AP-snack & babbeltråd

Min son är också väldigt pappig sedan en tid tillbaka. Det kanske har/hade med graviditeten och lillasyster att göra, eller tvåårsfrigörelse, om man ska spekulera, men det är så det är oavsett vad det beror på. I början tyckte jag att det var lite jobbigt, nu välkomnar jag det... min man blir ju glad av att sonen tyr sig till honom och inte bara mig, så det unnar jag honom. Försök att inte ta illa upp, han underkänner ju inte dig på något sätt, bara vill tröstas av pappa ibland.

Angående att vara lite vild rent fysiskt - dottern är otroligt fysisk av sig och gör helt otroliga grejer ibland. Jag hade tidigt bestämt mig för att låta henne testa det mesta så länge det inte är riktigt farligt för henne själv, någon annan eller risk att något går sönder. Och hon klarar helt otroligt mycket och jag känner mig mer och mer trygg att hon lär känna sin kropp. När vi väl bromsar henne pratar vi nästan alltid om vad vi vill att hon ska göra och utgår från oss själva - typ JAG VILL att du går ner från bordet. Men nog händer det att vi i panik skriker "men nej!! Vad gör du??". Inte det bästa men med hjärtat i halsgropen är en inte alltid så smidig

Läste mitt eget inlägg och ser att det låter lite småtokigt. Vad jag menar är så klart att fundera om det han gör VERKLIGEN är farligt/för farligt - för honom eller er .

Det är nog mer scenarion som klättra ner från diskbänken, klättra inte på bordet, stäng inte av datorn, släng inte högtalarna på golvet, kasta inte mat på golvet, riv inte ner all tvätt från tvättstället, släng inte ut hela tvättkorgen på sängen, ät inte tre torkade fikon nu, ät inte rent oboy-pulver ur paketet, slå inte lillebror, slå inte med brödkaveln på ugnsluckan (mitt fel han fick tag på den men ändå)...ja ni fattar. Det som händer hela tiden och inte är direkt skadligt men efter tio såna utfall är det kaos i lägenheten och lillebror är skadad. Men jag ska ta med mig bägge, inte säga direkt till honom och prata i jag-budksap. Förklara så ofta som möjligt att saker kan gå sönder, i vår familj är vi snälla osv.

Att han far ner för trappen här ute med en cykel( ) är lite lättare för mig att markera att inte är så bra att göra   Sen är vi nog lite för lugna rent av när det gäller såna grejer, antar vi pushat våra gränser själva som extremsportare så när barnen gör det tittar vi mest på och håller en hand under så de inte skadar sig men de får testa. Jag känner ofta att jag säger till om såna saker för att slippa andras tillsägelser eller blickar att jag är en galen mamma.

Att inte ta det personligt är väl egentligen det enda. Sen kan jag förstå man blir osäker...vad gör jag för fel men ibland kanske man bara föredrar något framför det andra utan att det andra är dåligt.

De exempel du tar upp tycker jag är utomordentliga för att just byta till "Jag vill....."

Jag vill att du klättrar ner från diskbänken. Jag vill att du klättrar ner från bordet". Högtalarna skulle jag i möjligaste mån försökt föregå , och är det redan ett faktum så är det inte så mycket att "neja" om . När det gäller tvättkorg, tvättställ så tänker jag: Det är ju liksom inte hela världen. Låter yngsta härja lite och sedan när han härjat färdigt (går ofta rätt fort) så hjälper han till att plocka upp och hänga tillbaka och sedan bryr han sig inte mer om tvätten. Tar galet mycket längre tid om jag "nejar" och försöker få honom att låta tvätten vara .

