AP-snack & babbeltråd

Sen tycker jag nog att det är ganska nyttigt att våga säga att det från och till är jobbigt att vara förälder. Det kan vara frustrerande, tröttsamt och rent ut sagt skitjobbigt att vara förälder och det tycket jag att man ska få säga. Sen blir det ju ledsamt om fokus ligger där. Att jämföra detta med huruvida jag skulle säga att min man är jobbig tycker jag blir skevt och lite konstigt faktiskt. Min man tar ansvar för sig själv, han har impulskontroll, förmåga att sätta sig in i andras situationer och känslor osv. Det har inte så små barn. Min man går inte flera kraftiga utbrott varje dag över att han inte får på sig skorna eller för att jag inte kan komma springandes och leka ned honom precis just när han vill, så vi hamnar aldrig i en jämförbar situation. Men jag kan lova att OM han gjorde dessa saker - ja, då skulle jag absolut tycka att det var jobbig . Men bara för att jag tycker att det från och till är jobbigt att vara förälder (som nu t ex då jag kämpar mig igenom en förlossningsdepression) så innebär ju inte det att jag tycker att det är BARNEN som är jobbiga. Det är ju SITUATIONEN som är jobbig, frustrerande och tröttsam. Stor skillnad!

Jag ser liksom ingen motsättning mellan att kalla det trotsålder och att anse att det är fullkomligt normalt, hälsosamt beteende som står i relation till hur vi föräldrar reagerar på det.

Vi föräldrar förstärker trotsbeteendet (motståndet) genom att inte uppfatta signalerna och bemöta barnet på bästa sätt, men det är väl också det som är tanken menar jag. Vi ska inte vara perfekta eftersom barnen behöver lära sig av motståndet som uppstår.

Eller hur tänker ni?

Jag tror också att det är väldigt viktigt att sluta se på de misstag som vi föräldrar tycker att vi begår (genom att till exempel höja rösten eller bli infantila och "trotsa" tillbaka) som just misstag och istället se det som en nödvändig del av relationen till de personer som står oss allra närmast: våra barn. Det finns en anledning till att barnen är de personer som väcker de allra starkaste känslorna i oss och att vi agerar och reagerar utifrån dem. Varifrån ska barnen annars lära sig hur känslor regleras och att andra människor känner, tycker och tänker annorlunda?

Ja, och jag delar helt och fullt Jesper Juuls beskrivning av "trots". Jag skrev inledningsvis att jag inte tror på begreppet "trots", däremot delar jag inte riktigt ditt resonemang.

Ja, frustration pga arm som inte går i ärm hade vi också huvudsakligen.....förr . Visst kan de fortfarande bli frustrerade när de så att säga inte kan något eller inte kan något tillräckligt fort, men det som framför allt skapar frustration hos dem nu är att de på ett helt annat sätt blivit medvetna om att de lever tillsammans med andra och att andra människor sätter gränser kring sig själva på olika sätt .

Mina barn trotsar inte däremot får vi konflikter för att viljor, önskemål och ibland behov kolliderar. Det är en väldig skillnad. Det har inte det minsta att göra med att föräldern trappar upp stämningen. För att ta ett par exempel:

4-åring vill en dag ha sällskap på toaletten varje gång. Jag går med honom otalet gånger under dagen. När jag sitter och betalar räkningar på eftermiddagen så kommer han och säger att han är kissnödig. "Ja, då går du och kissar", säger jag. "Jag vill inte gå själv". "Nej, jag vet att du inte vill gå själv, men nu vill jag göra färdigt räkningarna. Jag ser dig hela tiden när du har dörren öppen till toaletten, så den här gången får du kissa själv." Resultat: Arg 4-åring. Vi har en konflikt. Våra viljor kolliderar.

4- och snart 3-åring cyklar till förskolan. 4-åring cyklar odramatiskt om snart 3-åring sista 10 meterna. Snart 3-åring får ett ilskeutbrott på storebror för att han inte fick komma fram först och vill att storebror ska cykla tillbaka. Konflikt.

Snart 3-åring vill börja pussla när vi ska gå till förskolan. Inte möjligt eftersom jag ska till jobbet. Vi har inte stressat det minsta under morgonen, allt lugnt och glatt. Det är en stundens ingivelse han får. Han upptäcker precis när vi ska gå ett roligt pussel och vill pussla. Vi kan inte pussla just i den stunden. Konflikt.

Snart 3-åring vill plötsligt ha en likadan gaffel vid middagen som storebror har. Inga problem, bara att hämta. Han kastar dock sin gaffel argt på golvet och den vill jag att han plockar upp. Jag byter gärna gaffel, men den på golvet slängda gaffeln vill jag att han tar upp. Han vill inte det. han vill att jag ska plocka upp den. Konflikt. Jag är inte arg. Jag tjatar inte om att han ska göra det på stuns. Jag säger bara lugnt att jag vill att han plockar upp gaffeln han slängde på golvet. Jag trissar inte upp stämningen, men likväl har vi en konflikt.

Storebror och lillebror vill ha samma badleksak - konflikt.

Lillebror vill följa med storebror och mig till logopeden. Det går inte. Konflikt.

