kan/vill vara hemma]. Jag blir bara så nyfiken på; hur är den typen?

Jag är så nyfiken på vad ni gör tillsammans med era barn, och hur era kvällar/helger ser ut när ni är tillsammans hela familjen?

Nu har jag inte koll på riktigt hur gamla era små är, men de äldre går väl allihop på dagis på förmiddagen.

Hihi klart storebror kan gå ner om han vill. Men när han inte vill gå ut lägger han sig platt och vägrar röra sig. Om jag inte bär honom blir han ledsen och till slut sitter han och gråter med armarna sträckta mot mig. Jag har svårt att neka honom att bli buren ner då, rödgråtet barn som ber efter mamma klarar jag helt enkelt inte att gå emot.  Innan har det gått bra men som sagt, storebror har kommit in i nån ny fas som jag upplever som trots Han gör helt enkelt som han vill och det är då tufft att stå och dividera med honom samtidigt som lillebror skriker i varm overall, jag svettas och blir mer och mer irriterad. Det som får bli nu är att jag bär ner lillebror och spänner fast honom i vagnen och sen hämtar storebror igen. Lillebror är ju dock inte van vid att sitta i vagn så det känns inte heller helt okej men jag är rådvill, hur sjutton gör man annars?

Typen jag tänker är väl att jag tycker det är skönt att vara på jobb med kollegor, fika i lugn och ro, ha en naturlig plats att gå till (inte bestämma fika med kompisar) ta lite tid vid datorn, luncha och bara vara lite fri i allmänhet. Jag är inte heller jätteroad av att hänga på lekplatsern, tyvärr. Inte heller att sitta på golvet i timmar och leka även om det faktiskt blivit bättre sen storebror är större och lite roligare att leka med samt jag släpper att jag ska plocka och fixa hemma de stunderna.

Jag har ju ständigt övervägt att gå tillbaka till jobb och låta maken vara hemma. Igår pratade vi om det igen och kom fram till att det nog inte är just att jobba som är lösningen utan snarare se till att jag får sova. VI ska avsluta nattamningen nu, sömnbrist i 10mån gör väl vem som helst deprimerad. Jag måste bara stålsätta mig och intala mig att det faktiskt blir bäst för alla, inklusive barnen. Lillebror får ju ligga nära ändå, bara utan tutten i munnen.      

Idag har vi en typisk hemmadag. Vi åt frukost allihopa. Maken tog storebror för att tvätta bilen och veckohandla. Jag är hemma med lillebror. Efter lunch åker jag iväg och tränar 2h, sen blir det middag ihop och ev om maken vill göra nåt själv, träna eller sova lite ikväll. Sen lägger vi barnen och fixar hemma eller ser tv typ

När det är vardagar har jag barnen fram till 17 då maken kommer hem från skolan. Vi äter mat och hänger. Jag tränar en del, ibland innan läggning och då har han dem själv eller efter läggning och då har vi bara vara hemma tid fram till de lägger sig. Vi är mycket hemma och fixar, plockar, sitter vid datorn eller bara leker med barnen. 

    

En vanlig vardag hos oss när dottern är hemma (vilket hon nästan alltid är nu för tiden) börjar med frukost (jag och barnen - min man åker redan före 6 för att komma hem i tid). Efter frukost läser jag tidningen och ev surfar lite medan dottern leker själv (enda tiden på dygnet som hon gillar att leka själv och det utnyttjas till fullo ). Efter det går vi på långpromenad med hundarna. Ibland åker stora vagn/går själv och ibland lämnar vi vagnen hemma och trallar runt i skogen som hon älskar. Då blir det mer en längepromenad än en långpromenad . Sen leker vi eller pysslar fram till lunch. Efter lunch gör vi det som faller oss in, läser saga, hoppari sängen, tar bussen till affärn, går på bibblan eller något annat. Sen vid två käkar vi mellis och sen börjar faktiskt min nedräkning till makens hemkomst som brukar vara kring halvfem-fem nångång. Då brukar lillebror bli lite kinkig, vilja ammas och bäras samtidigt som dottern brukar bli väldigt trött kring tre så då ser vi just nu faktiskt ofta film. Jag får inte ihop det annars tyvärr. Dottern kan gärna vilja lägga pussel eller modellera men det är svårt när lilla bara är nöjd när jag går och ammar samtidigt. Längtar oerhört till våren då det blir lättare att gå ut och bara hänga, ta med lunch och vara i skogen en hel dag. Men nu är det som det är och vi gör det bästa för att anpassa oss. Men jag tycker inte om att hänga hemma själv med barnen dagarna ut och dagarna in. Jag vill ha sällskap, göra utflykter och annat kul med jämna mellanrum. Då kan jag också njuta av att vara hemma och göra mest ingenting.

