chokladkaffe skrev 2012-01-20 14:27:14 följande:
Storebror här har oerhört svårt för förändringar överhuvudtaget. Är vi hemma vill han inte gå ut, inte till dagis ingenting. När jag ska hämta där vill han inte gå hem. Han är också så underbart spontan och lever i nuet. "Jag vill ha sojamjölk", Den är slut svarar jag, vi köper mer sen...följs av ett uppriktigt skrik/gråt attacka varpå jag säger "du vill ha sojamjölk nu"..."mmmmhhh" svarar han snyftande. Så här är det hela tiden. Så för vår del kan vi inte göra nånting om han inte får bli ledsen/arg/hysterisk över förändringar.
Det enda jag vet om raw food är att det inte ska hettas upp över nån viss grad. Personligen har svårt att ta till mig trender på det sättet. Jag vill ha lagad mat och alla mina förändringar ska kunna hållas livet ut. Tror inte på att göra nån förändring om den inte kan vara beständig. Men det finns säkert många fördelar med raw food som jag inte känner till
Vad jag känner igen mig i din beskrivning av storebror. Min stora kille är likadan. ALLT måste förberedas, pratas om.
Just nu är vi inne i en rätt så återigen jobbig period...mest för storebror såklart men även för oss andra. Efter att ha haft ett lugnt halvår är storebror återigen i en utvecklingsperiod, jag tror den kallas 4-års trotsen. Svartsjukan mot lillebror har fått nytt bränsle och den här gången är det med råge! Lillebror blir slagen och spottad på, puttad på och kramad alldeles för hårt. Såhär är det hela tiden då de är tillsammans. Jag bekräftar och bekräftar och bekräftar storebrors känslor, punktmarkerar på ett snällt sätt. Men när det inte blir någon förändring efter elva miljoner tillsägelser så brister det för mig och för maken....det blir så himla tråkigt.
Om jag ska vara uppriktig så tycker jag att vardagen med BÅDA barnen hemma är mest pest faktiskt. Jag orkar inte det. Det är så mycket
"Jag vill inte att du ska göra sådär"
"Jag vill inte att du ska slå lillebror"
"Jag vill inte att du ska putta lillebror"
"Slå inte lillebror"
osv osv
De måste säras på HELA TIDEN och jag måste hålla ett vakande öga på dem jämt. Det har liksom blivit så att jag måste skydda lillebror för storebror och så vill jag inte ha det. Det blir ju helt skevt. Och storebror känner sig som den konstant skyldige....
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är helt slut. Jag tycker inte om att ha dem hemma tillsammans. För det blir så mycket bråk och tjafs hela tiden. Men man kan ju inte leva så och dessutom är det ju inte så en familj ska leva tänker jag. Vi är ju EN familj, inte två liksom.
Inget blir ju bättre av att lillebror vaknar 511 gånger per natt och skriker och gråter....Jag måste lägga mig med honom vid 20 och sova, för jag orkar inte annars.
Blä...jag längtar tills de blir lite större. Jag hoppas de börjar kunna leka tillsammans. Och faktiskt tycka om varandra. Som det är nu är jag helt nedstämd av hur det är mellan dem.