AP-snack & babbeltråd

Ja, och jag betalar själv för varje förbrukad kubik vatten, kallhyra... Visst, några liter till för all del (och hon fick några sekunders sprut med duschslangen med), men någonstans ska gränsen dras.

Vansinnesutbrott över "detaljer" som det där med gosedjuret, de brukar jag kunna bemöta rätt bra, vänta ut och finnas till hands för tröst och så. Det är värre när det blir som härom dagen, att stora blir jättearg och ledsen över att inte få se ytterligare ett avsnitt av kalles klätterträd (finns på svtplay nu!!! Tjoho!), trots att jag tydligt och klart hade förberett henne på att det bara blev två för att klockan var mycket. Skrek, hoppade i sängen och hade sig, med sovande lillebror två dm bort i samma säng. Han vaknade förstås. Den typen av utbrott bemöter jag betydligt strängare. ("jag förstår att du blev besviken nu, men jag sa att det bara skulle bli två, se, nu väcker du honom, nu får du faktiskt lugna dig, etc")

I det första exemplet beror utbrottet på en vanmäktig förtvivlan eller vad man ska kalla det, i det andra är det mer ett socialt oaccepterat beteende eller hur jag ska beskriva det, som man successivt måste lära sig att bemästra när man är människa i ett socialt sammanhang. Förstår ni vad jag menar? Och vad tycker ni om att bemöta dessa utbrott på olika sätt?

Om utbrott... 

Min son, som är drygt 2, får inga enorma utbrott. Men när han får sina mindre utbrott X ggr/dag så försöker jag visa empati, för oftast handlar det egentligen om att han är ledsen och besviken. Ledsen för att vi ska gå hem från lekparken (han är för liten för att riktigt förstå sådant som när jag förvarnar om att vi ska gå snart, han blir lika ledsen ändå, även om jag så klart fortsätter att förvarna). Ledsen för att han inte klarar av att bygga Lego precis som han vill. Ledsen när någon av oss ryter till lite när han gör något dumt (vi försöker att inte skälla men ibland blir man arg, jobbar på det).  

När han gråter tröstar jag men bemöter inte egentligen saken i sig så mycket. Det är mycket skit i livet som man bara måste lära sig att stå ut med, och jag tänker att om jag försöker att pedagogisera allt så dumförklarar jag bara honom om jag säger att han saknar anledning till att känna sig besviken. Han har rätt i sina känslor när han inte vill gå hem, det räcker med att jag säger en gång att jag är hungrig och trött och det är dag att gå.  

Han får inte dricka hur mycket juice han vill till frukost (p.g.a. sockret, 1 glas räcker), men däremot hur mycket vatten eller mjölk som han vill. Så är det och jag försöker att dels ge ett alternativ, dels förklara och dels bara låta honom leva ut lite. 

I vilken ålder blir de mogna nog att förstå "bara en bok till, sen ska vi sova" eller "om fem minuter måste vi gå hem" och acceptera detta?  

Ja, säg det. Det brukar oftast gå bra med den typen av resonemang här hemma med min treåring, men hade nog inte gjort det för ett år sedan.

Och ja, det är ju lite att skuldbelägga när jag säger som jag gör i exemplet vilket ju inte känns så bra, men kvällströttheten, bekymret med att få lillebror att somna om etc, gör ju att tålamodet tryter en smula i en sån situation tyvärr, och därmed omdömet.

Skruttpåväg (er jobbiga hämtning):

Min första spontana tanke var....eller snarare mina två spontana tankar var:

