AP-snack & babbeltråd

Jag har ingen som helst erfarenhet av att ha barn på förskola, men ditt inlägg fick mig att tänka på det här kloka inlägget: petrakrantzlindgren.wordpress.com/2011/09/26/.../.

TACK! Har helt missat petra, men nu är hon på min läslista, klok människa... och fantastiskt berättelse om hennes dotters dagistid.

Även jag behöver råd från er. Jag har en hel del tankar själv men kanske kan ni hitta någon bättre som jag inte har tänkt på.  

Dottern har som sagt en tendens att låsa sig i något, påbörja mantran och inte kunna komma ur dem förrän hon har brutit ihop helt totalt. Igår hämtade jag på dagis och redan när vi ska börja klä på oss märker jag att humöret är minst sagt instabilt. Vi klär på oss och när vi ska gå ut börjar hon med "nä mamma inte gå så fort", "inte hålla så", "inte sätta foten där" etc. ALLT är fel! Jag erbjuder henne en banan och vi öppnar den så hon kan äta. Då är den lite brun och det är kört. Sen vill hon att jag ska bära henne vilket är svårt då lillebror (som av någon anledning nästan alltid är missnöjd och vaken när jag ska hämta) måste bäras i bilbarnstolen. Men vi lyckas ändå komma fram till att jag kan gå och sätta honom i bilen och sedan gå tillbaka och bära henne till bilen. Så jag pustar ut och börjar åka hemåt. Lillebror somnar och vi pratar och hon berättar glatt om dagen. När vi sedan stannar på parkeringen så vaknar lillebror igen och är rätt missnöjd. Jag tar ut honom först, öppnar dörren och ska hjälpa dottern ut men då låser det sig helt och hållet "han ska vara kvar i bilen! Du ska hjälpa mig med båda händerna!" Detta upprepar hon hundra gånger och blir mer och mer ledsen. Jag säger att jag hör vad hon säger och att jag gärna hjälper henne med båda händerna och ställer ner bilbarnstolen för att hjälpa henne. Hon har dock redan låst sig vid att lillebror ska tas ut sist och skriker "han vara i bilen". Till slut säger hon "han inte vara här, han får åka tillbaka" Det gör ont i mitt hjärta samtidigt som hon har all rätt att känna så. Till slut plockar jag ut henne ur bilen i alla fall (svårt för hon är sjukt stark!) då jag inte vill stå på vår allmänna parkering när utbrottet tar i ordentligt. Sen försöker jag mig på att bära både henne, lillebror i bilbarnstolen och hennes ryggsäck samtidigt (det är en bit att gå från bilen). Jag orkar bara en liten bit och sen måste jag sätta ner henne. Då springer hon snabbt tillbaka till bilen "jag ska sitta i bilen, du öppna och sätta fast mig!". Jag tar nya krafter och hämtar henne (nu vill jag bara in till varje pris!) och bär henne en bit. Då tappar hon skon, jag sätter ner henne, springer en bit med lillebror för att ställa honom lite närmare hem och sedan gå tillbaka och hämta dottern. Då råkar jag tappa hennes sko i lillebrors huvud varpå han blir jätteledsen. Jag tar med honom tillbaka, tar dottern under armen och sparkar hem hennes sko och ryggsäck. Sedan låser jag dörren, ammar snabbt lillebror som sen (tack och lov!!) sitter ganska nöjd i bilbarnstolen på köksbordet. Dotter fortsätter hela tiden "jag vill inte vara här, jag vill vara i bilen!!". Efter lite drygt en timme börjar det avta, hon vill sitta i min famn och till slut släpper det och hon börjar gråta som om hon släppte ut ett helt hav... ni vet sånt där lättnadsgråt då allt bara släpper. Sen äter hon lite och vi sätter oss i soffan. Hon säger att det är bäst att vi tar med oss lillebror för han vill nog inte sitta själv och så sitter vi sedan och myser i soffan. Snabbt är hon glad och positiv igen om än lite medtagen. 

