Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Tja, nog kan man väl få tycka att också vuxna människor i sin omgivning är tröttsamma ibland, det tycker jag är ok. De flesta människor har man ju både positiva och negativa tankar om, även om de positiva överväger stort när det gäller ens närmaste, och att man då med lätthet kan stå ut med även de enstaka negativa aspekterna.
Jag tolkar också den där texten från vimedbarn.se på samma sätt som flickan och kråkan, att det är just konfliktsituationen den rör, inte att man i allmänhet inte ska prata mycket med sina barn. Jag tycker det kan vara olika från gång till gång, beroende på vad konfliktsituationen handlar om. Ibland funkar det att orda och förklara och diskutera i en evighet, ibland inte. Magkänslan får råda, det är ju en "dans" man ägnar sig åt i samvaron med ett barn liksom med alla andra människor, där bägge parter både får föra och följa. Dottern vet också allt om bakterier och syror (fast möjligtvis inte just ordet Karies)...
Fast just i en upprörd situation med gråt och skrik och tendens till att man själv också blir irriterad, då är nog inte långa diskussioner att föredra. I min familj i alla fall...
Men till själva grundfrågan, Makadam. Jag känner igen situationen som du beskriver, att någon pratar om sitt föräldraskap (eller vilket annat ämne som helst egentligen), och man känner att ens egna åsikter är milsvida ifrån, kanske rent av obegripliga för den andra att förstå. I såna lägen blir jag nästan helt passiv, jag lägger mig platt och bara hummar med lite. Jag stör mig själv på det, för egentligen skulle jag ju stå på mig och starkt agitera för min sak som jag gör i många andra sammanhang. Men antingen skulle man i en sån här situation kränka den andra med sina "pk" åsikter, eller bara själv framstå som ett freak. Liksom inget jämställt samtal. Då struntar jag hellre i det. Fast jag tycker illa om mig själv när jag reagerar på det sättet, för jag tycker det är att nedvärdera den andre, att inte kunna se den som en "värdig" samtalspartner. Hm, här kanske jag blev luddig?
K girl, jag förstår vad du menar. Förmodligen vill väl din man bara att sonen ska bli på glatt humör igen så snart som möjligt, för det är väl roligare att vara glad än att vara ledsen. Det är nog vanligt att man tänker så. Och kanske glömmer att även ledsna känslor kan bejakas och bemötas empatiskt. Om man går till sig själv så är det nog lättare att bli glad efter gråt om man får bekräftelse på de ledsna känslorna, bekräftelse brukar ju leda till att man själv inser att "jaja, det finns ju värre situationer" eller vad det nu kan vara. Hellre det än att bli avledd eller övertalad till att inte "tänka på det mer".
Är det OK enligt dig`? .
* . Mina barn är i stort sett heller aldrig i konflikt med andra barn, men de har tusentals små konflikter med varandra dagligen . Och visst är vi vuxna också i konflikt med våra barn titt som tätt. Oftast små, men nog är det konflikter alltid. Jag har inte alls som mål en konfliktfri vardag. Att sätta gränser kring sig själv innebär ofta begränsningar för någon annan vilket inte helt sällan skapar frustration. Viktigt att lära sig.....från båda håll. Och nej, tala extremt långsamt skulle inte falla mig in att prata med dem. Varför det? Frustration brukar i många fall ha sin grund i en konflikt, eller vilken typ av frustration tänker du på?
Men vi är eniga i att känsloyttringar inte är farliga. Jag tror att det mer handlar om en önskan om att sonen ska förstå och acceptera det som är jobbigt. Det gör han ju ibland, men inte i ett sådant läge då han är arg och frustrerad. 
Fast varför lägga en (negativ) värdering i ordet trots? Det viktiga är väl att föräldrar förstår varför det blir en skillnad i barnets beteende och inte pratar om det som om barnet gör något fel. Nu känner jag inte din vän, Makadam, så det är omöjligt för mig att veta hur hon ser på barn och barns utveckling.
Trots för mig betyder egentligen bara att barnet genomgår en period av intensiv utveckling, vilket kan märkas på hur hen uttrycker sig. Det är inget negativt utan tvärtom nödvändigt. Barn är dock olika så vissa påverkas mer än andra.