AP-snack & babbeltråd

Tycker det är kul att alla går igång på och kommer med inlägget om att det är en romantiserad bild av andra kulturer eller tider.
Jag har själv inte en romantiserad bild av det. Jag bor på landet nu.

Beror det där med status på vart vi bor då? Jag är ju storstadsbo medan ni är lantbor? Känner inte alls igen det där, eller kanske till viss del men att börja jobba tidigt tycker inte jag är status. Möjligtvis att dela föräldraledigheten men inte lämna barnet till dagis.

Sen har du rätt i makadam att det är sjukt mycket man ska och ska ha. Det är ju löjligt när man tänker efter  Sen kan jag tycka du har en ytterst märklig och delvis inskränkt syn på varför folk kanske vill ha barn i egen säng eller hur man ska leva för att inte skilja sig. Jag vet många som kämpar med egen säng för de har svårt att sova med ett barn mellan sig, inte för man ska ha sex där. Jag vet också många som känner att det är för dem mer värt att kunna åka på semester med familjen än att vara hemma i flera år och därmed behöver jobba. Eller som vill lägga tid på träning eller annan hobby för att "bara vara förälder" inte är deras grej eller nåt de mår bra av. Menar du att sånt är bara för att hålla en konsumtion uppe och dåligt för barnen? Är verklgien att långtidsamma, vara hemma länge och ha ett barn som man lägger allt tid på den enda osm är bra? Jag tycker inte det är dåligt att göra som du gör men varför klanka ner så ¨på andra föräldrar och hur andra väljer leva sina liv?  Du kankse inte menar att vara så fördömande men för mig låter det onekligen så. 

Vår son kommer att vara hemma med oss till 2 år och 9 månader, och nästa barn till ca 2 år och 4 månader. Vi har ju prioriterat att leva snålt och vara hemma länge, och jag uppfattar inte att folk tycker att det är just hög status per se, eftersom vi käkar havregryn för att ha råd. Men däremot uppfattas det i detta jantesamhälle vi lever i som ett försök till hög status på det sättet, om ni förstår hur jag menar. Som ett försök till hög status i "tävlingen om att vara bästa föräldrarna". 

Enligt min egen tolkning av AP-begreppet så kan man inte vara så nära sitt barn som det krävs under de första känsliga åren om man lämnar det på dagis på 9 tim/dag från 12 månaders ålder eftersom man då undergräver den Attachment som ligger till grund för hela begreppet om man bara får ett par vakna timmar per dygn ihop. Man kanske trivs med det, eller man kanske inte har något val, men man har enligt mig inte i praktiken efterlevt ett AP-tänk.

Och kan man säga att man är en AP-förälder om man sedan de facto prioriterar sådant som gym-kort osv högre? (Självklart kanske många har råd med både och, men min poäng är att många verkar avundsjuka på att vi är hemma länge samtidigt som de inte själva inser att de har gjort sina val som omöjliggör det för dem själva.) Varför inte bara erkänna att man skulle vilja understödja en grundlig Attachment under barnets första år men att man inte kan tänka sig att leva med konsekvenserna? 

Om Attachement parenting innebär att man ska vara hemma heltid med sina barn i flera år till varje pris så är jag definitivt ingen AP-förälder. Nu betyder förvisso inte det begreppet något för mig längre. Jag började väl egentligen hänga här i början då jag fick mitt första barn och inte riktigt kände att han och vi passade in bland andra föräldrar. Han ville samsova, helamma länge, kändes oviktigt för mig att lämna bort honom utan vi hade med honom, vi bar i sjal osv. Det kändes helt enkelt skönt med lite bekräftelse i sitt eget föräldraskap. Lyssna inåt har lite varit med ledord.

Nu med två barn och en personlighet där jag prioriterar gymkort eftersom träning är mitt intresse, livsstil skulle man väl kunna säga så är jag väl ingen AP-förälder per defintition. 12mån gammal på dagis undviker jag självklart men ser inte att det skulle passa oss att vara hemma längre än 2 år. Amma längre än 2 år har jag personligen heller inte något intresse av även om barnet velat detta. Jag ser inte heller varför käka havregryn och snåla till varje pris innebär att sätta sitt barns behov i första rum. Visst om man trivs med det, om man har sina barn som sin livsstil så visst men för andra som inte har det? När jag läste om AP fick jag snarare intrycket av att man itne skulle ha rutiner för sakens skull utan att det faktiskt var okej att barnet somnade i sjalen när man var ute. Att poängen var att fortsätt lev ditt liv men ta med ditt barn, separera inte barn och vuxentid. Min äldre sov med hörselkåpor i bärsjal på många grejer när han var liten. Så gör vi fortfarande, vi åker alla med när maken ska sitt och hela familjen hejar på mig när jag tävlar. Sen åker vi till sommarstället för storebror älskar det, är hans semester. Vi går på lekplatsen för barnen vill och efter maten tränar jag för jag mår bra av det. Jag känner inget behov överhuvudtaget att definiera mitt föräldraskap med en etikett. Däremot vänder jag mig emot att ha sina barn som livsstil skulle innebära AP. Jag anser att man kan efterleva (inte för jag själv anspråkar på det) AP även om man köper ett gymkort eller äger en bil. För mig är det för ens egen skull man är hemma länge, jag är själv hemmabarn och jag bad aldrig om det eller tackar min mamma för det. Är helt likgiltlig inför faktumet att jag gick i ärvda kläder och åt gröt tills jag var 5 år. Det var för mammas skull, inte for jag illa av det men inte heller hade jag farit illa av att gå på dagis.

Citat blir knas. Makadam, klart amning har massa hälsofördelar. Ju fler månader desto bättre fysiskt.