1. Jaha, även Skrutt har en fullkomligt normal 2-3-åring . Jag har två väldigt olika barn.....verkligen olika barn.....och jag känner ändå igen massor i just 2-3-års"beteendet". Min stora fick inte så mycket extremt högljudda utbrott på det viset (han är liksom inte den typen som har kraftfulla uttryck), men han kunde "fastna" i små detaljer..."bagateller", som vi som vuxna såg det (fel glas, fel färg på spaden, den blå siffran sju som han levde i symbios med under ett par månader-år låg inte på exakt rätt plats i sängen etc etc.). Min lilla får mer av typen härdsmältor, oftast inte så långvariga men det rör ofta sådant som du tar upp - i morse handlade det om sömmen på strumporna (du vet den där som är framme vid tårna på ovansidan). Han ville inte ha någon söm på strumpan   . Efter många om och men, när vi studerat storebrors strumpor och rivit ut och tittat på alla andra strumpor i byrån, kunde han förlika sig....aningens...med sömmen. För utan ville han inte heller gå VRÅL, SKRIK! . Sedan skulle täckbyxor på ….och kängor på…..och vantarna absolut för jacka och mössa…..och så var han övertygad om att storebror tagit hans mössa, vilket han inte gjort, och var bara tvungen att se själv att det verkligen inte stod hans namn däri. Storebror står vid ytterdörren i full vintermundering och påpekar att vi måste gå nu för han håller på att svettas ihjäl . Lillebror är också för tillfället extremt ”bärig”. ”Mamma/pappa bääääära!” måste nog vara den mest frekventa meningen för tillfället tror jag, tätt följt av ”Jag ooooorkar inte!” Och bär man inte, så…..ja . Hans känslor har väldigt uppenbara fysiska uttryck om man säger så. Är han ledsen så sprutar tårarna. Är han arg, så flyger det saker. Är han glad, så…..ja, då lyser han upp hela världen. Storebror har ett mycket subtilare uttryckssätt, men det innebär ju inte att känslorna inte finns där….bara olika sätt att visa dem på helt enkelt.

2. Svartsjuka. När jag läser ditt inlägg så känns det som att det handlar en hel del om svartsjuka….den serie av händelser du beskriver.  Jag hade lite svårt med att förlika mig med min äldstas svartsjuka inledningsvis när den kom smygande. Nu så känner jag mer att den var något naturligt, logiskt som han helt enkelt var tvungen att gå igenom och få känna. Det är svårt som mamma att se sitt första barn vara svartsjukt på ett yngre litet syskon....av flera anledningar. Man vill ju bara att de ska älska varandra gränslöst och att alla bara ska leva i harmoni med varandra. Sedan är det ju lätt att se svartsjuka mellan syskon som något slags personligt misslyckande som förälder. ”Jag har inte sett mitt barn tillräckligt. Mitt barn var inte redo för syskon. Jag är en kass mamma.”  Jag tror att man är helt fel ute då. Man glömmer bort att kärlek och nära förhållanden till andra människor är komplexa och inte enbart omgärdade av ett rosenrött skimmer. Ensamrätten på sina föräldrars tid, uppmärksamhet, kärlek etc. tror jag att man måste låta små barn få sörja. Det är inget fult, inget fel, ingen som gjort något fel eller känner något fel. Det handlar inte om att känna sig eller vara oälskad. Det handlar heller inte om ”hat” mot syskonet. Det är helt enkelt en relation som behöver stötas och blötas och framför allt skapas…..och det tar lite tid. Svartsjuka är ju liksom stämplad som en ”ful” känsla. Harmoni, konfliktfrihet ses lätt som något slags bevis på att man som förälder lyckats. Vad jag försöker säga att det kanske inte handlar om otillfredsställda behov utan om att hon måste få sörja sin förlorade exklusivitet och få bekräftelse i det.....att få känna svartsjuka och att det är ok. Det är inget någon annan kan ”lösa” åt henne, men man kan bekräfta, visa förståelse och finnas där med sin kärlek.

Sedan måste jag kommentera det här med bilsituationen. Även långt efter svartsjukan lagt sig för oss så hade vi en period då det var galet viktigt att rätt person lyfte in, spände fast, släppte lös, lyfte ur och i rätt ordning i och ur bilen. Och det gällde båda barnen. Har gått över nu tack och lov. Lillebror kan fortfarande vråla om det ibland, men storebror verkar ha vuxit ifrån det. Måste också säga att vi hade en rätt rolig incident. På väg från garaget så mötte vi två barn i sådär 12-14-årsåldern. Pojke och flicka – bror och syster. De kom springande i full karriär mot oss och när de skenade förbi oss så ropade de: ”Jag ska sitta fram!” ”Nej, det är min tur!” Vi gick tysta vidare. Plötsligt utbrister sambon spontant: ”Faan”. Kort därefter skrattade vi gott tillsammans. Han tänkte (läs hoppades) att det var något slags ”småbarnsfenomen” .