Denna gång lyckades jag hålla mig lugn och sansad, mycket tack vare att lillebror var nöjd. Hade han också behövt mig då hade jag nog blivit galen.

Jag ser ju att hon behöver mer närhet från mig men jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Vi sover som klossar, jag försöker bära henne så mycket jag kan och när hon vill, ser till att leka med henne ensam en stund varje dag etc. Jag försöker även se till att hon äter regelbundet.

Jag försöker förbereda henne så mycket som möjligt om vad som händer (hon har speciellt svårt med transporter från ex dagis, affären eller liknande, speciellt på eftermiddagen då hon är trött) men jag kan ju inte lyckas med allt. Just nu vill jag bara hitta en bra strategi som kan tillgodose bådas behov. Jag är rätt säker på att våra behov kan mötas om vi bara hittar en bra strategi som funkar. Ibland funderar jag på om jag ska ta med mig bärselen och sätta henne i den under dessa transporter men jag är osäker på om det funkar. Ska prova idag. Försökte prata lite med henne i morse om hur vi ska göra och då sa hon "men utan lillebror så kan du bära mig och DÅ går det bra!" Jag frågade av nyfikenhet vart han skulle vara och då svarade hon att vi skulle lämna tillbaka honom på ÖB . Låter ju kul men samtidigt så är hon ju fullt allvarlig och har ju uppenbarligen en del känslor kring detta. Hur mycket ska jag tolka in i detta? Större delen av tiden är hon ju jättego med lillebror, pratar glatt om honom och vill gärna hålla honom, mysa med honom, involverar honom i sin lek etc. Jag tänker att hon till största del tycker om att ha honom här men att det från och till blir jättejobbigt och då vill hon att han flyttar. Eller tänker jag fel? Kan det vara så att detta är mycket större än så? Jag pratar ju rätt mycket med henne om att det är ok att tycka att lillebror är jobbig och vilja ha mig och pappa för sig själv. 

Ibland funderar jag på om jag ska ta hem henne från dagis då det nästan alltid är stressigt att hämta och rätt ofta blir något fel då... Samtidigt mår jag inte alls bra just nu och känner att jag behöver tid för mig själv för att orka vara lugn vid hennes utbrott (just nu har vi ett om dagen - försöker förstå varför men det är svårt). Åhhh vad jag känner mig ledsen, frustrerad, orolig och helt tömd på energi just nu!! Jag orkar snart inte

Det är underbart, nu kanske det är fel tråd att lovorda barnvagn men jag gör det ändå Jag har ju verkligen älskat att bära barnen, gick bra med storebror lääänge men det var ju annat då.

Inskolades i augusti. Tredagarsvarianten, som inte leddes bra av personalen. Sonen var ledsen många veckor vid lämning (och en bit in på förmiddagen) innan vi backade och justerade så att det var bra för honom. I oktober blev lämningarna tårfria.

Ja, det är en bra idé! Jag är ute efter just att låta honom förstå att han kan påverka inom ramen för att jag någon gång måste gå. Han är väldigt rutinberoende, har sina favoritpedagoger han helst vill bli lämnad till o.s.v.

Även jag behöver råd från er. Jag har en hel del tankar själv men kanske kan ni hitta någon bättre som jag inte har tänkt på.  

