Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Varför är det så fel att vilja gnälla? Ibland har man det jobbigt även som förälder och behöver lufta sina tankar. För ja, ibland är det ju skitjobbigt att ha barn. Eller menar du att du inte tycker att din unge är mer krävande under vissa perioder?
Jag brukar kalla min son Sömnterroristen då och då. 
Jag är ganska säker på att min omgivning vet att jag älskar mitt barn ändå. Och mina vänner förstår att det är jobbigt att bara ha sovit tre timmar i sträck några enstaka gånger på 1,5 år, trots att det är fullkomligt "normalt".
. Mina barn är i stort sett heller aldrig i konflikt med andra barn, men de har tusentals små konflikter med varandra dagligen . Och visst är vi vuxna också i konflikt med våra barn titt som tätt. Oftast små, men nog är det konflikter alltid. Jag har inte alls som mål en konfliktfri vardag. Att sätta gränser kring sig själv innebär ofta begränsningar för någon annan vilket inte helt sällan skapar frustration. Viktigt att lära sig.....från båda håll. Och nej, tala extremt långsamt skulle inte falla mig in att prata med dem. Varför det? Frustration brukar i många fall ha sin grund i en konflikt, eller vilken typ av frustration tänker du på?
.
Man kan ju tycka att "trots" (eller valfritt ord) är jobbigt även om det är normalt och skall så vara. När ungen vägrar något som man vet bara måste göras... Jag skulle aldrig säga att det är ett "problem" med mitt barn, däremot en av de sidor av föräldraskap som är tuffa att stå ut med ibland. Är det inte lite nedsättande av J Juul att klaga på oss som ibland beklagar oss? Fast jag brukar försvara F med att säga "vem vill ha/uppfostra en pushover?".
Min man har sagt att det värsta hans pappa gjorde var att alltför ofta säga "för att det är så" istället för att förklara, och att han aldrig ska göra så mot sina barn. Men så blir det ju ibland ändå. Jag hör mig själv ofta säga "jo, men nu är det bara så!" när F vägrar något och man som vuxen fattar att det inte finns förhandlingsutrymme. Jag kan förstå det som någon sade om att det kan bli lite nedsättande att (av missriktad omtanke) försöka förklara så till den grad att man försöker övertyga barnet om att ändra åsikt. Ibland får man konstatera att "vi tycker olika men jag bestämmer". Men så måste man så klart minimera de områden där man som förälder är diktator. Jag försöker att köra över F så lite som möjligt, väl medveten om att det ändå blir fler gånger per dag.
Vad gäller begreppet trots så använder jag det aldrig själv. Jag tycker helt enkelt inte om det. Jag tycker att det dels ger en skev bild av vad barnet faktiskt går igenom och dels tycker jag att det är ett begrepp som, när det används av föräldrar, gör att många föräldrar faktiskt missar vad som händer deras barn och istället bidrar begreppet många gånger till en enkel bortförklaring där barnets faktiska utveckling hamnar i skymundan. Men sen så måste man ju också fråga sig varför vi ser så negativt på det. Att trotsa är ju att gå emot det någon annan har sagt eller bestämt och det gör ju många barn och vuxna dagligen. Följdfråga blir ju om det är ok att gå emot det eller inte. I vår familj är det helt ok att ifrågsätta allt och jag uppmuntrar det ofta. Jag vill inte fostra ja-sägare. Men vissa saker måste ändå göras men då kvarstår rättigheten att vara arg, ledsen, besviken osv.