Mamma till F - jag tror det handlar om dels vilken ålder/utvecklingsfas de är i, men också personlighet och vana.
Vi har i hela Vs liv sagt "nu är det sista Pippi" eller "nu leker vi sista i sandlådan" (jag är språkvetare, damn it, men ibland får man tumma på reglerna... haha). Han har i princip ALLTID vetat vad det betyder (när sista är gjord säger vi "sluuuut" med glad röst) och har alltid accepterat det.

Till nu. Han är drygt 2 år och jag inser att , som så många har sagt här, HAN MÅSTE IGENOM DET.

Jag förebygger också konflikter så långt jag kan, ser inget egenvärde i att han får utbrott, det får han ändå. Jag väljer verkligen mina strider. Om han inte vill ha kläder på provar jag igen efter 5 minuter och då funkar det oftast.

Men när jag gjort allt, när jag inte kan göra mer, då är det liksom utbrottet som måste till. En inneboende kraft liksom som vill ut och ta sig uttryck! Vi gör som ni: bekräftar, håller om, pratar efteråt om hur det kändes, om att alla känslor är ok. Och ibland blir jag tokig själv... Blir så TRÖTT när han för 74:e gången får utbrott på lekplatsen för att ett annat barn kommer för nära spaden. Och då kanske jag inte är så lugn och accepterande utan blir mer 2 år själv typ... 

Min son säger typ "okej, sista" men sedan blir han ledsen ändå. Han förstår och accepterar oftast när sista biten mat är uppäten, men blir uppriktigt ledsen när det är något som han fattar att vi vuxna skulle kunna ge honom (som en saga till) och då måste jag ju hålla med om att vi är lite taskiga... Tough, men så är livet. Ibland "får" man inte mer godis och ibland har vi bara inte lust med samma sak som han eftersom vi också är människor. Jag är nöjd om jag är en bra förälder 80-90% av tiden. Inte alltför sällan har man skämts när man bara fräst "men skärp dig!" - ingen guldstjärna till mig just då hahaha. 

Nu har jag tänkt och tänkt massor dels på det ni skriver och dels på en händelse här hemma igår. Och visst har ni så rätt så rätt . Självklart sker en hel del utbrott över saker och ting som inte har med otillfredsställda behov att göra och nu tänker jag att de utbrott som sker här - ja, det är nog helt enkelt utbrott som hon faktiskt måste igen. Jag förbereder, väljer mina strider, försöker hitta alternativa strategier men när det ändå inte funkar - ja, då är det nog något som hon måste igen.

Igår vid hämtning åkte jag tidigare så att jag kunde spendera lite längre tid att leka med henne där innan det var dags att gå hem (kommer alltid lite tidigare för att ge henne tid att avsluta men igår blev det extra länge). I mitt stilla (och mycket naiva ) sinne) tänkte jag att NU hinner hon verkligen få ut en hel del lek medan jag är där (är ju liksom extra kul på dagis när mamma också är där). Hon lekte och lekte men när hon märkte att de övriga började samlas för mellis  blev hon alltmer stressad och började springa runt och försöka leka med allting samtidigt . Till slut var vi i alla fall i kapprummet och skulle klä på oss men hon ville ju inte gå hem. Efter lite dividerande så kom vi i alla fall till bilen. Där ville hon inte sitta fast så då stänger jag bara dörren och sätter in lillebror istället varpå hon skriker "sätt fast mig!!" . När jag väl spänt fast henne och påbörjar hemresan upprepar hon hela tiden "jag vill komma loss!". Väl framme på parkeringen vill hon inte gå ut, "jag vill bo i bilen". Less så plockar jag ut henne ändå och sätter henne i selen som jag tack och lov hade med. Väl inne flyger det grejer till höger och vänster, skriker och upprepar att hon inte vill bo hemma utan hon vill bo i bilen. Less som jag är känns det som en bra idé men tack och lov är jag vuxen och håller den tanken för mig själv . Sen går hon argt upp och ska hämta sitt lejon och jag passar på att amma lillebror så att han ska hålla sig någorlunda lugn under hennes utbrott och hon ropar på mig från övervåningen att hon vill att jag ska komma. Jag säger att jag kommer snart. Då gråter/skriker hon "mamma, jag är ledsen och då vill jag inte vara ensam!". Vilken fantastisk unge som kan uttrycka sig så! Jag skyndar dit och utbrottet fortsätter. Det hela tar väl en timme, både hon och jag är helt slut men ändå känner jag, speciellt nu när jag har tänkt lite mer på det, går stärkt ur det. Med en ny insikt om att det är så här det är att vara förälder (även om hennes utbrott är helt galna och varar i minst en timme). Jag kan helt enkelt inte förekomma allt och vill inte heller. Alla känslor är välkomna och jag vill inte ha en familj där vi alltid är glada och goa för det tror jag inte på. 

