Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Det jag funderade på efter jag svarat fågelungarna var att jag kan förstå de som strävar efter nån form av balans, rutin coh struktur i tillvaron och skulle försökt söva barnet. DEt är för sjutton kaos i början och det är inte så konstigt för mig att folk försöker hitta rutiner att strukturera kring. Sen är det ju för förälderns skull, inte barnens
När min son var runt fyra månader hade jag nog försökt söva om honom. Han mikrosov, sov fem minuter åt gången. Det var påfrestande, och det var väldigt skönt när han väl började visa något mönster i sitt sovande. Vi tog oss inte ut, eftersom han bara skrek så fort han kände antydan till frisk luft oavsett färdsätt om han var vaken, men det funkade ju att gå ut på promenad om han lades sovande i vagnen. Gick det inte att söva om så gick det ju inte, det är bara att göra det bästa av det, men jag skulle ljuga om jag sade att det inte kan vara jobbigt.
Jag hoppas så att lillasyster tycker om att bäras i sjal. Hade ju tänkt börja med det med henne redan på BB, men det kom liksom en prematurfödsel ivägen.
Jag brukar nog tänka, att om bebisen dagligen sover t ex två timmar på förmiddagen, så lär den nog vara i behov av det idag med. Så om situationen uppkommer som jag beskrev, så brukar jag låta bebisen sitta kvar i selen och ge den lite extra hjälp att somna, vagga och gunga extra eller så. Oftast tar det max fem minuter, och så sover han. Och ja, delvis är det väl för min egen skull, för att rutinerna ska funka, men också tänker jag att det är för bebisens skull, att den ju faktiskt visade tydliga tecken på att behöva sova alldeles nyss. Min syster tycker att jag är för pedantisk med sovandet, och så kan det väl vara, inte vet jag. Jag gör vad som känns bra för mig och min bebis. Vi har i alla fall bägge två tämligen välmående barn, så det är nog sak samma kanske... 
Fast jag måste säga att jag tycker det är rent jobbigt att se bebisar som är uppenbart supertrötta men som inte får hjälp att somna. T ex besökte vi nyligen en bekant med en 9 månaders bebis, en sån där riktigt motorisk unge som hade svårt att komma till ro. Mamman gjorde ett halvdant försök att söva i sin BB, men det gick inte. Sen kröp bebisen runt med trötta, trötta ögon i ytterligare en dryg timme eller två, innan det blev dags för barnvagnspromenad. Bebisen somnade på tre minuter. Det är förstås möjligt att mamman anpassade sig för oss som var på besök och hade kanske tagit barnvagnspromenaden tidigare om inte vi var där, men jag fick inte det intrycket. Nå, det var bara ett exempel, det är ju lätt att kritisera andra när man inte har alla fakta på bordet.
Sen är det ju en helt annan sak som du beskriver k girl, att man försöker med alla knep, men bebisen somnar inte ändå. Hoppas allt går bra på neo så ni får komma hem inom kort!
Vad gäller bebis som inte vill sova eller som vaknar till så skulle jag säga att det beror lite på situationen. Med yngsta så hade jag absolut försökt söva igen, för då hade jag haft en 20 månaders som jag skulle försöka få att sova middag också och logistiken faktiskt inte var helt irrelevant. Så ja, jag hade stoppat honom i sjalen, satt storebror framför TV:n en kort stund och sedan gungat lillebror till sömns. Och nej, inte enbart för bebis skull utan för allas vår skull . Med enbart ett barn så hade jag nog tagit det hela med ro. Insett att liten är trött, men inte haft någon brådska. Kanske tagit en promenad i sjal eller liknande så att han/hon somnat när han/hon behövt.
Jag tror det var hon som anpassade sig fågelungarna I lördags var vi hemma hos kompisar och käkade middag och så på kvällen. Då märker man det inte är så lätt att ha rutiner i sten. De har en tvåmånaders och således inte koll på mattider och sovtider. Vi kom dit 17, tiden då vi brukar äta. Jag tog väl förgivet det skulle bli så där men de hade inte ens börjat med maten 
Vid 19 åt vi, sen efterrätt och barnen somnade i bilen hem vid 20.30. Då var stor rätt stirrig på slutet för han var ubertrött men uppspelt över att vara iväg så. Det var ju jättekul! Då tänker jag att rutiner kan man ha hemma men om man en dag då coh då gör som vi gjorde där, hoppade ett mål mat och lade dem sent så må det vara, alla kan inte alltid anpassa sig efter vår familj som ska det och det. Tycker det är svårt nog att komma iväg på grejer ibland för det ska ätas var tredje timme, de ska läggas vid en tid och de ska dagsova vid en tid...i barnvagn. Så ibland blir jag lite av att "ja det kanske itne är optimalt men idag får barnen anpassa sig lite".
- i sällskap av ytterligare lite klokhet och mer kunskap.
- i sällskap av ytterligare lite klokhet och mer kunskap.
Chokladkaffe, jag håller med. Fast sist vi var på besök hos syrran under em så blev det lite utdraget. Vi var inte hemma förrän kl 18, lillebrors läggtid (han är 6,5 mån nu). Han hade em-sovit både länge och sent, så jag trodde inte det skulle vara några bekymmer. Jotack, vi kom i säng 45 min senare tack vare en heroisk insats av storasyster som normalt är en långsamätare, men som nu åt i alla fall dubbelt så fort som vanligt 
. Och stackars lillebror skrek/gnällde i alla fall 43,5 av dessa 45 minuter, varken amning eller sele hjälpte. Ack ja, det är tur att de växer fort, de små bebisarna!
Mitt bekymmer om vi är borta på kvällen är, att om bägge somnar i bilen hem, så är det knepigt att få in dem. Jag klarar inte att bära båda, och det känns hemskt att behöva tvinga en 3-åring att gå själv när hon egentligen gått in i nattsömn. Särskilt om vi stannat länge för mitt sociala umgänges skull mer än för hennes. Så för tillfället håller vi oss mest hemma, eller så övernattar vi. Det är ju dubbelt upp i spänning för den stora!
fågelungarna, är jag helt galen som bär upp ett barn i taget om de somnat i bilen? Vi bor på tredje våningen utan hiss och storebror får alltid vänta där nere. Om de sover hade jag nog tagit upp honom först dock för han vaknar inte vilket lillebror gjort. SEn löser du ju det med finaste inställningen, dubbetl upp i spänning för stora
Jag skulle behöva er input lite kring storebrors mat här. Han har alltid varit en miniätare, mat har aldrig intresserat honom, det har saknats "driv" eller vad man ska säga. Han petade i sig en halv burk vid 9mån ålder och en hel åt han nästan aldrig. Det har fortsatt likadant mer eller mindre. Nu på sistone mycket mindre. Om vi inte matar honom äter han inget alls förutom majskorn, ärtor eller kokta morötter. Russin går ner och fikon likaså. Ev en halv kiwi eller några vindruvor. Om det är en bra dag kan han peta i sig några pastaskruvar själv. Jag börjar få panik över detta och vet inte hur jag ska hantera det. Blir provocerad å ena sidan, andra sidan ledsen och orolig. Han ligger dessutom på -2 kurvan i längd och vikt, är som treåring 89cm vilket är litet. Vi har utrett honom men visade inget, långsam växare bara. Mitt problem är att jag inte längre kan hålla mig avslappnad kring hans mat.