Dottern har som sagt en tendens att låsa sig i något, påbörja mantran och inte kunna komma ur dem förrän hon har brutit ihop helt totalt. Igår hämtade jag på dagis och redan när vi ska börja klä på oss märker jag att humöret är minst sagt instabilt. Vi klär på oss och när vi ska gå ut börjar hon med "nä mamma inte gå så fort", "inte hålla så", "inte sätta foten där" etc. ALLT är fel! Jag erbjuder henne en banan och vi öppnar den så hon kan äta. Då är den lite brun och det är kört. Sen vill hon att jag ska bära henne vilket är svårt då lillebror (som av någon anledning nästan alltid är missnöjd och vaken när jag ska hämta) måste bäras i bilbarnstolen. Men vi lyckas ändå komma fram till att jag kan gå och sätta honom i bilen och sedan gå tillbaka och bära henne till bilen. Så jag pustar ut och börjar åka hemåt. Lillebror somnar och vi pratar och hon berättar glatt om dagen. När vi sedan stannar på parkeringen så vaknar lillebror igen och är rätt missnöjd. Jag tar ut honom först, öppnar dörren och ska hjälpa dottern ut men då låser det sig helt och hållet "han ska vara kvar i bilen! Du ska hjälpa mig med båda händerna!" Detta upprepar hon hundra gånger och blir mer och mer ledsen. Jag säger att jag hör vad hon säger och att jag gärna hjälper henne med båda händerna och ställer ner bilbarnstolen för att hjälpa henne. Hon har dock redan låst sig vid att lillebror ska tas ut sist och skriker "han vara i bilen". Till slut säger hon "han inte vara här, han får åka tillbaka" Det gör ont i mitt hjärta samtidigt som hon har all rätt att känna så. Till slut plockar jag ut henne ur bilen i alla fall (svårt för hon är sjukt stark!) då jag inte vill stå på vår allmänna parkering när utbrottet tar i ordentligt. Sen försöker jag mig på att bära både henne, lillebror i bilbarnstolen och hennes ryggsäck samtidigt (det är en bit att gå från bilen). Jag orkar bara en liten bit och sen måste jag sätta ner henne. Då springer hon snabbt tillbaka till bilen "jag ska sitta i bilen, du öppna och sätta fast mig!". Jag tar nya krafter och hämtar henne (nu vill jag bara in till varje pris!) och bär henne en bit. Då tappar hon skon, jag sätter ner henne, springer en bit med lillebror för att ställa honom lite närmare hem och sedan gå tillbaka och hämta dottern. Då råkar jag tappa hennes sko i lillebrors huvud varpå han blir jätteledsen. Jag tar med honom tillbaka, tar dottern under armen och sparkar hem hennes sko och ryggsäck. Sedan låser jag dörren, ammar snabbt lillebror som sen (tack och lov!!) sitter ganska nöjd i bilbarnstolen på köksbordet. Dotter fortsätter hela tiden "jag vill inte vara här, jag vill vara i bilen!!". Efter lite drygt en timme börjar det avta, hon vill sitta i min famn och till slut släpper det och hon börjar gråta som om hon släppte ut ett helt hav... ni vet sånt där lättnadsgråt då allt bara släpper. Sen äter hon lite och vi sätter oss i soffan. Hon säger att det är bäst att vi tar med oss lillebror för han vill nog inte sitta själv och så sitter vi sedan och myser i soffan. Snabbt är hon glad och positiv igen om än lite medtagen. 

Denna gång lyckades jag hålla mig lugn och sansad, mycket tack vare att lillebror var nöjd. Hade han också behövt mig då hade jag nog blivit galen.

Jag ser ju att hon behöver mer närhet från mig men jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Vi sover som klossar, jag försöker bära henne så mycket jag kan och när hon vill, ser till att leka med henne ensam en stund varje dag etc. Jag försöker även se till att hon äter regelbundet.

Jag försöker förbereda henne så mycket som möjligt om vad som händer (hon har speciellt svårt med transporter från ex dagis, affären eller liknande, speciellt på eftermiddagen då hon är trött) men jag kan ju inte lyckas med allt. Just nu vill jag bara hitta en bra strategi som kan tillgodose bådas behov. Jag är rätt säker på att våra behov kan mötas om vi bara hittar en bra strategi som funkar. Ibland funderar jag på om jag ska ta med mig bärselen och sätta henne i den under dessa transporter men jag är osäker på om det funkar. Ska prova idag. Försökte prata lite med henne i morse om hur vi ska göra och då sa hon "men utan lillebror så kan du bära mig och DÅ går det bra!" Jag frågade av nyfikenhet vart han skulle vara och då svarade hon att vi skulle lämna tillbaka honom på ÖB . Låter ju kul men samtidigt så är hon ju fullt allvarlig och har ju uppenbarligen en del känslor kring detta. Hur mycket ska jag tolka in i detta? Större delen av tiden är hon ju jättego med lillebror, pratar glatt om honom och vill gärna hålla honom, mysa med honom, involverar honom i sin lek etc. Jag tänker att hon till största del tycker om att ha honom här men att det från och till blir jättejobbigt och då vill hon att han flyttar. Eller tänker jag fel? Kan det vara så att detta är mycket större än så? Jag pratar ju rätt mycket med henne om att det är ok att tycka att lillebror är jobbig och vilja ha mig och pappa för sig själv. 

