AP-snack & babbeltråd

Your mama bear: Jag håller med.

Ofta när vi är arga på F och ryter till så tänker jag efteråt att det kanske ändå är bättre att vi är lite arga på honom - och visar hur konflikter går till - än att andra är det. För oss vet han ju att han kan lita på, så med oss kan han pröva olika former av umgänge och se vad som uppskattas eller ej. Igår kastade han en speldosa hårt i ansiktet på sin pappa som vrålade till och blev jättearg i 10 sek. F skämdes enormt. Vi pratade lite kort om det alla tre och lekte sedan vidare. Och han får så klart bli arg på oss när vi går emot hans vilja. 

Vi föräldrar måste ju också vara människor och kunna visa känslor inkl. att bli arga på barnen ibland och kanske tillhör jag dem som har sämst förmåga att behålla lugnet hur länge som helst utan jag ryter till "Nej!" när jag blir arg. Nåja, jag har andra bra sidor. 

Jag har läst det inlägget men håller inte riktigt med. Jag tycker att det är onödigt att haka upp sig på ord.

Och som jag skrev tidigare: Visst är det så att det handlar om att föräldrar och barn reagerar på varandras beteenden. Men oavsett så är det ju en självständighetsfas som de allra flesta (alla) barn verkar gå igenom. De lär sig att de kan säga nej, de sätter upp gränser för sig själva och märker att andra människor också har gränser (som de inte gillar).

Texten hon länkar till är denna (och det ska tydligen vara Jesper Juuls ord):
"Omkring tvåårsåldern börjar barn så smått att frigöra sig från det totala beroendet från föräldrarna. De börjar vilja och kunna tänka, känna och handla självständigt. De vuxna behöver aldrig tvivla när denna självständighetsålder inträffar. Bäst som man står en morgon och klär på dem drar de en i armen och säger: "Kan själv!" eller "Vill själv!". Vid den tidpunkten blir många föräldrar trotsiga och svarar: "Nej det kan du inte!" eller "Nej sluta nu, vi har inte tid med sånt trams" eller något liknande. Barnen blir självständiga och de vuxna blir trotsiga!
Dessa månader i ett barns liv är samtidigt ett av de tydligaste exemplen på hur väl barn samarbetar. När två-åringens försök att utveckla en självständig kompetens möts av de vuxnas motvilja och trots, blir barnet redan under loppet av några månader antingen trotsigt - och möter trots med trots - eller initiativlöst och beroende. 
Begreppet trotsålder är typiskt för en makthavares beskrivning av besvärliga undersåtar. Små barn blir som ett nödvändigt led i sin utveckling allt mer självständiga och klarar sig allt bättre själva och det är bara ett totalitärt system som kan ha intresse av att problematisera denna kontinuerliga utveckling av en unik, inifrånstyrd personlighet."

Jag förstår nog inte riktigt. Antingen blir barnen trotsiga, eller initiativlösa. Är det så han menar? Och hur menar han i så fall att en förälder ska bete sig och vara? 

Jag håller absolut med om att det inte finns någon mening med att sätta gränser och säga nej bara för sakens skull, för att vi är vuxna och kan, men sanningen är väl att vi lever i verkligheten och inte i lala-land där man har all tid i världen till att låta barnet göra allt i sin egen takt. Tyvärr (?).

Tack Mama Bear för länken till ditt blogginlägg! Känns skönt att läsa det då jag verkligen befinner mig mitt upp i allt vad en depression innebär. Det känns otroligt skönt att läsa dina tankar och erfarenheter. Jag behövde verkligen det. Tack!

Men jag kan ändå inte riktigt få ihop det när det gäller begreppet trots. Det skulle kännas så konstigt för mig att säga att mitt barn trotsar... För mig förklarar det verkligen ingenting. Vad betyder det? Ni som använder det får gärna beskriva lite situationer där ni skulle säga att ert barn trotsar för jag blir så nyfiken

Jag har läst det inlägget men håller inte riktigt med. Jag tycker att det är onödigt att haka upp sig på ord.

Och som jag skrev tidigare: Visst är det så att det handlar om att föräldrar och barn reagerar på varandras beteenden. Men oavsett så är det ju en självständighetsfas som de allra flesta (alla) barn verkar gå igenom. De lär sig att de kan säga nej, de sätter upp gränser för sig själva och märker att andra människor också har gränser (som de inte gillar).

Texten hon länkar till är denna (och det ska tydligen vara Jesper Juuls ord):
"Omkring tvåårsåldern börjar barn så smått att frigöra sig från det totala beroendet från föräldrarna. De börjar vilja och kunna tänka, känna och handla självständigt. De vuxna behöver aldrig tvivla när denna självständighetsålder inträffar. Bäst som man står en morgon och klär på dem drar de en i armen och säger: "Kan själv!" eller "Vill själv!". Vid den tidpunkten blir många föräldrar trotsiga och svarar: "Nej det kan du inte!" eller "Nej sluta nu, vi har inte tid med sånt trams" eller något liknande. Barnen blir självständiga och de vuxna blir trotsiga!
Dessa månader i ett barns liv är samtidigt ett av de tydligaste exemplen på hur väl barn samarbetar. När två-åringens försök att utveckla en självständig kompetens möts av de vuxnas motvilja och trots, blir barnet redan under loppet av några månader antingen trotsigt - och möter trots med trots - eller initiativlöst och beroende. 
Begreppet trotsålder är typiskt för en makthavares beskrivning av besvärliga undersåtar. Små barn blir som ett nödvändigt led i sin utveckling allt mer självständiga och klarar sig allt bättre själva och det är bara ett totalitärt system som kan ha intresse av att problematisera denna kontinuerliga utveckling av en unik, inifrånstyrd personlighet."

Jag förstår nog inte riktigt. Antingen blir barnen trotsiga, eller initiativlösa. Är det så han menar? Och hur menar han i så fall att en förälder ska bete sig och vara? 

Jag håller absolut med om att det inte finns någon mening med att sätta gränser och säga nej bara för sakens skull, för att vi är vuxna och kan, men sanningen är väl att vi lever i verkligheten och inte i lala-land där man har all tid i världen till att låta barnet göra allt i sin egen takt. Tyvärr (?).

Jag håller absolut med om att det inte finns någon mening med att sätta gränser och säga nej bara för sakens skull, för att vi är vuxna och kan, men sanningen är väl att vi lever i verkligheten och inte i lala-land där man har all tid i världen till att låta barnet göra allt i sin egen takt. Tyvärr (?).