Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Jag har inga större problem att bemöta mina barns knasgörande när jag är pigg och på ett ok humör, då gör jag som de olika förslagen här med variation av tillfälle och vad det gäller osv. Men det funkar ju inte när jag är för trött! Det är vid de tillfällena jag blir surilsken och tjatgrinig på dem ibland. Men det kanske faller under att vara mänsklig, eller vad tycker ni?
Samma här Esmeraldah. Visst strävar jag alltid efter att ha tålamod, men ibland funkar det bara inte. Och jag har inte dåligt samvete för det, så länge som jag är tydlig med att efteråt tala om att jag blev onödigt arg för att jag var trött eller stressad eller så. Barn ska väl också precis som vi vuxna möta andra människor, och inte stereotypa robotar som styr sina känslor perfekt.
(För övrigt, Chokladkaffe. En eloge till dig som behåller lugnet i situationer där storebror ger sig på lillebror, eller ger sig på spisen med brödkavel. Jag hade nog tusan blivit tokig..!)
Jag håller med Esmeralda, grejen att jag tog upp det här var att jag kände det blev för mycket av det onda så att säga. Jag tappade tålamodet dagligen och så ville jag inte ha det. I förrgår bestämde jag och maken oss för att anamma en mer tålmodig syn eftersom vi båda kände vi alla hamnat i en dålig cykel. Nu har det gått två bra dagar och storebror är lugnare. Sen blev jag arg idag när han var på lillebror men det kändes okej att vara. Det var det här ständiga som var trist. Jag tror man har bra och dåliga perioder, men min har varit för länge för det ska vara okej. Idag har jag kört stenhårt på "jag vill att du..." vilket faktiskt funkat Har inte känts så neggo stämning.
Vad skönt att ni har kommit på rätt spår igen, så att säga.
Javisst, det gäller väl att hitta en balans som känns ok, som man kan leva med. Jag peppar mig med att läsa "Mindfulness för föräldrar". Sen är ju barn verkligen olika. Jag har två fyraåringar varav den ena är lätt att ha att göra med, det mesta flyter på, visst blir man arg på henne ibland, men inget större kaos precis. Hennes syster får mig att ifrågasätta mig själv och mitt föräldraskap ofta och jag funderar mycket på varför hon är som hon är och om jag gör "fel". Sen har jag en 2,5 åring som haft en riktigt orolig period med mycket frustration. Lyckades faktiskt "se" en hel del saker som vi faktiskt kunde ändra på och det känns som om jag för en gångs skull lyckades hitta rätt och nu är han mer harmonisk igen
Känner också igen det chokladkaffe skriver om att se sån tydlig skillnad när man tar tag i och bryter en dålig cykel.
Någon som har bra boktips? Måste vara ganska lättsmält, eftersom jag har ont om lästid . Tills vidare fortsätter jag med mindfulnessboken .
Lars H Gustafsson har ju skrivit "Växa, inte lyda" som bl.a. tar upp hur man kan dela upp konfliktområden i tre korgar (vad föräldrarna bestämmer, vad man förhandlar om och vad barnet bestämmer) och släppa en del av kontrollen.
Han nämner också hur man diplomatiskt kan hantera konflikter (med en femåring) men det exemplet är sådär äckligt gulligt att jag har svårt att ta till mig det. Jag har svårt att ta en "time out" och läsa en saga när konflikten handlar om att man har bråttom iväg. Då är jag den som ryter till istället. En trist del av att vara barn är att man inte får bestämma speciellt mycket, och hur långt ska man gå för att ändå hålla humöret uppe?
En sak som vi försöker göra hemma är att låta F vara lite nyttig och hjälpa oss massor. Han är som vår lilla butler som slänger pappersbitar i soptunnan, rör om i tekopparna osv och han trivs med att känna sig viktig. Det ser lite konstigt ut i skrift men jag menar bara att han gillar att hjälpa till.
Appropå konflikter: Jag har märkt en enorm skillnad i den kontakt jag får med F om jag sätter mig på huk när vi bråkar eller om jag behöver säga något viktigt.
Ingegerd Gavelin: Konsten att möta sitt barn - och sig själv
Vad skönt att läsa esmeraldah att barn faktiskt är olika. JAg vet ju det innerst inne men ibland undrar jag. Jag tycker ofta jag ser lugna barn. Ex var barnens 9-månaders kusin här förra helgen. Han satt lugnt hos föräldrarna, ville någon hålla honom gick det bra. Mamman fick gå på toa hur hon ville utan att han skrek, pappan kunde hålla honom, de åt i skift utan problem. Han skrek en gång, när han slog sig. Jag kunde ju inte ens lämna lillebror fysiskt i den åldern, att någon skulle hålla honom så på ett kalas hade ju inte varit att tänka på. Igår var jag på ica med lillebror. Han klättrade ur stolen på kundvagnen, ner i kundvagnen, rev i alla grejer jag plockat, åt färska kryddor och frukter 
och var på jättegott humör. I de andra vagnarna satt barnen lugnt och fint och tittade Det är klart det är skillnad på barn och sen är jag övertygad om att alla har sina olika utmanande sidor. Kusinen var orolig efter han somnat, hela kvällen vi satt fick mamman gå och titta till honom och amma emellanåt. Våra barn sov som stockar efter de somnat. Det är ju en lättnad vi fått på sistone, sovande barn.
Hej fina ni!
Har följt diskussionen lite på avstånd i ett par dagar. Idag brakade vårt egna helvete löst lite grann. Från att ha varit lite "utvecklingsfasig" ibland gick sonen (2 år och 2 månader) till att ALLT blir utbrott, tårar och panik. Jag har mycket ouppklarat inom mig, märker jag, eftersom jag blir HELT förstörd själv. Hela förmiddagen idag har han gråtit, skrikit "stå där!!!" eller "nej, inte DEN pippi!" o.s.v. Vi försöker: prata lugnt, bekräfta hans känslor, inte ta varje fajt och helt enkelt vara närvarande. För mig är det väldigt viktigt att vi inte klandrar honom för att han känner som han gör. Vi ska inte bli arga. Men det är SÅ fruktansvärt svårt och jobbigt.
Idag slutade det med att han grät och jag grät medan pappa blev arg på mig för att jag grät.... Allt i ett enda kaos.
Pappa och son skulle gå ut en stund för att jag MÅSTE jobba en timme. Fajt om kläder. Försökte allt vi tycker är rätt, att vänta, att respektera, att finnas där. Men det gick inte... Han bara skrek och grät...
Så fruktansvärt. Väl i parken ropar han bara "gå hem!!"... Såklart de ska gå hem då... Men herregud. Ska det vara såhär i ett år typ...??
Behövde bara ventilera lite... Back to work.