Ibland funderar jag på om jag ska ta hem henne från dagis då det nästan alltid är stressigt att hämta och rätt ofta blir något fel då... Samtidigt mår jag inte alls bra just nu och känner att jag behöver tid för mig själv för att orka vara lugn vid hennes utbrott (just nu har vi ett om dagen - försöker förstå varför men det är svårt). Åhhh vad jag känner mig ledsen, frustrerad, orolig och helt tömd på energi just nu!! Jag orkar snart inte

Jag gillar också Petras blogg, den är kanon!

Mama Bear
Hej! Nykomling här. Jag känner igen mig ENORMT mycket i din beskrivning av första tiden som föräldraledig! Tjuvläste lite i din blogg också och vi verkar ha liknande barn... Att bara kunna "lägga" bebisen på kvällen, som alla andra verkar kunna göra, har aldrig funnits hos oss. Det har varit maratonamningar och omöjligt att smyga ifrån, ända fram tills alldeles nyligen (dottern är 13 mån). Jag har i och för sig fortfarande oftast inte mer än 40 min egentid på kvällen innan hon vaknar och vill ammas igen... Första dryga halvåret var otroligt tungt, sen har det successivt känts roligare och roligare att vara mamma.
För mig har det i alla fall känts skönt med en "etikett" på dottern, inte för att stämpla henne som onormal utan snarare tvärtom, för att veta att det finns fler som har det som vi och att det inte är vi som gjort något fel.

Jag kan inte låta bli att tänka lite på min son... Han har blivit väldigt pappig på sistone och nu har vi dessutom haft pappa hemma i en vecka. Jätteroligt, men så skulle ju pappa jobba i morse... och då blev det jobbigt för sonen. Som du skriver, allt var fel. Han har gråtit och varit arg hela morgonen. Ville ha clementin men inte mammas (för den var skalad) och när jag hämtade den andra var det någon fläck på skalet eller något annat oidentifierbart problem. Sammanbrott deluxe! Han återhämtar sig lite snabbare än din dotter, kan tänka mig att utbrotten är lite mindre också, men jag känner ändå igen det. Jag får vänta ut honom och vara där med famnen när han är redo för den. Sedan dess har vi ätit, sovit tillsammans, suttit i soffan och myst, städat och plockat undan här hemma... tagit det lugnt helt enkelt. Och har haft det riktigt bra tillsammans.

Jag känner ju igen mig själv och mitt temperament i min son, tänker att det inte nödvändigtvis är någonting annat än att han bara är två och den här gången var det tråkigt och ledsamt att pappa var tvungen att jobba. Jag tycker ju också att det är trist, men jag har helt andra verktyg att hantera det med.

Och till det andra... jag har inte alls speciellt mycket tålamod och ork nu, går in i vecka 33 imorgon... och jag har insett att de här utflykterna vi normalt brukar göra frestar på ganska mycket (eftersom det innebär att åka bil, påklädning, det blir stressigt, sonen får inte sällan sammanbrott då också). Det jag gör, det är att känna efter: orkar jag med det här just idag eller är det bättre att vara hemma och slippa ta den påfrestningen? Det är kanske inte tillämpbart på er situation riktigt, vet inte hur det fungerar med förskoletider och dylikt, men det är det bästa tips jag kan ge. Känn efter och avgör efter dagsformen vad som skulle vara mer eller mindre påfrestande.