Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Appropå jämställdhet och det där med att mamman (i ett hetero-förhållande) ofta hamnar i rollen som projektledare:
Jag kan delvis känna igen mig i det. Jag och min man har båda varit hemma på heltid med F sedan han var 6 månader, men det har byggt på att min man gjort en hel del arbetsinsatser som han p.g.a. sin kunskap och kroppshydda varit mer lämpad för. Vi har ju levt på en segelbåt fram tills nu. Samtidigt har jag p.g.a. mina bröst varit den som ammade till 15 månader heltid. Och jag var den som läste på mest om graviditet och förlossning (eftersom det så att säga berörde mig mest), och fick kunskapen om spädbarn på köpet. Kvinnor har en bred väg in i föräldraskapet, den är lite smalare för män.
Det lever till viss del kvar, även nu med ett större barn. Min man är dock den som tar läggningar och mycket annat sådant nu eftersom F är väldigt pappig och jag är höggravid och inte orkar. Men vem är det som håller i huvudet vilken skostorlek F har? C'est moi. Jag är i praktiken den som bestämmer mycket, som ansökan till dagis, som jag ber min man att "ge sitt ok till". Senast i förrgår när vi köpte lite kläder i stl 50 och 56. Jag valde, mannen busade med F och höll med mig i valen jag gjort. Samtidigt har jag jättesvårt att säga att jag inte bryr mig, att bara be honom göra det, för då skulle jag ändå vilja ha sista ordet - hahaha. Tror att det måste bli en förändring i det här för att jag ska känna att vi är bra förebilder för F, som ni har nämnt.
Jämlikhet består för mig mest i lika total belastning och lika värdering, inte att man delar allt 50/50. Läste om en familj som - lite radikalt - delat upp föräldraskapet i ansvarsområden. Pappan tog bl.a. allt ansvar för kläder och skor. inköp, tvätt, tillgång mm.
Jag har faktiskt avsagt mig projektledarskapet... Vi föll i den fällan när sonen var under året, och jag tyckte att det var skitjobbigt även om det tog på att lägga undan den där "felklådan" om ni förstår vad jag menar - "du kan ju inte ta DOM DÄR kläderna!". Idag tar min make lika stort ansvar som jag, om inte större, att få på sonen kläder, sätta fram mat och mellanmål, borsta tänder, packa saker... Han kan lika väl som jag konstatera att det är dags att köpa nya kläder för att de börjar bli för små och det var han som hade starkast uppfattning om vilka vinterskor sonen skulle ha. Det är dock oftast jag som handlar nytt, men det beror mest på att jag tycker att det är roligt till skillnad från maken.
Och samtidigt har jag ju varit hemma så länge med min son... min man har ju kvar alla sina dagar för sonen så i statistiken kommer vi att ha delat föräldraledigheten lika, men visst känner jag också att det blir lite snett - pappa far till jobbet och mamma stannar hemma. Samtidigt har det inte varit ett alternativ med förskola, i dagsläget har de femton barn på tio platser på varenda avdelning på den kommunala förskolan (vi står i kö till den privata).
Visst är det så att jämställdhet till viss del inte bara kan räknas i vem som gör vad. Problemet är väl just att barnen kanske inte får den del av den andra föräldern. Jag upplevde det som stor skillnad när vi bara hade storebror som vi delat lite mer av. Sen vem som diskar och lagar maten är väl skitsamma egentligen. Som sagt, är jätteglad vi delade på första för det gör att han ändå fattar lite vad det handlar om att ha huvudansvaret för barnet. Kan också nämna att när jag jobbade och maken var hemma släppte jag mycket på barngrejen, jag gjorde ju annat på nåt sätt. Jag förespråkar verkligen att båda är lediga med barn. Diskuterade detta med en kompis där de gjort likadant och vi frågade oss om det är så här långt jämställdheten nått. Första barnet delar man men sen när andra kommer är vi tillbaka i våra roller. både hon och jag är ganska nogsamma med fritid och jobb, det är viktigt för oss båda. Ändå valde vi att ta hela ledigheten med tvåorna, och vi är båda ganska frustrerade många gånger och saknar det andra livet.
Mama bear, att vårt förhållande inte klarar detta tror jag inte är en risk. Vi träffades när vi var 20 och har varit ihop i över 12 år så detta är (tyvärr) en baggis i allt vi gått igenom. Men man kan ju prata om det, jag säger det när han tar upp att jag är tjatig och kräver mycket fritid. Ja, så kanske det är men det är medaljens baksida för att han inte behöver hoppa av skolan.
Kryssarinnan, precis så hade vi också gjort. När lillebror föddes tog vi varsitt barn helt enkelt. Det hänger tyvärr lite i men kanske mest för lillebror har varit absurt mammig. Nu är storebror det också vilket ställer till det praktiskt. Imorse låg vi alla fyra i sängen och myste och allt var lugnt. Jag går på toa och två barn vrålar maaaammma, den store kommer efter och den lille står i sängen på alla fyra och gallskriker. Jag vet inte om delning av föräldraledigheten rått bot på det men jag tycker det är oerhört frustrerande att (tvingas) ta det ansvaret.
Hemma hos oss är det så som idag; jag står och diskar och F leker bredvid mig och klämmer fingret i skåpdörren. Då försöker jag trösta men han slår bort min hand (!) och går till pappa istället, trots att pappa egentligen är rätt så upptagen. Inte så kul... Usch, ibland blir jag så ledsen att jag börjar gråta just för att F är så pappig, men försöker dölja det för F. Det gör i sin tur att jag blir osäker på hur han vill att jag ska bete mig, som när han slår sig, och då märker väl F att mina känslouttryck inte är helt spontana och allt bli värre.
Jag skulle behöva lite tips för att bryta en ond cirkel vi befinner oss i. Storebror är ju rätt vild och aktiv fysiskt av sig. Jag hör mig själv hela tiden säga "nej A", nej nej...inte det inte det osv osv. Det känns som ett evigt tillrättavisande. Hur gör man för att kunna säga ifrån att man inte gör vissa saker utan att det blir ett ständigt underkännande, tillrättavisande som gör att han bara blir osäker. Jag tänker det måste finnas sätt att få fram sitt budskap utan att sonen tappar ansiktet eller känner sig tillrättavisad.
). Jag har fått trycka tillbaka lite av mitt eget "hönseri" - sambon är mycket värre vad gäller det - och helt enkelt låta honom prova...och falla . Jag sa ju innan att mina pojkar är väldigt olika. Stora väntar, observerar tills han vet att kan och det är riskfritt. Lilla testar, faller, testar igen. De lär sig på olika sätt. Storebror observerar. Lillebror får blåmärken.
. Frigörelse . Var ärlig mot F = att det gör ont på dig om F slår dig = inte OK. Helt OK att tycka mamma är dum och/eller i stunden hellre vilja tröstas av pappa.