Det finns tusentals vardagssituationer som innebär konflikt utan att någon trissar upp stämningen eller för den delen anklagar eller lägger skuld på den andre. Det innebär inte heller att det måste bli bråk och skrik. Viljor som kolliderar är det enda som behövs, och det har man många med små barn och det är inget att rädas . Jag ser inte barnens viljestyrka som trots. Det jag som förälder måste visa och lära mina barn är att markera gränser runt sig själva, och det enda sättet jag kan göra det på är ju att själv sätta gränser kring mig....och att självklart respektera deras avvikande åsikter. Sedan finns det självklart en ojämlikhet vad gäller makt. Som förälder har jag slutgiltigt ansvar. Jag kommer inte att tigasittande låta dem gör något som jag anser vara skadligt (för dem själva eller någon annan) bara för att de vill.

Ja, visst gör jag det. När jag är trött, stressad eller i obalans på annat sätt så kan jag tycka - helt obefogat - att andra människor är jobbiga. Jag kan irritera mig på bagateller för att JAG är stressad. Jag kan tycka att barnens ovilja att snabbt göra sig i ordning på kvällen i dessa lägen är tröttsamt. Jag kan i dessa lägen tycka att sambons brist på middagsförslag är tröttsamt etc etc. Tröttsamt, inte trotsigt.

Jag har läst den här tråden under en lång tid men aldrig kommenterat. Jag vill bara ge en eloge till dig Flickan och kråkan! Du har en fantastisk förmåga att formulera dig och jag håller nästan alltid med dig i ditt resonemang. Du är en sådan jag önskar jag kunde ringa till  ibland när det stormar här hemma hos oss. Jag har en dotter i samma ålder som din yngsta och oj vad jag känner igen mig i mycket.
Jag vill tacka alla i tråden för intressant läsning. Även om jag inte kommenterar själv har den betytt mycket för mig under lång tid!  

Jag använder ordet trots hela tiden. Varför orka vara så politiskt korrekt att byta ut det? Jag kan lägga min energi på annat. Min son är trotsig ibland och inget fel i det, han utvecklas och det är som det ska vara.

Det är väl klart som sjutton man pratar med sitt barn, sätter sig ner, tar sin tid och förklarar och förklarar allt de vill veta och allt de behöver veta för att acceptera saker. Men ibland finns inte den tiden. När lillebror skriker för han är hungrig och vill upp till lägenheten står jag inte och förklarar i oändligheten varför vi inte kan vara kvar nere på lekplatsen. STorebror får en förklaring och sen får han följa med, slutar med att jag får lyfta upp honom. Ibland när lillebror leker i ro själv kan jag däremot lägga mycket tid på att förklara varför och därför nåt är som det är. Jag får ofta känslan av att negativa utbrott av ilska hos barn ska bortledas. Det är liksom som att de inte får bli arga. Min mamma är expert på detta avledande och det gör mig sjukt irriterad. Ta smällen istället som vuxen, låt barnet lägga sin ilska på dig som vuxen och sen stå kvar när det blåser. Det gör barn trygga och förvissade om att man får bli arg, ilska är inget som ska avledas och viftas bort i ett.

Jag tycker att när jag själv "tar fighten" och ser till att vinna den, blir sonen jättearg en stund men jag när jag lugnt och sansat står kvar kommer han till slut till mig och kramas. Jag tolkar det som att han vet att det går att bli arg, (i hans värld bli arg på mamma) men att jag finns kvar där. Jag säger inte det måste vara så alltid, man väljer såklart men i vissa lägen står jag på mig.      

Det behöver du ju inte göra. Lyssna istället på vad föräldern vill ha sagt. Säkert inte att deras barn är överj-vligt jobbigt utan mer att ibland är det tufft att vara förälder. Det kan man bekräfta utan att bekräfta "att ungen är jobbig". Bekräfta någons känslor är inte att ge gnällbrasan bränsle. Du som gillar att jämföra barn och vuxna, om din dotter "gnäller" ser du väl inte det som att ge gnället bränsle att bekräfta hennes känslor?

Your mama bear: Jag håller med.

Ofta när vi är arga på F och ryter till så tänker jag efteråt att det kanske ändå är bättre att vi är lite arga på honom - och visar hur konflikter går till - än att andra är det. För oss vet han ju att han kan lita på, så med oss kan han pröva olika former av umgänge och se vad som uppskattas eller ej. Igår kastade han en speldosa hårt i ansiktet på sin pappa som vrålade till och blev jättearg i 10 sek. F skämdes enormt. Vi pratade lite kort om det alla tre och lekte sedan vidare. Och han får så klart bli arg på oss när vi går emot hans vilja. 

Vi föräldrar måste ju också vara människor och kunna visa känslor inkl. att bli arga på barnen ibland och kanske tillhör jag dem som har sämst förmåga att behålla lugnet hur länge som helst utan jag ryter till "Nej!" när jag blir arg. Nåja, jag har andra bra sidor. 

Tack, de orden behövde jag just idag Har så otroligt lätt att hacka ner på mig själv och fokusera på de stunderna jag höjer rösten eller blir arg och känner mig som en dålig mamma. Säkert för jag växt upp med min mor som sagt är konflikträdd, allt ska avledas. Jag tänker ofta på att i många familjer är det naturliga mönster att ha temperament oc hdet är inget fel. Både jag och storebror har temperament och det är okej. Är så svårt att göra sig av med vissa laster bara.