Vid middagsbordet berättar hon sedan för pappa att hon hade blivit jätte arg på mig när jag hämtade henne på dagis och att hon faktiskt inte ville gå hem just då.  Så enkelt är det egentligen. Hon vill inte gå hem från dagis, blir arg och precis som vi andra så blir hon extra känslig för allt annat när hon redan är arg. 

Vad gäller svartsjuka så får jag nog acceptera att hon känner så, även om jag tycker att det är jobbigt. Men precis som du skriver Frösöblomster så är det nog något hon måste gå igenom.  Det är lätt att haka upp sig på att hon uttrycker det men samtidigt så gäller det ju faktiskt bara kanske 10 procent av tiden, så jag borde nog försöka se helheten också. 

Jobbigast med hämtningarna just nu (då de tenderar att leda till utbrott varje gång) är ju att jag inte riktigt orkar bemöta dem med lugn. Igår var jag verkligen inte en förebild... Jag måste verkligen försöka ge mig själv utrymme att andas och fundera över om det verkligen är hela världen att hon är så arg. Kanske blir lättare nu med min nya insikt. Jag kan ju alltid hoppas  

Min dotter är snabb på att gå med på att "ok, nu är det sista gången" men när sista gången är klar så är det ju inte lika roligt längre... Självklart blir de ledsna och de måste de ju få bli. Jag blir ofta ledsen när semestern är slut och det är dags att börja jobba eller när jag behöver säga hejdå till någon jag tycker om men det betyder ju inte att jag tar längre semester eller följer med denna någon (i alla fall inte oftast). Det betyder ju faktiskt bara att jag uppskattade tiden som var väldigt mycket och att jag gärna skulle ha fortsatt även om det inte går. 

Jag tror ofta att vi föräldrar vill att avsluten ska bli fri från konflikt och tårar för att vi då tror att barnen verkligen har förstått.. Jag tror snarare att din son förstår att det är sista gången men att han tycker att det är jättetråkigt. Ibland kanske man stannar lite extra för att man inser att man faktiskt kan det men ibland måste man vidare och då får man helt enkelt gå hem ledsen med ett bra minne av det man gjorde. Själv kan jag ibland känna att "varför kan hon inte bara vara tacksam över att vi har varit här så länge!" men då missar jag ju att hon lever i nuet på ett helt otroligt sätt och att istället för att höra hennes "nej, jag vill inte gå hem" försöker jag se det som "jag tyckte det här var jättekul och jag gör det gärna igen!" 

Eftersom de flesta av mina senaste inlägg har varit mer av det negativa och frustrerande slaget tänkte jag dela med mig av vår morgon. 

Vi vaknade och låg och mös en stund i sängen, jag och barnen. Storasyster kramar om lillebror, ger honom en puss och säger "vet du vad? Jag älskar dig" och pussar honom igen <3. Väl nere plockar hon och ställer i ordning sin egen frukost (maken har förberett det mesta så det är bara att plocka fram) medan jag gör i ordning lillebror. Hon plockat till och med fram en sked till mig. Hon kvittrar och funderar över det mesta, vill helst att jag ska bära henne och vill sitta i knät vid frukost men nöjer sig med att hålla handen och sitta i knät lite senare.

Vi tar en promenad till dagis i ösregnet , sjunger och pratar och har det allmänt mysigt. En helt underbar start på dagen!

Du är verkligen en enormt tillgång då du liksom redan har gått igenom mycket av det vi beskriver och du är sååå sund i dina tankar! Återigen tack!