Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Egentligen handlar väl mina tankar om mina ständigt höga krav på mig själv och min fallenhet för att så lätt få dåligt samvete. Jag känner igen mig själv i dottern och vet mycket väl att hon älskar sällskap och inte känner att hon behöver vila förrän sällskapet har gått. Mina tankar handlar mest om huruvida jag borde bromsa henne när jag vet vad hon behöver (lite lugn och ro för att återhämta sig) eller om hon ska få köra på det hon vill (leka tills hon stupar). Samtidigt känner jag att det 1. Inte händer så fasligt ofta och att det också är kul för henne att bara leka för allt vad hon är värld och 2. Att det inte var så lätt att bromsa henne när de är hos oss. Mest av allt känner jag nog ändå bara glädje över att de leker så himla bra ihop!
Ja jag vet, jag hatade också dem och skulle minsann aldrig lägga mitt barn i en (vet inte om du är likadan men jag var sån). Men när jag fick foglossningar hade jag inget annat val och nu inser jag att vagn är okej. Det är som peap sa här, det är inte vagnen i sig som är problemet utan snarare föräldern som ignorerar lessset barn i den.
Me like coffe, jag hade varit överlycklig om min son lekt bra med nån. Turats om och sånt hehe, det finns inte på hans karta 
Vi tänker också så när sonen blir lite speedad, nu vet jag att våra barn nog inte är i samma liga på det sättet (för att använda samma begrepp som mathållningen) men jag låter honom hållas. Som jag skrev tidigare, ibland är vi iväg hos kompisar på kvällen och han får somna senare än vanligt. Det är ju inte alltid optimalt eller att han är på topp på slutet men det får vara de gånger det händer, vi är en familj och när vi kan göra nåt roligt som att hänga med kompisar en lördagkväll får hans rutin helt enkelt stå undan. SEn när han bli så okontaktbar och bara skriker ångrar jag såklart mig. Samtidigt blir det väl en reaktion över allt roligt och så tar han ut det på mig. Jag är glad han tar ut sånt på mig och inte håller det inom sig så jag tycker ändå att hos oss är det okej.
Tredje dagen hemma från neo... Det har än så länge gått förvånansvärt bra. Första kvällen var kaos, sonen brottades väldigt med att behöva dela mig med lillasyster. Hon ville ju äta just när vi skulle natta. Igår var saker och ting mest som vanligt. Sonen är nyfiket avvaktande, vill mest klappa henne när hon ammar.