AP-snack & babbeltråd

Ingen har väl sagt att spirited children är sjuka eller onormala? Däremot hjälper det att få prata om att vissa barn kräver mer än andra. Att få känna att man inte är ensam om att inte lyckas nå sitt barn.

Blir han för nyfiken och vaknar om han är i soffan med er?
Kan ni ha en bärbar dator med  hörlurar och sitta i sängen?

Vi har ofta tittat på nåt på bärbar dator bredvid dottern i sängen på kvällarna, för att bara slappa tillsammans med maken- förvisso tysta men ändå nära varandra - då känner jag att jag är nära dottern och hör direkt och kan ligga och amma utan att ljudet stör henne eller att jag måste vara på helspänn.

Kort: (sonen är inte alls glad idag efter dagis... Många utbrott sammanbrott på lekplatsen efter. Hmm...).

Ville bara säga att GUD vad jag känner igen mig i soffan-problemet! Ammar tyvärr inte sonen längre, men han vaknar ofta efter 40 minuter efter läggning, måste över till vår säng och mysa på min arm för att somna om. När jag väl ligger där vill sambon att jag lyfter tillbaka honom, men jag har ofta hunnit bli trött och less. Älskar att ge honom trygghet, men blir galen på att aldrig slappna av! Jag sitter på nålar i soffan när han somnat. Struntar ofta i att se film för jag alltid blir avbruten. Så jobbigt...

Du hakar upp dig på fel ord i mitt inlägg, tror att de som hängt här lite längre förstår vad jag menar Hoppas jag! :) I min värld så behövs ingen förklaring/etikett till barnen.

Jag vet faktiskt inte exakt varför de inte har funkat. Han har egentligen aldrig kunna ligga still. Redan som nyfödd ville han UPP så fort han hade diat klart. Det gick överhuvudtaget inte att sitta ner med honom, inte ens om vi försökte vagga honom i famnen. Så det första halvåret (minst) gick vi runt med honom i lägenheten hela dagarna, runt runt runt...

Han somnar fortfarande endast vid bröstet eller i möjligtvis i famnen, men då bara om vi står upp och vaggar. Eftersom jag inte orkar bära honom på det sättet längre (har dålig rygg) och han inte kan somna hos sin pappa är det amning som gäller, vilket inte alls är ett problem i sig utan bara mysigt. Om jag ammar honom till sömns (eller ja, försöker) i soffan skruvar han bara på sig och rymmer iväg. Han rymmer från sängen några gånger varje kväll också men det är lättare att få honom att fokusera på bröstet när vi ligger där.

Fast jag har hört det argumentet förut. Att alla barn minsann är krävande. Och ja, visst stämmer det, men varför är det så fult att prata om att en del föräldrar jobbar i motvind på ett helt annat sätt än andra behöver göra? Jag vet inte om du tror att jag lägger någon värdering i ordet krävande och lägger någon slags börda på mitt barn, men så är det i alla fall inte. Som jag skrev tidigare så var det en väg upp från djupaste helvetesbotten för mig att inse att det inte nödvändigtvis var så att jag gjorde allting fel och att jag var världens sämsta mamma som hade ett sådant missnöjt barn trots att jag gjorde allt (vad det nu är).

Vad menar du med "behövs"? 

Mm, det är väldigt stressande att ha det så jämt.

Håller med, igen! Dottern är väldigt alert och kan vakna av ljudet av virvlande dammtussar (ungefärligt citat från en annan AP-mamma här ). Hon kan bara ammas och sova i sängen i det mörka sovrummet. Sover hon djupt kan jag ligga bredvid och surfa med mobilen men i så fall akta noga så ljuset från mobilskärmen inte träffar henne. Sover hon ytligt kan hon vakna av att jag rör på foten, typ. Dator eller tv nära henne funkar alltså inte. Inte heller att flyttar henne från en plats till en annan när hon sover. Film har vi inte sett sedan dottern föddes...

Allt det här har dock blivit bättre senaste månaderna så jag räknar kallt med att det kommer bli ytterligare förbättringar framöver. (Med tillhörande bakslag förstås.)

Vår son är tack och lov inte särskilt lättväckt, bara svårsövd.

Jag har också upplevt en förbättring. Det har blivit tusen gånger lättare sen han började gå och sen han lärde sig att visa vad han vill ha ("den!", "där!" o.s.v.). 

Vi har ju haft en och annan diskussion om det och jag håller ju inte riktigt med dig i just den här frågan. Vi har ju haft våra, många gånger väldigt dränerande, utmaningar med sonen och jag känner igen en hel del av det som dryftas här ovan. För mig var insikten att det faktiskt finns "lättare" och "svårare" barn oerhört avlastande - att slippa känna sig udda och knepig som förälder när man förklarar att "han kan inte sova i vagnen" eller för all del att det skulle bero på något man själv gör. Det man kanske får tänka på är att det är en förklaringsmodell som är till för föräldrarna mer än för barnet så att man inte blir fastlåst i tanken att ens barn bara är på ett visst sätt, punkt slut.

För mig har tanken att min son är sådan att han behöver lite mer av sina föräldrar än flera andra barn, och vilken tur att vi är så inkännande att vi faktiskt kan ge honom det, men det kommer i slutändan att - förhoppningsvis - göra att han blir en trygg individ med grundmurad självkänsla - istället för att försöka "ta ur" honom det.