AP-snack & babbeltråd

Jag tycker inte att det går att vara så kategorisk. Varför sätta upp regler för vilka som "får" kalla sig AP-föräldrar?

Självklart handlar det mesta i livet om prioriteringar, men det är ju inte så enkelt att se hur man ska göra för att välja rätt. Många föräldrar tror nog verkligen att det bästa för deras barn är bo i hus, vilket förstås kostar mer än att bo i en billig hyreslägenhet i en förort. Deras känslor för detta kanske grundar sig i att de själva hade önskat en stor trädgård när de var små. Att de lovade sig själva att ge sina barn ett fast och tryggt hem oavsett vad det skulle kosta (och då menar jag inte bara ekonomiskt). Jag kan absolut förstå det, även om vi har valt annorlunda.

Vår son kommer att börja förskolan när han är 2 år. Det är ett medvetet val från vår sida och vi känner oss, tro det eller ej, väldigt trygga i det. Rent ekonomiskt hade vi kunnat ha honom hemma hur länge som helst, eftersom vi har relativt låga utgifter och hans pappa har ett fast jobb med okej lön, men för oss är det ändå inte ett alternativ att ha honom hemma längre bara för att vi kan. Ärligt talat, jag går inte en 5-årig utbildning och tar lån för flera hundratusentals kronor för att sedan vara hemma med barn i en massa år. Och det vägrar jag skämmas för!

Det är viktigt för oss att leva jämställt. Jämställdhet kommer inte gratis, det är inget man bara kan prata om utan det kräver aktiva handlingar av oss alla. I praktiken betyder det att vi tror att det bästa vi kan ge vårt barn är en uppväxt där båda föräldrarna prioriterar honom genom att vara föräldralediga, för att sedan visa honom att våra respektive yrkesval är lika viktiga att fortsätta. 

Utöver detta så har jag vuxit upp med en ensamstående mamma, i ett hem där pengar alltid alltid var ett problem. Det är inte vad jag kallar en trygg uppväxt. Jag bär med mig känslan av att inte veta ifall pengarna räcker till nästa månadshyra och känslan av dåligt samvete för att jag ville ha saker som andra barn hade. Jag utbildar mig alltså inte enbart av feministiska skäl, eller för att jag tycker att min karriär är viktigare än mitt barn, utan för att jag vill ge mitt barn den trygghet som det innebär att ha en mamma som klarar sig även utan pappas pengar. För den tryggheten hade inte jag. 

Därför tycker jag att det är riktigt förmätet att vissa av er, som uppenbarligen inte har upplevt den känslan, dömer ut föräldrar som vill ge sina barn mer än de själva hade när de var barn. Försök sätta er in i hur andra människor tycker, tänker och känner istället för att döma ut dem direkt. DET är något som era barn verkligen vinner på!

Exakt!

Jag tyckte att jag var tydlig med att exemplet med gymkort handlar om de fall där man måste göra ETT VAL, och tycker självklart att man kan träna och vara en AP-förälder. Ett barn måste inte vara 100% av ens liv, och det vore väl hemskt om det var så, men vad är minimum? Vad är "till varje pris"? Mina barn är inte min livsstil, men det är helt klart en stor del av mitt liv nu under ett par år så de är små. 

Attachment Parenting handlar väl till 100% om att ge sitt barn möjlighet till en trygg anknytning, d.v.s att ha minst en trygg person tillgänglig under tillräckligt lång tid per dag och under den första tiden i livet för att detta ska kunna ske.  Exakt var man drar gränsen är ju omöjligt att svar på, men de flesta anser väl att det inte är speciellt bra - ur detta synsätt - att lämna bort barnet 9 tim/dag till en stor grupp på dagis från 12 månaders ålder? 

Jag tycker inte att flaskmatning hindrar närhet, eller att samsovning och sjal är annat än bra verktyg för många, eller egentligen att något annat spelar roll förutom HUR man umgås med sitt barn för att understödja en bra anknytning (d.v.s. med respekt på alla de sätt som vi diskuterat här) samt att det faktiskt finns någon sorts minimi-tid som man måste lägga ner. 

