AP-snack & babbeltråd

Här är "vi" också hemma med sonen (jag skriver sällan men läser ofta - så jag är okänd men känd i tråden). Eller ja, pappa är hemma med sonen fyra dagar och jag två. Tillsammans alla tre en dag. Han är 20 månader nu. Vi har sökt dagis från september (då kommer han vara 27 månader) och OM det känns 100% rätt kommer han då börja där tre dagar/vecka ca 9-15. Det skulle ge oss fler dagar per vecka tillsammans alla tre, men det är också allt. Ekonomiskt sätt blir det varken från eller till. Pappa och sonen går i öppen barnehage (öppet dagis?) två dagar i veckan. Alltså dagis för barn 0-5 tillsammans med minst en förälder/annan ansvarig. Odin fullständigt älskar det, han jublar i baksätet när dom svänger in vid dagiset och han är så fantastisk där så det är fan mig en fröjd att se honom så. Så jag känner att han förmodligen kommer att älska dagis från hösten. Men vi får se. Det är, och kommer att vara ett aktivt beslut helt på hans premisser!

Så tycker jag att alla som kan ska göra. Har man möjlighet att barnet hemma längre än det första året så tror jag att det är ytterst viktigt att rannsaka sig själv ordentligt innan man sätter barnet på dagis ändå.

Men återigen: det verkliga livet kan tyvärr inte kretsa kring enbart (det första) barnet. Självklart är barnets behov allra viktigast, men det finns så mycket annat att ta hänsyn till. Vi önskar alla olika liv, som innehåller olika saker.

Vi vill till exempel gärna ha fyra barn (om vi kan). Utifrån den aspekten blir det svårt att vara hemma två år per barn eller att vara hemma samtidigt. Nu när jag studerar måste jag ta studieuppehåll ett år åt gången, så 1,5 år var är inte aktuellt (då vi prioriterar att dela på föräldraledigheten så lika som det går). 

Om vi trodde att förskolan var skadlig på något sätt skulle vi förstås tänka och välja annorlunda, men vi är positivt inställda till förskolan. Speciellt om vi utgår ifrån vårt barn, den individ han är. Om det sedan visar sig att han vantrivs får vi fatta ett nytt beslut då.

Och på tal om att vara lediga tillsammans så är det något som vi tycker är superviktigt, både för oss och för våra barn. Aldrig någonsin att vi ska vara sådana föräldrar som bara möts i dörren för att undvika "hemska förskolan". Har bekanta av den åsikten och jag delar den verkligen inte. Vi är en familj som vill leva och uppleva tillsammans.

Vad gäller barnomsorg så handlar det som andra varit inne på på många olika saker. Vi har tätt mellan våra pojkar som har underlättat för oss att vara hemma mycket eftersom de varit/är hemma på varandras dagar. Stora valde vi att ha hemma på heltid tills han var 3 år. Det var det absolut bästa för just oss. Lillebror fick börja när han var 2 år + 4 månader. Hade vi haft total valfrihet utan något annat som så att säga begränsade så hade vi haft honom hemma tills han var 3 han med, men som vår verklighet ser ut så var det inget alternativ. Vi hade kunnat "bränna" allt på ytterligare helledigt halvår, men för oss kändes det utan tvekan bättre med korta dagar (de går 20 timmar/veckan) resten av sin förskoletid. Hade vi haft en annan ekonomisk vardag så hade han fått vara hemma . Men det är ju inget att gå runt och gräma sig över eller ångra. Det är vårt faktum, vår verklighet, och lillebror trivs bra på förskolan, vill gärna gå dit, och vi har mycket hemmatid .

Sedan är det ju det här med jobbet. Jag har fördelen att ha ett jobb (100%-ig tillsvidaretjänst) som det är lätt att vara hemma ifrån länge och där det är lätt att arbeta deltid. Så är det ju inte för alla. Min sambo hade inte kunnat vara hemma på det sätt jag har varit.

Ser nu att det låter som att sonen ska börja förskolan när han är ett år. Det ska han alltså inte, utan han kommer att vara nästan två (23 månader).

