AP-snack & babbeltråd

Jag tror vi läser olika. Jag läser inte det som står i länken att man generellt inte ska prata med 2-åringar för att de inte förstår så mycket, utan att det handlar om just konfliktsituationer. Det tycker jag faktiskt stämmer till stor del. När man har en 2-åring som är frustrerad och arg för att han/hon låt oss säga inte får ta en bulle före maten, så är min erfarenhet att det är bättre att bara lugnt och sansat tala om vad som gäller och inte gå in i omständliga samtal i syfte att övertyga sitt barn att bullen inte är en bra idé.

Vi pratar mycket med våra barn, även om sådant som är abstrakt och "svårt", men däremot så brukar jag vid ilsket utbrott undvika långa fördjupningar. 2-åringar förstår jättemycket, men däremot har de inte kunskapen och erfarenheten att förstå exempelvis vad det kan få för följder att exempelvis inte borsta tänderna. Det är ingen mening - enligt mig - att prata sig blå om bakterier, karies och tandlossning med en 2-åring som bestämt sig för att han/hon inte ska borsta tänderna . Att bli irriterad på dem över att de inte förstår konsekvenserna av att inte borsta tänderna på det sätt som man själv tänker är fruktlöst.....och det är så jag tolkar texten i länken.

Jag tror inte heller på trots. Jag har aldrig upplevt att våra barn trotsar, även om vi verkligen inte har en konfliktlös tillvaro. Jag hade nog i din situation inte gått i direktkonfrontation så att säga. Jag hade nog valt strategin att mer allmänt prata om hur 2-åringar beter sig, hur trött och frustrerad man som förälder ibland kan bli och varför de och man själv beter sig och reagerar som de/man gör. Om man vill påverka och förändra någons synsätt så är det sällan en framkomlig väg att tala om att någon har fel , då hamnar personen i fråga i försvarsposition......och det låter som det var precis det som hände.

Vi har precis nattat våra barn. När tänder skulle borstas och pyjamaser sättas på så var det ett himla spring och "jag ska bara" från barnens sida och helt upptagna i sin lek i sin värld, så var det ingen av dem som direkt lyssnade på vad vi sa. Sambon var lite trött och suckade och ville att de skulle lyssna och göra som han sa. Vi satt båda på golvet och jag frågade bara lite lättsamt hur han själv skulle reagera när han sitter upptagen vid datorn om någon kom och talade om att han skulle gå och kissa....NU.....och stänga av datorn och sätta på pyjamas och lyssna. Han skrattade och sa med glimten i ögat att det är ju inte samma sak. Han insåg själv att det handlade om honom och att barnen inte var besvärliga utan bara betedde sig som de flesta av oss vuxna också skulle ha gjort. Vi gör ju färdigt, vill ha kontroll över vår egen person och situation och skulle troligtvis "bete" oss mycket mer om någon krävde av oss det vi kräver av dem . Vi vuxna är på många sätt mycket trotsigare än barn . Men visst är det tröttsamt som förälder ibland....och det tycker jag att det måste få vara OK att känna.

Nu spinner jag vidare på just ditt exempel med tandborstning och invecklade förklaringar
Jag gör det. Pratar om tandvård och bakterier och maler på...länge...och om och om igen... och jag är konsekvent och låter det ta tid.

Sen kan i andra situationer vara helt tyst och sitta stilla två meter från min dotter då hon varken vill att jag ska prata, gå, komma närmre, torka tårarna...eller nåt, fastän det enda jag vill är att krama henne så hon får gråta ut i min famn. Det är svårt att se hjärtat ledsen.

Ändå så läser jag texten (länken) som att man inte ska prata utan fysiskt visa vad som är rätt och fel.
Den klassiska "dra i armen"?

Tycker du att din sambo är tröttsam ibland? Är det OK enligt dig`?

Tack för tipset!
...om nu inte skadan redan är skedd?
Vi har tidigare pratat mycket om anknytning och separation och jag har (lyckosamt) tipsat henne om diverse länkar.

Ja, vi pratar också om tandvård och bakterier och maler på och låter det ta tid......precis som ni, men just när man har en konfliktsituation så brukar inte det vara någon höjdarlösning. Jag tycker utan tvekan att det i det läget oftast är bäst att inte ha långa utläggningar utan att bara lugnt och sansat hålla på det man tycker är viktigt och ha tålamod och gott om tid och låta barnet få vara argt och inte hålla med och visa att det är helt ok, men att den gräns man satt gäller (om det är något man verkligen tycker är viktigt, inte för att så att säga "make a point").

Jag tycker du tolkar in en massa som inte står. jag tror utan tvekan också på att fysiskt och konkret visa små barn. Och jag skulle aldrig "dra i armen". Att fysiskt visa handlar om att föregå, förhindra, lyfta ner, lyfta undan etc. etc. Jag hindrar små barn för att göra illa varandra när de hamnat i konflikt med varandra. Jag ställer mig fysiskt och konkret emellan. Jag särar på dem. Jag står inte bredvid och håller pedagogiska utläggningar om att de ska sluta knuffas eller nypa varandra och färväntar mig inte att de ska sluta för att jag säger det. Jag lyfter ner små barn som hoppar vilt i sängen (så att vi slipper besök på akuten) och förväntar mig inte att de ska sluta hoppa för att de blir övertygade om min argumentation i frågan. Samtal om hur man är och beter sig mot varandra har vi tusentals gånger varje dag, men mitt i en konflikt så visar jag genom fysisk handling många gånger.

Jo, men jag pratar lugnt och sansat om tandtrollen
Jag. Är. ...... väldigt. Bra....på att prata.... långsamt *försök till illustration *

Klart jag lyfter ner, bort, undan men det är inte i konfliktsituationer. Vi är väldigt sällan i konflikt med varandra, eller dottern med andra, utan det är i sådana fall som jag beskrev tidigare situationer där dottern är yrvaken/ledsen/trött/frustrerad och det är inte en konflikt med mig.

Det här är en reflexion även över Flickan och kråkans inlägg. Jag har sagt åt min man att han ibland går in för mycket med sina förklaringar för sonen. Som häromdagen när vi var på bvc för att väga lillasyster och sonen lekte med deras leksaker och absolut inte gå därifrån. Då tycker jag att det räcker med att förklara en gång. Maken går lite längre än så, han vill hemskt gärna att sonen ska acceptera och förstå den förklaringen, dvs att hans ilska/besvikelse över att behöva gå ska försvinna. Jag ser det som två skilda saker. Att förklara om bakterier och karies kan man gott göra, det gör vi också med vår tvååring som är ihärdig tandborstvägrare. Men inte när sonen uttrycker som mest frustration över att behöva borsta tänderna och inte för att i den stunden få honom att inse att det är bra att borsta tänderna.

Förtydliga: om nåt är farligt lyfter jag t ex undan, inte när dottern är yrvaken/ledsen/trött/frustrerad.

...vidareutvecklar. Jag tycker att det är lite nedlåtande? Det känns som att försöka övertyga någon om att de känslor de känner (frustration, ilska, ledsenhet) är felaktiga.