AP-snack & babbeltråd

Delvis. Man ser ju konsekvenserna. Jag kan bli sjukt stressad över även sådant som jag inte kan påverka, som mobbning... är rädd att F inte ska hitta kompisar så lätt just för att han börjar dagis sent och inte är lika "pushig" som andra barn kanske är (moment 22!). 

En annan gemensam nämnare är ofta att det är relativt högutbildade personer som är vana vid kritiskt tänkande. Många föräldrar kanske tänker att "så är det" medan sådana som vi ifrågasätter hur en stressig och problematiserad barndom normaliseras, och även t.ex. är engagerade i genustänk osv. 

Ska vi prata om vad som varit barns verklighet i ett längre perspektiv - går tillbaka lite i diskussionen - så har det naturliga också varit att vara många, dvs ha ett par syskon. Jag tyckte att det inledningsvis var jobbigt med två, för att jag plötsligt inte kunde ägna min totala uppmärksamhet till ett barn. Hjälp, vad gör man då? Kan jag ändå tillgodose alla behov? etc etc. I dagsläget vill jag ha fler . Orsaken till det är att jag helt enkelt ser vilket fantastiskt utbyte de har av varandra.....trots alla otaliga konflikter om allt mellan himmel och jord, eller ska man kanske snarare säga tack vare . Just nu är min känsla att jag vill ha fler barn för att de ska ha fler syskon och få mer av den upplevelsen. Nu kommer det inte att hända, eftersom sambon är helt nöjd med rådande antal , men nog skulle jag kunna tänka mig både en och två till (det hade jag aldrig kunnat tro för ett par år sedan .-D) om sambon velat och vi inte var så "till åren" .

Sedan vet känner jag inte igen mig i "status-livet". Jag jobbar deltid. Sambon jobbar deltid och barnen går 20 timmar/veckan på förskola. Vi har planer på hus (vi närmar oss 40-strecket), bor idag i bostadsrätt. Vi har två bilar för att vi båda (tyvärr) måste pendla till jobbet och skulle vi åka kollektivt (vilket jag gjorde innan barnen) så skulle det stjäla grymt mycket mer tid......med barnen. Vi åker inte på semestrar utomlands, det har vi inga pengar till i dagsläget. Hoppas kunna göra det när barnen är äldre dock eftersom jag vill att de ska få erfarenheter av världen. Jag jobbar som lärare och mina kollegors liv ser ut ungefär som mitt/vårt. Ingen av de kollegor jag har (kvinnliga eller manliga) som har små barn i förskoleålder jobbar heltid exempelvis. Och vi tillhör ju ändå inte direkt den högavlönade skaran . Kanske helt enkelt lever i en rätt trevlig sfär med människor som har rätt sunda värderingar, vad vet jag . 
 
Det som framför allt förändrat mig med barn nummer två - appropå det - är att jag har fått perspektiv på saker och ting. Jag ser ju t.ex. hur fantastiskt olika mina barn är.......med samma föräldrar, samma miljö, samma värderingar etc. . Min egen betydelse har tonats ner. Missförstå mig rätt. Självklart är jag och deras pappa deras trygghet och fasta bas, med allt det innebär, men jag tänker mer på deras beteende, utveckling etc. För min äldsta passerade 2-3-årsålderns utvecklingfas mer eller mindre obemärkt. För lilla....... , tja obemärkt passerar den i alla fall inte . Har precis kommit hem från handling. Jag och storebror handlade lugnt småpratandes. Lillebror sprang större delen av tiden runt i gångarna kors och tvärs högt vrålandes att "MAMMA är DUUUUUM!!" Deras vägar till självständighet är så olika. Storebror har inte haft något större behov av att visa "kan själv". Han har egentligen aldrig varit i den där "kan-själv"-perioden som Juul och de flesta pratat om. Han har tvärtom varit alldeles väldigt nöjd med att få hjälp många gånger även med sådant han själv kunnat. Just det har han inte behövt för att göra sig självständig, det har haft andra uttrycksvägar helt enkelt. Plötsligt har han bara gjort och velat göra själv utan att göra någon affär av det. För lillebror är just det alldeles väldigt viktigt . Barn är olika.

Jag har blivit allmänt bättre på att ta saker med lugn och att inte överanalysera. Sedan märker jag ju att barnen mår bra och utvecklas av att få vänta på varandra, dela med sig, stöta och blöta mitt och ditt etc. Idag så förhandlade de på egen hand fram vem som skulle ha vilken shoppingvagn (första respektive andra) i affären och vilka matvaror de skulle ha i sina respektive vagnar....innan vi kom till affären och utan att jag initierat eller lagt mig i. Samtalet dem emellen avslutades med lillebrors nöjda: "Ja, det blir bra. Vi samsas A".  Ilskan väl inne i affären berodde på helt andra saker. "Mamma DUM!" (inte minst för att vagnen inte riktigt gick som han hade tänkt sig ).

Men, om jag tolkat det rätt här nu efter alla inlägg; om man inte vill vara hemma så är det väl inget problem om en del prioriterar att vara det?
Upplever ändå att en del här inne tycker att det är provocerande att vissa är hemma och väljer bort en del materiella saker.