Jag lämnades bort till barnflicka när jag var 5 månader gammal, gick sedan på ett dagis som jag älskade. Levde med en fattig alkoholiserad mamma tills jag flyttade hemifrån och har varit fruktansvärt ensam hela mitt liv. 

Jag tycker att jag, när jag prioriterar snålar, gör det jag kan för att ge mitt barn det som jag saknat - närhet i tid och i kvalitet. Andra har säkert saknat annat och tänker utifrån det. Däremot är mina barn inte allt i mitt liv, jag har ju även jag intressen (bl.a. träning!), en utbildning, en man jag är kär i och behov av egentid. 

Jag ber om ursäkt om jag verkar kategorisk och inskränkt. Min poäng har bara handlat om de fall där folk gör ett val som de sedan inte står för (t.ex. hellre bo stort än att vara hemma med sitt barn lite mer än 12 månader) och om att diskutera vad den minsta gemensamma nämnaren för AP är. 

Det är väl ungefär det här jag menar med "lala-land". Lala-land tar inte hänsyn till den kulturella kontexten. 

Självklart är tid en viktig faktor i dagens samhälle, eftersom verkligheten ser ut som så att vi inte har all tid i världen. Vi måste hinna laga mat, diska, tvätta, läsa kurslitteratur, förbereda presentationer, packa lunchlådor och så vidare. Och jag tycker helt klart att det är viktigt att både på individnivå och samhällsnivå fundera på vad vi kan göra för att minska stressen. Jag säger inget annat.

Men det blir så oreflekterat att prata som om det "minsann bara är att göra så och så", för då missar man att sociala strukturer sitter hårt och att det är svårt att bryta invanda mönster.

Vill poängtera att jag inte syftade på dig och det du skrev nu, utan på diskussioner som uppkommit under tråden tidigare och som fortsätter att komma upp.

Jag har också saknat tid och närhet. Jag kan inte minnas att vi någonsin åt middag tillsammans eller hade någon som helst tillvaro där vi bara var, om du förstår hur jag menar. Men detta berodde ju delvis på att min mamma inte hade en sysselsättning som gick att förlita sig på och att hon upplevde stor stress och ångest över detta. 

Så jag önskar inget hellre än att mitt barn ska uppleva vår familj och vårt gemensamma hem som en stor kram och en trygghet som han kan bära med sig resten av livet. 

Det glädjer mig!

Hör av dig om du vill fråga något eller bara prata. Jag vet hur jobbigt och ensamt det känns. (Det gäller förstås även er andra.) 

Jag har tänkt på en sak sedan jag började läsa på om AP och föräldrar som kallar sig AP. Den gemensamma nämnaren jag hittar är att nästan alla har upplevt sin barndom som bristfällig på ett eller annat sätt och vill göra allt för att ge sina barn en så stabil och trygg uppväxt som möjligt. Det är vi som tror att vi måste göra det bästa hela tiden, jämt, eftersom vi inte vill riskera att något ska bli fel.

Har ni funderat på detta? 

Kryssarinnan, då är jag mer med på vad du menar. Blev väl lite provocerad över just gymkortet eftersom det är träning jag sysslar med hehe  Sen håller jag med mama bear, man vill ge sina barn det man själv inte hade. För mig fanns det tid hos min mamma som liten. Därefter blev hon ensamstående och vi levde med mama bears beskrivning, ont om pengar, mamma utan utbildning eftersom hon varit hemma osv. För mig är det viktigt att vara en "självständig" person med egna intressen, en utbildning, jobb och allt det där för att kunna ge mina barn en i sig själv trygg mamma som kan garantera deras mat på bordet om pappa inte finns en dag. Vi är alla märkta av vår barndom misstänker jag. Sen gav mamma som sagt tid och närhet i massor, kanske lite för mycket eftersom jag aldrig upplevde jag fick nåt space. Men mycket kommer jag att ta med mig, som gemensam måltid osv. Dock inte det här med att vara hemma och inte satsa nåt p åsig själv bara för barnen är små.  

Hur gick det? Fick du dåligt samvete, eller kunde du tänka "jag gör mitt bästa och det räcker"?