Glömde våra kvällar På kvällarna äter vi middag tillsammans, leker lite, badar i badkaret och sen somnar barnen (stora i sängen och lilla i famnen tills vi lägger oss). Sen blir det lite plock och sen soffan för att återhämta energin

håller med dig skrutt till fullo på sista punkten. Det var därför det var så kanon för mig att jobba en eller två dagar i veckan som jag gjorde nov-dec. Då längtade jag hem till barnen på ett annat sätt och när det var jobbigt på måndagen tänkte jag att imorgon är det jobb och då blev det lite lättare. Nu tränar jag ju nästan varje dag själv, lite löpning med joggingvagnen men det är inte mycket, träffar en kompis på måndagar med barnen. På ytan tycker jag allt i min tillvaro borde vara bra men ändå så är jag trött. Kan ju vara mycket som bidrar men jag tänker att jag ska börja med sömnen. Synd vi inte bor i er stad, hade gärna fikat och hängt lite i skogen med dig och barnen

En annan grej, imorse skrämde storebror mig ordentligt. Det har ju varit lite attacker från hans sida mot lillebror tidigare men det har mer handlat om att han puttat omkull honom eller nåt liknande. Imorse tog han lillebrors hand och bet med full kraft och trots lillebror gallskrek slutade han inte Nu blir det verkligen punktmarkera så ingen kommer till skada. Usch...det kändes inte alls bra och hur agerar man i den situationen? Jag tog lillebror och gick ut och tröstade honom samtidigt som jag grät själv för det kändes så elakt och att nån skadar mitt barn känns ju, även om det är mitt andra barn som gör det.

Undrar också från er som har två barn som börjar bli lite större än mina 3år, 10mån. När vänder det? När blir saker lite lättare? Vi satt och filosoferade igår om det, när det går att kommunicera med storebror? När lillebror kan ta sig fram för egen maskin bättre och inte behöver bäras? När lillebror och storebror sover bägge om nätterna utan några större avbrott?      

Som idag, då klev vi upp allihopa och åt frukost tillsammans. Jag och maken dricker kaffe medan sonen leker eller tittar lite på tv. Därefter gick min man och son ut och tog en sparktur tillsammans, jag avstod pga foglossningen men gick ut och lekte i snön med dem när de kom tillbaka. VI äter lunch vid 11 och därefter sover sonen en timme efter att jag har läst några böcker för honom. En typisk dag är vi ute en stund, inne och läser böcker, målar med kritor och leker med tåg eller busar... går och hälsar på en granne, eller så hänger han med på vardagsbestyren, kör dammsugaren, står och plaskar i diskhon medan jag lagar mat, och hjälper till att lasta in i tvättmaskinen och hänga tvätt. Baka tillsammans gör vi väldigt ofta. VI kan också åka in till samhället och gå och handla tillsammans, går på biblioteket osv. Vi äter sen middag under vardagarna, efter det blir det ofta kvällsbad eller så passar jag på att vila medan pappa och son leker tillsammans.

Vi äter frukost tillsammans, sedan går sambon till jobbet vid 8.00 (sent! jobbar på att han ska iväg tidigare och därmed komma hem tidigare, men det verkar tungrott...), jag lämnar sonen på dagis (200 meter bort) kl. 9.00 eller strax innan. Sen jobbar jag hemifrån fram till 14.30/15.00 då jag hämtar sonen. Går direkt till lekparken, är där till 16.00, kanske handlar vi på vägen hem (om vi inte redan gjort det på helgen), sedan hem. Sonen vill då ofta sitta i soffan och titta på Pippi medan jag röjer och lagar mat. 17.30 serveras middag och sambon kommer hem. Efter det sättet vi oss alltid allihop på golvet minst 30 minuter - leker, pratar, kanske tar ett glas vin (ja, vi vuxna alltså), ev. badar någon av oss sonen medan den andra diskar. Någon gång mellan 19 och 20 går sonen och lägger sig med en av oss. Den proceduren med saga, prat, mummel, sång och mys tar ofta en timme.. Efter det sitter vi tyvärr ofta vid varsin dator, eller en vid tv:n. Har alltid stora planer för kvällarna, att jag ska se en film, att vi ska städa något, att vi ska prata om projekt m.m. Men vi slutar alltid trötta vid datorerna... 

När ni är hemma på helgerna eller om ni är hemma på vardagarna med era barn, känner ni aldrig att de blir rastlösa av att "bara vara hemma"? Jag har enorma problem med att bara låta sonen vara, att inte sätta igång honom med olika lekprojekt eller att helt enkelt bara vara.

På helgerna går vi ut en gång på förmiddagen, sedan hem för att sova middag vid 12 (och äta lunch innan) och sen någon mer aktivitet på eftermdidagen (idag fick vi lek- och middagsbesök).