Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
tycker jag om att jag är hemma..... Också. 
...och hemmavarons vara eller ickevara och betydelse i olika människors liv är väl ändå någonting man måste kunna dryfta i största allmänhet?
tycker jag om att jag är hemma..... Också.
Jag kommer från en trygg och stabil familjebakgrund med föräldrar som alltid var närvarande och ställde upp i såväl stort som smått. Vi har alltid ätit tillsammans, umgåtts över flera generationer och mina vänner var alltid välkomna. Det kostade nog en del då jag och mina kompisar under hela högstadietiden samlades både före och efter skolan och åt frukost/mellis hemma 
. Så ja, en bra uppväxt har jag absolut haft. För mig handlar AP om ett förhållningssätt - en form av värdegrund där mycket är så självklart att jag inte ens reflekterar över det. Metoder tar inte upp någon tankeverksamhet hos mig då det är en självklarhet för mig att inte "metoda" mina barn, att göra det som känns rätt i hjärtat och lyssna mer inåt än utåt faller sig nog ganska naturligt (även om jag också halkar till ibland). Sedan är det ju inte så att jag pratar om AP som begrepp eller etikett med mina vänner utan enda gången som jag nämner AP är ju här och på nätet för att leta upp likasinnade. Så tror jag nog att det är för de allra flesta här. Jag kan nog tycka att det blir lite fel fokus här inne ibland. Jag är rätt övertygad om att vi alla kan sålla oss till skaran som ger våra barn väldigt mycket närhet, tid, gemenskap osv. DET är verkligen inte våra problem (även om många ändå känner sig otillräckliga ibland). Istället tror jag att det är viktigt att lyfta fram hur balans kan skapas i all denna strävan efter att fostra trygga individer. Balansen i familjen är ju faktiskt också något som är väldigt viktigt (och som också lyfts fram inom AP) men många gånger diskuteras det bara vad vi kan göra för barnen genom att tillföra något. Det är ju faktiskt viktigt att även visa barnen att JAG är viktig, VI FÖRÄLDRAR är viktiga för varandra, det finns ANNAT som är viktigt. Detta är också något som skapar trygga individer (ja, så länge det är inom rimliga gränser - men återigen, jag tror inte att det är så många i den här tråden som kliver över den gränsen - snarare tvärtom ). Dock skapar denna strävan många gånger ett dåligt samvete (i alla fall för mig men säkert för många andra också) och därför tycker jag att fokus blir lite fel när vi - i den här tråden - diskuterar hur länge man ska eller inte ska vara hemma, huruvida man ska "unna" sig ett gymkort eller liknande. Om det hade varit en annan tråd, med föräldrar som helst önskar att deras barn ska födas självständiga, metodas både vad gäller mat och sömn - ja då kanske fokus bör ligga mer på närhet, lyhördhet osv. Men återigen - jag tror inte ett några barn vars föräldrar hänger i denna tråd lider brist på det. Hm, surrar mycket nu och skriver dessutom på mobilen så vi får se omni fattar vad jag menar eller om det bara blev kaos av alltihop
Kloka ord, Me like coffee. Håller med om allt.
hostlycka.blogspot.com/2012/02/ap-ar-biologi.html
För att återgå till samma blogg så berör hon också det som ni svävat kring i diskussionen under dagen (shit vad ni skriver, det tar ju hela kvällen att läsa ikapp nu när de små äntligen sover). Att AP i grunden är det biologiska samspelet mellan föräldern och barnet, och att det är det vi ägnar oss åt när vi är nära och lyssnar till våra barns signaler. Men att olika kulturer och olika miljöer ställer olika krav på våra liv som vi också måste förhålla oss till och anpassa vårt föräldraskap till, även om vi i möjligaste mån upprätthåller den där grundläggande biologin.
För övrigt kommer jag också från ett tryggt och kärleksfullt hem, så det mesta av tankesättet har med mig på samma sätt som Flickan och Kråkan beskrev det. Därmed inte sagt att jag per automatik kunnat agera 100 % "rätt" från start. Man lär sig av sina barn... Och av att läsa och reflektera och diskutera, tycka lika och tycka olika. Hoppa inte av, Makadam!
Mama bear, måste hålla med dig om jämställdhet. Med ettan delade vi lika vilket var det bästa beslutet. Nu med tvåan tar jag allt. Sambon ville inte hoppa av sin 5.5 år långa utbildning o jag ville vara hemma längre än sist. Det är dock inte helt smärtfritt eftersom det blir skilda världar, jag tar ett annat ansvar då han omöjligt kan sätta sig in i min vardag. Vi försöker verkligen att se varandras verkligheter o konstatera att ibland ser vi medaljens baksida. Typ när jag står o förklarar att barnens ytterkläder måste ligga klara i högar innan man börjar klä på. Jag känner mig tjatig o han dum. Du har oxå helt rätt i att det inte likgärna kunde vara tvärtom, det är naivt att tro. Det skulle aldrig hänt att jag inte tagit en dag. Jag vet inte om jag kommer ångra den här hemmatiden. Hoppas inte, försöker mer se det som ett privilegium
Kloka ord Me like coffee! Har inte tänkt ur den vinkeln men så sant. På tal om tråden. Jag tänkte lämna idag eftersom jag inte känner mig godkänd som ap förälder och ofta har jag känt mig snarare sänkt i att inte räcka till än peppad. Nu blir jag kvar för det är kloka diskussioner o jag känner igen mig i resan att få två barn. Den har varit svår för mig men mycket klokt är sagt. Svamligt värre men bra diskussioner.