Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Nu när jag är f-ledig ser dagarna tämligen lika ut. Är stora ledig från f-skolan så väcks jag av de små någon gång mellan 06-08. Jag är lika trött oavsett... Frukost. Lillebror brukar ta förmiddagssovet därefter. Varannan dag går tvättmaskinen med tygblöjorna. Stora hjälper till med det och allt annat hushållsarbete, och viker sällan från min sida. Men vi brukar även hinna med diverse lekar och pussel, alternativt går vi och handlar. Lunch. Har lilleman sovit kort på fm brukar det bli ett långpass på em och då passar vi på att vara ute om det inte spöregnar som det gjort i många dagar i sträck nu. Stora gillar att gunga samt att cykla trehjuling. Sen kvällsmat kring 17 och så går vi i säng vid 18. Lillebror amningssövs och stora tittar på film på datorn. Sen får hon sova och somnar numera lätt någon gång mellan 19-19.30 (fast vi har haft våra duster om sovandet genom åren). Lillen har svårt för att sova själv i sängen om kvällen, så jag sitter här med datorn i ett mörkt sovrum för att finnas nära till hands. Efter lite surfande brukar jag städa undan lite i kök och var det i övrigt behövs, innan jag kryper ner hos de små.
Stora går till f-skola ti-to 9-14. Enda skillnaden då är att klockan ringer 6.40, och att vi tenderar att bråka lite i stressen för att komma iväg. Jag och lillebror har lite lugnare tid för oss själva innan vi hämtar henne igen.
Jag är en rutinmänniska och tidspessimist, och har dessutom ytterst medvetet valt att hålla antalet aktiviteter nere för att orka med. Ibland hälsar vi förstås på någon, eller får besök av någon, det blir biblioteksbesök, musiklek varje fredag under terminen, helgresa till släkten i Malmö eller hos mina föräldrar. Men mina egna intressen såsom musicerande, konsertbesök, träning på friskis etc, de förekommer inte över huvud taget för tillfället. Men livet med barn är ju självvalt, så det står jag ut med.
Själv blir jag väldigt ställd de gångerna nu som dottern sitter och kucklar med sitt och jag hör henne läsa eller prata med/om/som legogubbarna eller djuren i bondgården. Hon har i omgångar sedan hon fyllde ett varit upptagen med att styra med saker på egen hand (första perioden infann sig då hon hade lärt sig gå och det var jättemärkligt att hon gick iväg och hade en egen agenda i att riva ut allt ifrån hallbyrån), och nu är hon lite "självgående" igen. Vet att hon är stor men hon är ju samtidigt min lilla stumpa och jag blir så överraskad varje gång hon vill ner från kökspallen och går iväg och sätter sig vid t ex kritor.
Peap: Vi tänkte inte 
Jag sa det till maken (japp, vi gifte oss i december 
) att tur vi inte tänkte innan vi köpte lägenheten för den är inte anpassad för barn nånstans. Men vi har fantastisk utsikt över hela Göteborg från toppen av berget och tredje våningen Vi var lite av typen att inget ska förändras för vi fick barn. Det var en ganska oplanerad graviditet, misslyckad familjeplanering, eller fantastiskt lyckad i efterhand så att anpassa mig till barn var inget jag skuolle. Sen tycker jag förvisso fortfarande att man inte ska behöva så mycket för man får barn. Vi köpte t ex ingen kombi trots vi bytte bil i somras, därför fanns det bara ett vagnval nu också. Jag är väl rätt kass på att tänka i förhand utan tänker mer att saker får lösa sig allt eftersom. Nu tänker jag det är några måader det blir tufft med trapporna sen lättar det väl också för att tas över av nåt annat. Nu med andra barnet, likadant, ganska oplanerat, hade tänkt mig längre mellan dem men ville inte sätta in spiral för kort tid. Då började sambon plugga och vi gjorde valet att vi får stå ut i den här lägenheten ett par år till eftersom det är vad vi har råd med i nuläget. Annars hade vi nog köpt större nu tänker jag, när vi båda börjat jobba efter den här ledigheten.
Pappor vilar upp sig på jobb på ett sätt. Sen är det en annan press att jobba men jag känner att det är lika tufft att vara hemma med två barn som att jobba. Med ett barn i början kunde man ju alltid sova när barnet sov men vår stora sover ju inte. Sen menar jag inte att det är det enda jag gör på jobbet men det är ju två fikor, ett morgonmöte på 30min, en lunch på 60min och kolla lite mail och sånt när jag kommer dit. Fast nu sitter jag ju med två kids och surfar så det går ju det med
I natt sov maken med lillebror, det gick bra i att han somnade om med honom. Lite gråt men inget jättefarligt. Jag fick sova så jag har ont i huvudet. 23-08 ensam. Vid 06 kom han in med lillebror som då fick amma lite. tror han var hungrig då faktiskt. Jag har så bra erfarenhet av att sluta nattamma vid den här tiden från storebror. Det gick på tre nätter så sov han mycket bättre. Sen var det fortfarande lite uppvak men då kan vi dela på nätterna på ett annat sätt.
)
)
Grattis Madeleineh!!
Grattis Madeleieneh!
Hörni, jag har en AP-fråga. Tacksam om någon vill bolla idéer och hjälp.
Lämnade 2-årige sonen på dagis imorse. Han är aldrig glad vid lämning, men inte heller ledsen (längre), utan är mest tyst, vi kramas länge och sedan går han från min famn till pedagogens. Idag har vi haft en jobbig morgon hemma. Ni vet, han är gnällig, jag är trött, konflikt och stress (vi brukar normalt ha harmoniska och ganska lugna morgnar, tycker det är viktigt). Jag pratade med honom under den korta promenaden till dagis och sade att ibland blir det såhär, men jag älskar honom alltid och jag kommer och hämtar honom på dagis sen. Han var mer känslig överlag. När jag skulle gå började han gråta, höll om mig och sade "mamma krama mera!". Jag fortsatte krama, säga lugnande ord och pratade lite samtidigt med pedagogen och förklarade läget på morgonen. Men han vill "krama mera" länge länge och efter ett par minuter kände jag att jag var tvungen att gå. Så jag nekade honom de där kramarna han behövde fler av, för att gå...
Mår skit nu såklart. Hur hade ni gjort? Jag tar inte hänsyn till att personalen vill att lämningarna ska ske snabbt (det har aldrig funkat för vår son), utan vill mer höra hur ni tänker ur AP-perspektiv. Hade ni sagt "nu stannar jag en stund till och kramas för du vill det" och struntat i pedagogernas uppmaningar att gå fort? Eller hade ni gjort som jag?
Acelise: jag hade nog försökt få ett tydligt avslut som även sonen var med på. Exempelvis säga "jag ser att det är extra jobbigt för dig idag och du får vara ledsen för att jag ska gå. Kanske kan vi ställa klockan på ringning och när det sedan ringer så säger vi hejdå?" eller något annat som gör att han dels känner att han faktiskt kan påverka situationen (även om han inte kan få exakt det han vill) och dels blir avskedet mycket tydligt. Då kan ni sitta ner och kramas lite till men du hinner ändå iväg. Sen kanske han fortfarande är ledsen när du går men det har han ju rätt till . Hur länge har ni haft honom på dagis?