Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Hej! Jag är ny här. Jag är finlandssvensk och två(tre)språkig, och tyvärr är min svenska rätt svag jämfört med mina två andra språk, finska och engelska. När jag ändå talar svenska med mitt barn har jag bestämt mig för att skärpa mig och få svenskan i ordning. Fast jag vet att de flesta orden kommer ut rätt så känns det onaturligt att skriva på svenska och texten flyter ganska trögt. Språket finns någonstans i det undermedvetna, men när jag använder svenska så lite i vuxet sällskap så faller en stor del av ordförrådet bort. Meningarna är ju också en hel del enklare då man talar med en treåring jämfört med då man diskuterar textuellt med andra vuxna ;) Med allt detta förklarande vill jag alltså redan i förtid be om ursäkt för mitt dåliga språk, eventuella finlandismer och anglicismer (sp?? :D ).
Anyway, jag är alltså en 23-årig singelmamma till en 3,5 årig liten flicka. Jag blev intresserad av AP då jag var gravid och jag är jättelycklig att jag hittade AP redan då!! Födde utan medicinsk smärtlindring, helammade en massa månader, ammar fortfarande, har inte ens tänkt på att skaffa egen säng åt barnet än, hade lite blöjfritt hit å dit.... Jag blev student i höstas, pluggar till inträdesproven för Aalto universitets teknisk fysik och hoppas på att få fler barn i nära framtiden med litet hjälp av en vän. Förutom AP är jag intresserad av ekologisk, etisk och hälsosam mat och kollektivt boende.
Flickan och kråkan, jag önskar jag kunde vara så avslappnad i jämförandet. Jag tror ju inte att jag lägger värderingar i beteenden men ändå funderar jag över varför storebror som fyllde 3 i förrgår inte visar nåt som helst intresse för pottan. Vi har inte trugat eller på nåt sätt försökt övertala honom utan försökt göra det till en kul grej. Ändå har vi absolut inget att spinna vidare på eftersom han tydligt förklarar han vill ha blöja och alltid svarar nej på om han vill sitta på pottan, göra mig sällskap eller nåt annat. Jag jämför också det här med maten, hur mycket han äter. Jag jämför hans längd med andra barn. Skulle verkligen vilja låta bli i större utsträckning men medvetenhet om sig själv är kanske steg 1 trots allt.
Vår son är inte framåt vad gäller språkutvecklingen, han har så smått börjat med tvåordsmeningar men uttrycker sig framför allt med onomatopoetiska egna ord. Språkförståelsen kan man inte klaga på, han har väldigt stort passivt ordförråd. Hans pappa pratade inte förrän han var fyra... så han har ju att brås på. Däremot kan han räkna (mängd, inte rabbla) lite, kan färger, är intresserad av bokstäver... Konstruktionsleker mycket hellre än fantasileker även om fantasilekarna finns där. Älskar play doh, klippa och klistra, måla och rita och pussla. Bygger tågbana och staplar klossar och river. Häromdagen var han ute och grävde en piratgrotta i snön! 
Tänker på honom när Flickan och kråkan berättar om sin äldsta, tycker mig känna igen sonen i honom.
Myrcella, hang on!
Jag behöver skriva av mig lite här bara och ventilera mina tankar.
Jag tror inte på trots. Jag tror inte på ordet. Jag kan inte med begreppet trotsåldern. Det sägs ju att vid 2 års ålder så kliver barnet in i den första trotsåldern.
Har en vän som idag, för andra gången sa (om sonen); "Han är så trotsig."
Tidigare har inte bemött det direkt, men idag så kontrade jag hennes uttalande med; "...för att han inte gör som du vill?" Hon kom av sig, menade på att vi menar samma sak men hon tyckte ändå att man ska kalla det trots. Jag har lagt ett citat av Jesper Juul på mitt FB som jag tycker beskriver det mycket bra, som jag antar att hon läst.
Hon säger sedan ändå att sonen gör "dumheter" och att han inte vill sova, att det tog 2h och att det var ovanligt för honom och det menar hon är trots och hon ger ett bestämt och lätt irriterat intryck.
Jag håller inte med henne. Vi blir avbrutna av någonting annat (vi sprang på varandra på mataffären) och det blev ingen mer diskussion.
Jag gillar henne, vi umgås mycket, Vi tycker olika, gör olika med mycket saker.
Ang trots så känner jag att hon säger/tar upp det för att få medhåll. Jag vet inte hur jag ska bemöta det riktigt - jag vill på något sätt säga till henne att hon inte kommer få något medhåll från mig.
Hmm, ja... som sagt....ventilera lite.
Sånt här t ex;
"De vanligaste misstaget man gör är att man pratar för mycket med sin 2- åring och tror att de förstår mer än vad de faktiskt gör."
vimedbarn.se/trotsaldern-html/
Det gör mig så ledsen.
Jag vet att min lilla dotter är en stor liten flicka och jag pratar med henne. Hela tiden. Prata prata prata - om allt. Könsorgan, andras livsval och varför vi inte vill att hon ska sparka på golvlisten. Vi är likadana här hemma. Vi har ingen separat stol till dottern. Hon har sedan länge samma storlek på tallrik och glas som sin pappa.
Här var väl första fina jag läste;
www.underbarabarnbarn.se/utvecklingskriser
Lugn och stabilitet. Trygghet. Tid.
Ordet "Nej" är helt klart det vanligaste som F säger. Vi försöker att bara ställa frågor där han faktiskt har ett val: "vill du gå på pottan?". Däremot så formulerar vi inte "sluta sparka på bordet" som "kan du inte sluta sparka på bordet?", för då kör vi ju ändå bara över honom om han säger nej, att han inte vill.
Men jag tycker ändå inte att han är speciellt trotsig, han gör oftast som vi säger även om han gråter när han lämnar kvar leksaken i affären och går därifrån. Stackars barn... Ibland blir jag lite rädd när F är så medgörlig att jag är rädd att han är "hunsad" av oss som dussintals gånger om dagen säger till honom att göra eller inte göra ditt eller datt. Samtidigt så tackar vi honom alltid när han gör "duktiga" saker som att slänga skräp i papperskorgen eller räcka mig mössan. Det är väl föräldrars uppgift att "forma" sina barn genom att upplysa om sådant som är farligt eller som uppfattas som trevligt i sociala sammanhang. Och det är barns uppgift att pröva om de själva verkligen vill.
Jobbigast för oss nu är att F ofta är gnällig och svår att tillfredställa. När han är på det humöret kan han inte formulera vad han vill och trots att vi försöker och föreslår en massa så duger inget. Då blir man till slut irriterad. Just nu gråter han ofta i upp emot en halvtimme efter att ha vaknat från middagsvilan. Svårt att bara stå ut med även om man vet att man bara ska låta det gå över.