Jag har haft en fin, trygg uppväxt med föräldrar som varit lyhöra och alltid funnits närvarande på alla sätt. Har alltid varit välkommen till mina föräldrars säng som liten, vi stängde aldrig in oss som barn på våra rum utan all verksamhet försiggick i köket, har alltid ätit tillsammans, suttit och gjort skolarbete tillsammans, har blivit stöttad i alla intressen, har haft både en mamma och apappa som arbetat deltid under vår barndom etc.

AP för mig handlar inte det minsta om att göra rätt hela tiden. För mig är det snarare ett självklart synsätt på hur man möter barn, även om det inte alltid är så lätt. Jag har rätt svårt för "vi och dom"-tänket. Det är väldigt o:AP:igt tycker jag. AP är för mig en humanistisk grundsyn.....där man ser individen och respekterar varje individs integritet. Både Sears och Juul handlar ju egentligen om att föregå med gott exempel. Genom det egna agerandet så lär man barnet goda värderingar i livet. Det är inte heller alltid så lätt . En av mina 9:ndeklassare sa idag under en diskussion kring globalisering att vi behöver förändra hela vårt sätt att tänka för att uppnå verklig jämlikhet och för att de mänskliga rättigheterna ska bli verklighet för alla (och det är en stor del av vad AP är för mig....grundläggande rättigheter). Och det har hon ju helt rätt i. En tankens revolution . Lite OT kanske, men jag har svårt att hänga upp AP på enskilda detaljer. Jag undviker inte 5mm för att det står som en punkt i AP-protokollet. Inte heller är det särskilt relevant för mig huruvida det ger långsiktiga men eller inte. Jag skulle aldrig komma på tanken att använda 5mm för att det strider mot mina grundvärderingar - det är ovärdigt.

Jag, som ju varit hemma med H i 2 år och 3 månader och i perioder har också min man varit hemma också, har inte fått intrycket att just det är provocerande. Missförstå mig nu rätt, men du ger ibland intrycket av att vara väldigt oförstående inför det faktum att inte alla kan - eller vill - vara hemma så länge. Eller för all del att två personer hemma samtidigt ger avsevärt förbättrade möjligheter till en smidig och stressfri vardag. Och sådant oförstående är ganska provocerande.

Absolut inte. Vem gör det?

Vi väljer också bort materiella saker för att vi tycker att tid med vårt barn är det allra viktigaste i vårt liv. Vi bor i en billig lägenhet, vi reser inte, vi har inga särskilt dyra ägodelar och vi möblerar om i hemmet pö om pö.

Däremot prioriterar vi att båda ska vara hemma eftersom vi anser att vårt barn har rätt till detta. Vi är två om att sätta honom till världen och då ska vi vara två om att ta hand om honom också. Det är inte ett alternativ att pappan jobbar heltid eller mer medan jag som kvinna stannar hemma även om vi då skulle kunna ha våra barn hemma fram till skolstart. Vi är båda positivt inställda till förskolan och är övertygade om att han kommer att ha det otroligt kul där, trots att han "bara" är 2 år.

Och jag utgår alltid ifrån mitt barns bästa. Alla barn är ju olika och just vårt barn är en synnerligen social liten individ, vilket förvånar mig dagligen då jag på många sätt är hans raka motsats. Han är otroligt extrovert och jag introvert. Han lyser upp och får energi av att umgås med många människor och jag uppskattar lugn och ro allra mest.

Jag känner verkligen igen mig i det Flickan och kråkan skriver om sina barns olikheter, men tänker då på hur olika mitt barn och jag är. Min mamma var hemma med mig länge och när jag väl började dagis (som det då hette) vid 4-5 års ålder trivdes jag inte alls. För mycket ljud och rörelse, för hetsigt, för burdust. Vi får se hur sonen upplever förskolan men jag tror att det är en miljö som passar honom betydligt bättre än det passade mig.

Nu menar jag inte att förskolan är vare sig hetsig eller burdus (då skulle jag inte välja att sätta mitt barn där) utan att jag inte kände mig bekväm med att det var så livligt, för att jag är sådan som person.

Intressant! Och vad roligt att du har haft det så bra.

Det jag menade var att de föräldrar som själva haft en bra uppväxt känner sig trygga i sitt föräldraskap på ett annat sätt. De behöver inte kalla sig AP eller göra allt "rätt" eftersom de inte tvivlar på att det blir bra ändå.

För mig har det varit oerhört svårt att känna att något jag gör är bra eller tillräckligt. Hur mycket jag än bar och ammade och sjöng och offrade av mig själv var det inget kvitto på att mitt barn mådde bra. Jag oroar mig över vår anknytning trots att jag inte lämnade hans sida en sekund innan han var 11 månader. För var jag inte lite distanserad? Och var jag inte för trött, för oengagerad, för fel helt enkelt?

Jag håller med om att AP är ett förhållningssätt och inte en uppsättning regler eller detaljer. En tanke om att barn också är människor och ska behandlas därefter.

Jo, precis!

Jag är oförstående inför attityden och påståendet att alla inte kan vara hemma, när de i själva verket inte vill vara hemma. Vill man inte vara hemma - stå för det. Kom inte och säg att det beror på pengabrist, när de i så mnga fall finns pengar fastän det läggs på annat.