Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
På många ställen delas grupperna ju ändå som du skrev, så att lillebror kanske hamnar i 1-3, och storebror i 4-5-gruppen? Men så möts de vid utevistelser och så. Själv står jag i sitsen att lillebror knappast får plats på storasysters förskola, eftersom det bara är en enda fullsatt avdelning där de äldsta är i ålder med min stora, dvs 08-or. Flera småsyskon vill in, så konkurrensen är stor. Sannolikt får han hamna på annan förskola, ev i annan ände av stan. Ska jag då byta över storasyster med, trots att hon trivs så bra där hon är? Eller ska jag helt enkelt se till att flytta innan det är dags, för någon gång framöver måste vi ju ändå lämna den här tvåan vi bor i? I så fall flytta till något av de mindre samhällena här i kommunen varför förskolebytet då ändå måste till? Suck, livet är fullt av svåra beslut... Eller utmanande.
Och ska jag passa på att kräka av mig lite, så är jag faktiskt lite trött på den här "varför det"-fasen vi är inne i sedan ett antal månader. I vanliga fall har jag inget emot att svara och berätta och diskutera, men när alla dessa tusentals "varför det" kommer just när lillebror skriker pga mat eller sov eller vad det kan vara man inte hunnit tillfredsställa hos honom, då blir det rätt enerverande. Stressad över att få lillebror nöjd, och så kommer helt okänsligt "varför det"-andet mitt i allt ihop. Pust. Lite finkänslighet om jag får be, min unga dam... 
Men hon brukar acceptera att jag ber henne vänta med frågorna.
Min son hade inte barnvakt förrän han var 1 år och 9 månader eftersom vi varit vagabonder utan släktingar eller liknande i närheten. Men då kom min mamma och besökte oss och tog min son en del och det gick jättebra. Först korta stunder med utflykter i närområdet och sedan flera timmar. Jag var lite orolig eftersom han varit med mig och sin pappa till 100% sedan födseln... men tji fick jag!
Jag tror att han (kanske för att han var gammal nog) uppskattade lite uppmärksamhet från en ny person, någon som uppenbarligen var intresserad av honom, på ett annat sätt än en avlönad granntjej nog skulle vara som bara sitter av tiden. De gjorde dessutom lite spännande saker; åkte buss, tittade på en stor död haj vid stranden (inte i Sverige, alltså haha), köpte en t-shirt som souvernir och så. Han klagade inte en sekund. Han accepterade också att hon var lite annorlunda än oss, och t.ex. inte EC:ade honom (han hade blöja, vilket kan annars bara hade när han sover).
Så om det handlar om något annat än bara förvaring, om barnet också får ut något av den nya människan, så tror jag att de går med på det - om de är "mogna" och inte extremt mammiga/pappiga just då. Nu är ju din dotter lite yngre, Mama Bear, men nog kan hon trivas med morfar. Barn är ju skapta för att kunna anknyta till många personer, även om det blir starkast för de som agerar föräldrar. "It takes a village..." En anknytning till en fin vuxen behöver ju inte vara superstark som till en förälder, utan lagom stark för att räcka i ett par timmar och särskilt om man gör något extra kul samtidigt.
Jag tror absolut att det är BRA för barn (gamla nog) att ha minst en annan vuxen att umgås med, som frågar dem om sådant som är viktigt i livet (vilken mat de gillar) och berättar om viktiga saker (något som den vuxne är intresserad av), som är lite annorlunda än föräldrarna. Min storasyster (15 år äldre) brukade ta mig till badhuset när jag var liten, och det var jättespännande! Morfar var bra på att rita. Så barnvakt kan betyda så mycket... allt från en uttråkad granne till en äldre släkting. Vad skulle ni kunna ordna på regelbunden basis?
För visst kan man tröttna på sitt barn... Ibland önskar jag att min son bara kunde vara TYST i en timme, en enda gång. Så att man kunde dricka kaffe och läsa en tidning i lugn och ro utan att behöva trösta, ta fram pottan, klängas på, tjatas på... Ett tag gjorde jag och min man upp om varannan dag; matlagning och ansvar för ungen. Det var skönt, men funkade inte så länge men det fick loss lite frustration faktiskt. Det var också en stor skillnad när min man tog tag i att lära sig att natta sonen, i samband med att vi slutade nattamma. Nu har det varit mammigt och pappigt i perioder, men i alla fall inte baaaaara mammigt.
. Jag kommer ju ihåg hur vi hade det när lillebror var ett år........tungt.
Åh MsKitten vad jag känner igen en del av det du skriver. Det är bara någon vecka sen som jag började nedräkningen till dottern skulle gå och sova redan när jag slog upp ögonen på morgonen... Det var inte alla någon kul känsla men den fanns där och det vägrade jag hymla om (ja, jag uttryckte det ju självfallet inte inför dottern!). Jag tycker att det är viktigt att även dessa tankar lyfts fram, att det finns dagar då jag bara skulle vilja att det var jag och min man som kunde göra precis vad vi kände för i stunden. Det betyder verkligen inte att jag älskar mina barn mindre eller att jag inte vill ha dem. Det betyder väl bara att jag är mänsklig . Tyvärr vågar många inte uttrycka dessa känslor. Kanske av rädsla för att någon ska tolka det just som att man inte längre älska sina barn.
Det funkar jättebra, mycket tack vare "faffa" som sonen har superfin kontakt med. Igår fick de sköta läggningen av sonen då vi var på middag, och det hade gått jättebra - sonen hade somnat på farfars arm, som han brukar somna på min. Det kändes bra!
Nu fattar man ju ingenting vem som är vem längre här 