AP-snack & babbeltråd

Det behöver du ju inte göra. Lyssna istället på vad föräldern vill ha sagt. Säkert inte att deras barn är överj-vligt jobbigt utan mer att ibland är det tufft att vara förälder. Det kan man bekräfta utan att bekräfta "att ungen är jobbig". Bekräfta någons känslor är inte att ge gnällbrasan bränsle. Du som gillar att jämföra barn och vuxna, om din dotter "gnäller" ser du väl inte det som att ge gnället bränsle att bekräfta hennes känslor?

Det behöver du ju inte göra. Lyssna istället på vad föräldern vill ha sagt. Säkert inte att deras barn är överj-vligt jobbigt utan mer att ibland är det tufft att vara förälder. Det kan man bekräfta utan att bekräfta "att ungen är jobbig". Bekräfta någons känslor är inte att ge gnällbrasan bränsle. Du som gillar att jämföra barn och vuxna, om din dotter "gnäller" ser du väl inte det som att ge gnället bränsle att bekräfta hennes känslor?

Nej, sant.
Det jag behöver göra i den här situationen (gällande mamman/min vän) är ju att i så fall bekräfta hennes känslor, men det är svårt för mig när jag upplever det som att hon tycker att sonen är trotsig när han inte vill sova på en tidigare given tid.

Ja, och jag delar helt och fullt Jesper Juuls beskrivning av "trots". Jag skrev inledningsvis att jag inte tror på begreppet "trots", däremot delar jag inte riktigt ditt resonemang.

Ja, frustration pga arm som inte går i ärm hade vi också huvudsakligen.....förr . Visst kan de fortfarande bli frustrerade när de så att säga inte kan något eller inte kan något tillräckligt fort, men det som framför allt skapar frustration hos dem nu är att de på ett helt annat sätt blivit medvetna om att de lever tillsammans med andra och att andra människor sätter gränser kring sig själva på olika sätt .

Mina barn trotsar inte däremot får vi konflikter för att viljor, önskemål och ibland behov kolliderar. Det är en väldig skillnad. Det har inte det minsta att göra med att föräldern trappar upp stämningen. För att ta ett par exempel:

4-åring vill en dag ha sällskap på toaletten varje gång. Jag går med honom otalet gånger under dagen. När jag sitter och betalar räkningar på eftermiddagen så kommer han och säger att han är kissnödig. "Ja, då går du och kissar", säger jag. "Jag vill inte gå själv". "Nej, jag vet att du inte vill gå själv, men nu vill jag göra färdigt räkningarna. Jag ser dig hela tiden när du har dörren öppen till toaletten, så den här gången får du kissa själv." Resultat: Arg 4-åring. Vi har en konflikt. Våra viljor kolliderar.

4- och snart 3-åring cyklar till förskolan. 4-åring cyklar odramatiskt om snart 3-åring sista 10 meterna. Snart 3-åring får ett ilskeutbrott på storebror för att han inte fick komma fram först och vill att storebror ska cykla tillbaka. Konflikt.

Snart 3-åring vill börja pussla när vi ska gå till förskolan. Inte möjligt eftersom jag ska till jobbet. Vi har inte stressat det minsta under morgonen, allt lugnt och glatt. Det är en stundens ingivelse han får. Han upptäcker precis när vi ska gå ett roligt pussel och vill pussla. Vi kan inte pussla just i den stunden. Konflikt.

Snart 3-åring vill plötsligt ha en likadan gaffel vid middagen som storebror har. Inga problem, bara att hämta. Han kastar dock sin gaffel argt på golvet och den vill jag att han plockar upp. Jag byter gärna gaffel, men den på golvet slängda gaffeln vill jag att han tar upp. Han vill inte det. han vill att jag ska plocka upp den. Konflikt. Jag är inte arg. Jag tjatar inte om att han ska göra det på stuns. Jag säger bara lugnt att jag vill att han plockar upp gaffeln han slängde på golvet. Jag trissar inte upp stämningen, men likväl har vi en konflikt.

Storebror och lillebror vill ha samma badleksak - konflikt.

Lillebror vill följa med storebror och mig till logopeden. Det går inte. Konflikt.

Det finns tusentals vardagssituationer som innebär konflikt utan att någon trissar upp stämningen eller för den delen anklagar eller lägger skuld på den andre. Det innebär inte heller att det måste bli bråk och skrik. Viljor som kolliderar är det enda som behövs, och det har man många med små barn och det är inget att rädas . Jag ser inte barnens viljestyrka som trots. Det jag som förälder måste visa och lära mina barn är att markera gränser runt sig själva, och det enda sättet jag kan göra det på är ju att själv sätta gränser kring mig....och att självklart respektera deras avvikande åsikter. Sedan finns det självklart en ojämlikhet vad gäller makt. Som förälder har jag slutgiltigt ansvar. Jag kommer inte att tigasittande låta dem gör något som jag anser vara skadligt (för dem själva eller någon annan) bara för att de vill.

Men är det inte för trots är negativt för dig. Det kanske inte är det för henne och det kan få vara okej att tycka det är jobbigt att barnet inte vill somna. Vi har ett barn som alltid haft svårt att komma till ro och det var som värst i tvåårsåldern. Vi kunde ligga med honom 2h i sängen och betrakta när han flög rummet runt, inget hjälpte. Jag såg det inte som trots men jag tänker det hade med en utvecklingsperiod att göra. Trots eller inte var det väldigt frustrerande att hela kvällar gick till att lägga storebror. Maken lade sig med storebror vid 19.30 och var klar 21.30. Då hade jag lagt mig för natten med lillebror 20.00 i ett annat rum. Det var inte särskilt kul och jag skäms inte för att säga jag tyckte det var jättetrist att han inte somnade då jag ville så vi kunnat ha nån timme ihop i en krävande tid.

Ja, trots är negativt för mig, hur folk använder begreppet trotsåldern.

Ja....jag vet inte....intressant att se att det blivit många inlägga här.

Sen tycker jag nog att det är ganska nyttigt att våga säga att det från och till är jobbigt att vara förälder. Det kan vara frustrerande, tröttsamt och rent ut sagt skitjobbigt att vara förälder och det tycket jag att man ska få säga. Sen blir det ju ledsamt om fokus ligger där. Att jämföra detta med huruvida jag skulle säga att min man är jobbig tycker jag blir skevt och lite konstigt faktiskt. Min man tar ansvar för sig själv, han har impulskontroll, förmåga att sätta sig in i andras situationer och känslor osv. Det har inte så små barn. Min man går inte flera kraftiga utbrott varje dag över att han inte får på sig skorna eller för att jag inte kan komma springandes och leka ned honom precis just när han vill, så vi hamnar aldrig i en jämförbar situation. Men jag kan lova att OM han gjorde dessa saker - ja, då skulle jag absolut tycka att det var jobbig . Men bara för att jag tycker att det från och till är jobbigt att vara förälder (som nu t ex då jag kämpar mig igenom en förlossningsdepression) så innebär ju inte det att jag tycker att det är BARNEN som är jobbiga. Det är ju SITUATIONEN som är jobbig, frustrerande och tröttsam. Stor skillnad!

Tack, de orden behövde jag just idag Har så otroligt lätt att hacka ner på mig själv och fokusera på de stunderna jag höjer rösten eller blir arg och känner mig som en dålig mamma. Säkert för jag växt upp med min mor som sagt är konflikträdd, allt ska avledas. Jag tänker ofta på att i många familjer är det naturliga mönster att ha temperament oc hdet är inget fel. Både jag och storebror har temperament och det är okej. Är så svårt att göra sig av med vissa laster bara.