Det enda som faktiskt är verkligt viktigt är ju att han inte slår lillebror. Där är det viktigt med ett "NEJ" och då blir det ju dessutom tydligare vad som faktiskt verkligen är "NEJ". Man gör aldrig illa någon annan. Utslängd tvätt, tandkräm på badrumsgolvet, någon som hittat ner i oboy-burken är ju faktiskt inget att hetsa upp sig för....om man ska vara ärlig . Mitt tips är att faktiskt inte bry dig så mycket om kaos i lägenheten. Ja, han klättrar upp på bordet. Du ber honom klättra ner och ger du inte det så mycket mer uppmärksamhet, så kommer han med största sannolikhet rätt snabbt att göra just det för så fantastiskt kul var det inte där uppe när han inte får den där reaktionen som söktes . För jag har svårt att tro att han inte vet vad du tycker om det hela . Börjar han hänga i bordslampan. Lyft bara snabbt ner och säg att du inte vill att han hänger i lampan.

Då lägger jag väl till (som i en annan tråd med Flickan och Kråkan ) det där med humorn. Ibland när min stora stökar och gör sånt jag absolut inte vill, kanske att jag "nejat" vid en massa andra tillfällen, så vet hon ju mycket väl att det är något som inte ok hon håller på med. Om jag överdriver och låtsas bli jättearg och galen, fast med ett leende på läpparna, så brukar hon oftast sluta och vi kommer bägge ur situationen utan det där tappade ansiktet.

Fast sånt lyckas man ju oftast bara med de dagar man själv är harmonisk och tillfreds. Andra dagar, när lillebror haft tusen uppvak om natten, bägge barnen vaknat tidigt, och storasyster maler på med sina "vad gör du" "vad sa du, vad sa du, vad sa du, vad sa du..." och "varför det", mitt när maten ska lagas samtidigt som lillebror gnäller... Tja, då ligger det väl inte lika nära till hands. De goda dagarna överväger i alla fall stort, och det är skönt.

Håller med dig om humorn. Yngsta som är ett humörs-knippe brukar, när han blir riktigt arg, ägna sig åt att hälla ut all våra klädlådor vi har i hallen. Vi har skämtsamt börjat kalla klädlådorna för lilla a:s arg-lådor . Och med lite distans så är det ju faktiskt ett alldeles väldigt harmlöst sätt att få utlopp för frustration och aggressivitet. Ilskan brukar övergå i skratt när vi andra efter en liten stund gör gemensam sak med honom. Och så hjälps vi åt att plocka ihop efteråt. Och det går också oftast fort.

Och precis som du säger - oftast är det lätt, är man ur balans så irriterar man sig på de utslängda kläderna, sanden på golvet etc etc

Jag kan inte annat än hålla med Flickan och Kråkan. Håller med rakt igenom

Detta var precis vad jag var ute efter. Och så rätt ni har om balans Idag spritsade storebror sin högst imaginära tårta i fönsterkarmen med hudkräm. Han hade liksom skrivit bokstäver på sin tårta, själv såg jag bara små högar med hudkräm i fönsterkarmen och han mäkta nöjd bredvid. Det var riktigt gulligt och jag konstaterade bara "du har garnerat tårta", kramade honom och lyfte ner honom. Sen blev han arg när jag torkade upp dte men det fick vara. Idag var jag i balans och då är det lätt. Till och med med brödkavel incidenten var jag lugn fast mer rädd eftersom lillebror var bredvid och tittade på, vill helst inte tänka på vad som hänt om han varit föremål för ilskan

Oboyburk konstaterade jag också med en kram och ett leende "oboy är gott" varpå han höll med

Tack allihopa. Anade det fanns ett sätt att markera men utan att för den delen sänka honom. Jag märkte det egentligen först när han hade sitt födelsedagskalas och alla vuxna var på honom hela tiden. Gör inte så, gör inte så osv. Vet inte om det blev nån prestige för vem som känner honm bäst eller nåt men det kändes sorgligt. Sen såg jag en annan mamma vara på sin dotter hela tiden på lekplatsen och det blev så tydligt frö mig att mamman bara vara brus i dotterns öron Hon var van.