AP-snack & babbeltråd

Jag har tidigare frågat i den här tråden hur ni resonerade kring åldersskillnad och barns psykologiska utveckling, och vi har tidigare pratat om "konfliktområden" och situationer som kan (och kanske ofta gör) leda till irriterade, stressade föräldrar och barn.
Vår dotter är hemma och vi nyttjar ingen barnomsorg, så det är klart att vi inte hamnar i "Nu ska alla upp och ha frukost och packa matlåda och ut till bilen inom 45 minuter och shit, var har jag lagt mobilen och jävla rödljus nu kommer jag för sent till jobbet igen."
(Sen tycker ju jag att barn ska vara hemma längre än gängse gällande norm.)

Det jag tycker är intressant i inlägget på hostlycka.blogspot.com/2012/02/den-dar-trotsaldern.html
är just att begreppet trotsåldern är ett kulturellt begrepp.
Min uppfattning är att det i mångt och mycket handlar om tiden; dels de 24 timmarna om dygnet men även tiden och synen på barnen då jag upplever att vi generellt gör dem större än de är. De är ju små fastän de är 25 eller 29 månader.

Min man frågade mig lite finurligt häromveckan; "Jaha, är det det här som andra skulle kalla trotsåldern nu då...? "

Ja men lite så tänker väl jag också. Men det är väl skillnad mellan ett sånt uttryck än att stå över barnens huvud och säga "nu är han i trotsåldern" när barnet är med (jag har såna kompisar). Etiketter har man för sin egen skull, för att göra sin värld begriplig och hanterlig men inte på ett sätt som skadar omgivningen. Jag vet inte om jag är präglad av mitt jobb (är socionom) där jag hela tiden har teorier i huvudet för att göra det jag möter begripligt. Jag ser det inte som ett hinder att se människor i deras sittuationer för det, kanske därför jag inte sparkar bakut för uttryck som trots, high-need, krävande och annat som diskuterats här.  

Det här med tid. Jag tror det är en del men samtidigt hu rman är som person. Jag stressar aldrig till dagis, de vet att jag kommer 8.45-9.45 och blir det senare kan jag strunta i att ta dit honom, hellre än stressa. Däremot är jag rätt otålig som person. Jag har väldigt svårt att stå och stampa still vilket jag antar är en del av min personlighet. Jag har svårt att vända och vrida på en sten i en kvart för barnet tycker det är kul. Detta är som jag är, inget jag är stolt över eller önskar. Försöker ta det lugnare eftersom barnen inte mår bra av mitt "stressiga jag", samtidigt finns det en gräns. Mycket ligger i samhället också, man ska vara stressad, det är bara så. Folk, jag också, är kassa på att ta en sak i taget och tagga ner lite på förväntingarna kring vad man händer.  

Jag tycker att det "trots" vi upplever med F handlar mest om när han säger "Nej" av principskäl - d.v.s. när han vill uttrycka/testa att tycka olika än oss, även om saken i sig egentligen inte är så viktig för honom eller om han till och med egentligen skulle vilja säga "Ja" om han bara tänkte efter lite. Hur många gånger har vi inte frågat t.ex. "Vill du ha en banan?" när det börjar bli dags för mellanmål och så har han helt automatiskt sagt "Nej!" men sedan ångrat sig. Oftast väntar vi då in honom eller frågar igen, om vi tror att det är så det förhåller sig. Jag ser "trotset" som en del av hans frigörelse från oss - han testar på att separera sig både fysiskt och värderingsmässigt. 

Jag har också sådana bekanta och jag tycker det är jättetråkigt att behöva höra och tar illa vid mig när de pratar över huvudet på sina barn och fäller t ex en sån kommentar och jag kommer inte delta i den klagosången.

Vad är det du ska göra istället för att titta på den där stenen?
Vill du bygga LEGO,rita, läsa istället för att titta på stenen/pinnen/lastbilen eller är det att du vill putsa fönster,surfa, baka bröd?

Ett annat uttryck jag inte kan med är "det bara är så" - och just i framställningen att samhället "bara är så".
Det var, eller är (?), väl för en herrans massa år sedan nu status att ha en fulltecknad filofax (idag iPhone). Jag har inte koll på hur det är idag. Jag bor på landet. Vad är status idag - dubbelbokningar eller mindfullness?

...men visst är det så, det ska gå fort. När det kommer till barn så ska de bli självständiga fort; sova i egen säng i eget rum, somna på egen hand. Sluta amma och lära sig äta mat. Börja på dagis vid 14 månader.

Jo, det tyckte jag med var intressant, att det är ett kulturellt begrepp. Vårt västerländska samhälle ställer ganska höga krav på våra barn att stressa hit och dit eftersom vi måste jobba och göra en massa annat, vilket kan sägas leda till konfliktsituationer/"trots". Å andra sidan ställer andra samhällen andra sorters krav på barn, ibland förekommer destruktivt barnarbete exempelvis, på andra håll blir barn sedda som häxor och fördrivna hemifrån etc.

Jag har inte heller direkt upplevt trots här hemma, bara olika viljor mellan mig och dottern och/eller att hon i stunden glömmer bort att hon inte fick göra det ena eller andra.

Vi ska ändå komma ihåg att dagens samhällsstruktur är relativt modern.

Jovisst, och att vi inte vet så noga vad den gör med oss människor, varken vuxna eller barn? Eller vad menar du?

Vad gäller diskussionen om västerländsk kultur kontra övriga världen, så måste jag lägga in en brasklapp gentemot romantisering av något slags ursprunglig utopi, men också mot en bilden av "övriga världen". Att prata om barn som trotsar är ett "lyxfenomen". För en kvinna på den malawiska landsbygden är hennes barns strävan mot ökad självständighet som 2-åring det minsta av hennes problem så att säga. Vi har på grund av vår goda ekonomiska situation möjlighet att överhuvudtaget bekymra och "oja" oss över 2-3-årsfasen eller vad vi nu väljer att kalla den.

Visst utsätts svenska barn för stress, men den är ju i mångt och mycket "en piss i havet" i jämförelse med den som en stor del av världens barn får uppleva. Det innebär inte att vi inte ska bättra oss och ta en funderare över vad som är viktigt etc, eftersom vi har möjligheten vilket majoriteten av världens föräldrar inte har, men som samhällsvetare och historiker så är jag förbaskat tacksam för att mina barn får leva i den här delen av världen och i en tid då de har möjlighet att få vara just barn.