Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
chokladkaffe - förlåt om jag hastigt skriver en spontan kommentar: jag tror absolut att du genast ska prata med dina svärföräldrar om att vara "på" sonen med maten! Det kan påverka mer än du anar. I vilket fall som helst är det ALDRIG bra att göra som de gör. Avdramatisera och låt honom äta var han vill. Vi vill gärna att sonen sitter med, men om han äter bättre framför tv:n, ja då är det så.
Två timmar senare kommer pappa och storebror upp griniga som sjutton och vill inte äta. Då kanske smoothies kan vara nåt för storebror. Därför har jag lite svårt att låta honom gå ifrån och komma tillbaka, nån gång har det gjorts och det gick bra men jag hör mammas fördömande ord inom mig. Inte för att skylla ifrån mig men utöver detta är svärföräldrarna väldigt mycket på honom att han ska äta, var det gott, nu blev farmor glad när du åt, han åt bra och duktigt osv. Han är där kanske 2-3 dagar per månad så det borde inte vara nåt som påverkar egentligen.
Jag har en systerson som är matvägrare och av den anledningen har vi från dag ett försökt att inte göra någon stor grej av matsituationen. Systersonen kan äta på dagis men gör det inte hemma, och det har liksom blivit ett evigt tjatande som inte gagnar varken honom eller de vuxna.
Jag ser det som helt klart önskvärt att vi sitter ner hela familjen och äter tillsammans, men om det är så att sonen inte har ro i kroppen att sitta och äta så får han gå från bordet. Oftast kommer han tillbaka efter en stund och vill äta. Vi trugar honom inte, eller tjatar eller något sådant. Frågar "var det gott?" istället för att konstatera "oj vad mycket du har ätit!" osv.
Det är ju lätt att klappa sig på axeln när man har en matglad unge, jag säger inte att det är något framgångsrecept, det är bara så vi gör och vi har turen att ha en son som älskar att äta. För oss är problemet lite av det motsatta, att alla ska kommentera hans matintag i positiva ordalag och att han är så "duktig på att äta" och riktigt redovisa precis vilka mängder han har ätit när han har ätit hos farmor och farfar t ex. Jag vill inte att han ska förknippa mat med någonting som man är "duktig" eller "mindre duktig" på.
Men framför allt tror jag alltså att det är viktigt att avdramatisera ätandet och inte göra någon grej av det.
k girl - håller helt med dig!
Vi har sedan dag 1 haft en matglad son, men som i perioder också har det tuffare med mat än annars. Som nu.
Jag tror stenhårt som du säger på att a l d r i g sätta något värde på mat! D.v.s. det är varken bra eller dåligt, mat bara ÄR.
Om han gillar något och äter mycket blir man ju som förälder lugn och nöjd och mindre orolig, det är ju såklart biologiskt. Men vi säger också hellre "vad kul att du vill smaka" eller "vad roligt att du vill äta".
Samma sak med sömn...
Som sagt har jag inte försvarat det här med att han ska sitta vid bordet. Jag inser ju att det är mitt arv och kanske inte ett bra sådant. Därför är det intressant att ni ger er input och erfarenhet av det hela, exempel på att det går att göra annorlunda
Samtalet med svärisarna kan du ta Acelise Jag har försökt, försökt och försökt men det funkar inte så nu blir det din tur och se om du lyckas. Skämt åsido, jag har tagit upp det men de förstår helt enkelt intev vad de gör för fel. Inte heller är jag särskilt intresserad av att göra det till en jättegrej då jag är så otroligt glad och tacksam för hur de ställer upp när vi har det tufft. Nu kanske det inte har med vartannat att göra men jag har inte råd att gå i krig med dem för att övertyga dem om något som kan förstöra merän det ger. Hade sonen varit där varje vecka och mer regelbundet så visst, men barn har förmåga att anpassa sig till olika miljöer. Precis som att dte är mer strikt hos mormor. Det viktiga är vad vi gör här varje dag tycker jag.
. Jag vill helst inte att de lever på smörgåsar enbart för den delen heller. Ja, klart bättre än absolut ingenting, men om han äter mer varierat om han inte får äpple före lunch/middag så väntar vi med det till efter. Frukt går ju liksom alltid ned, så det är inget problem .
Vår dotter ammade i princip på heltid tills hon var nästan året, sen har hon ätit mycket varierat. Vissa dagar slinker det ner en hel del och andra dagar nästa ingenting. Vi gör ingen grej av mat alls, annat än att vi försöker ha trevligt vid matbordet och prata om allt mellan himmel och jord. Hon äter lite, går iväg en stund, kommer tillbaka och pillar i sig lite till och upprepar det mönstret några gånger. Sedan lägger vi rätt mycket energi på att laga mat tillsammans och även då slinker det ner en del. Det är mest då som hon får i sig råa grönsaker. Jag tänker att om vi lägger ner energi på att skapa harmoni och glädje kring själva matsituationen så kommer nog viljan att sitta med längre stunder när hon är mogen för det. Jag vill att matsituationen ska vara så kravlös, trevlig och lugn som möjligt. Ja, så funkar det iaf hemma hos oss
. Jag vill helst inte att de lever på smörgåsar enbart för den delen heller. Ja, klart bättre än absolut ingenting, men om han äter mer varierat om han inte får äpple före lunch/middag så väntar vi med det till efter. Frukt går ju liksom alltid ned, så det är inget problem .