Jag har ingenting emot förskolan och ser inte några problem med att ha sonen i förskola heller.
Men vi har avvaktat därför att det har känts som om det inte skulle funka för honom. Dessutom har det varit en massa tjafs med förskolan... När det började bli aktuellt för vår del, då skulle alla avdelningar stänga och de skulle bygga en ny förskola under sommaren. Det kändes inte bra att stoppa sonen i en förskola för att han skulle gå där någon månad och sen börja om på ett helt nytt ställe. Och när den nya förskolan väl öppnade, så har det visat sig att den är fullständigt underdimensionerad. I dagsläget har de femton barn på tio platser på varje avdelning och det känns rent ut sagt SKIT. Han kommer att få stanna hemma tills kommunen har en långsiktig lösning på problemet, om vi inte får plats på den privata förskolan.

Jag skulle behöva bolla lite tankar med er. Jag är just nu mitt uppe i en av de absolut jobbigaste perioderna i mitt liv. Jag har noll energi, inget i depåerna, jag orkar knappt vara mamma snart. Det har varit lite bättre de sista veckorna då min man har slutat tidigare och tagit alla hämtningar på dagis samt varit hemma på fredagar. Stora har varit nöjd och lilla likaså. Men nu förra veckan vände det då lilla med dunder och brak börjar utvecklas något enormt och därmed har mycket stora svårigheter att komma till ro och sova på eftermiddagen vilket leder till mycket gnäll. Stora har gått lite tillbaka i livet, pratar mycket om att lillebror har kommit nu och att hon har blivit storasyster (det är ju fem månader sedan - någon som känner igen detta?), låser sig ganska mycket, har slutat med blöja på natten och om hon inte kissar på sig under natten så blir det tidigt på morgonen och självklart blir hon som en igel på mig. Jag är bara såååå slut! Så fort något av barnen börjar gnälla eller behöver mig så vill jag bara fly! Jag känner mig så värdelös . Jag går ju och pratar med en psykolog som är helt fantastisk. Vi har även varit båda två vilket var jättebra. Men ändå känner jag att jag inte riktigt får mer energi. Jag vill bara ha utrymme! Så, nog med det. Nu till min fråga. Jag oroar mig självklart för mina barn och undrar hur illa de far av min depression. Jag är inte det minsta smidig just nu, blir ofta arg, suckar och pustar och är långt ifrån den förälder jag vill vara. Jag pratar med dottern och har sagt att jag är ledsen just nu och att det inte på något vis är hennes fel - vad mer kan jag göra? Hur illa far hon? Mycket deprimerande inlägg just nu men mina tankar gnager och oroar och jag vill gärna höra era tankar.

Me like coffee:

Jag tycker att det låter som att du skulle behöva få vila upp dig ordentligt och ta på dig mindre ansvar. Har din psykolog nämnt möjligheten att sjukskriva dig? Om inte, känner du att du orkar ringa psykologen och förklara att du verkligen inte orkar mer utan behöver VILA? Jag tror inte att psykologen själv kan sjukskriva dig men hen borde kunna prata med en läkare och propsa för det.

Om det inte går att sjukskriva dig föreslår jag att din man tar ledigt från jobbet en vecka och tar över ALLT utom amningen. Om ni har den ekonomiska möjligheten tror jag att det är det bästa ni kan göra för dig och för barnen.

Vad tror du?  

När jag var mer deprimerad (är fortfarande inte helt bra men mår bättre) blev depressionen hundra gånger värre när jag sov som sämst, vilket var ofta. Jag blev nästintill apatisk och orkade inte göra något annat än att kolla på tv. Visst har jag undrat hur det påverkade A, men i slutändan gjorde jag så gott jag kunde och det gör ju du också. Glöm inte det!

KRAM. 

Me like coffee:

Känner SÅ med dig. Din stackare!!
Jag känner igen mig enormt mycket i den där oron också och jag tror den är viktig att ta på allvar. Inget ont om ditt svar nu, Your Mama Bear, men jag får också höra att "du gör ditt bästa", "du är bara människa" o.s.v. Men det räcker inte för mig... (vet inte hur det är för dig coffee?).
Ja, jag gör mitt bästa utifrån situationen, men det behöver inte betyda att det är bra nog för sonen eller att han inte tar skada av mitt humör, min brist på tålamod och så vidare. För honom är det ju då "skit samma" om jag gör mitt bästa, om han ändå går och bär på oro och ledsenhet över att mamma är så arg och sur och ledsen.

Eller, hur tänker ni andra? 

Ibland känns det som att jag skulle vilja ha ett papper med kvantitativ forskning på HUR mycket vresighet ett barn som är 2 år och 2 månader tar skada av :) Omöjligt att mäta såklart, men man vet ju aldrig om man gör rätt och hur barnen mår av mitt tillstånd.

Me like coffee, det är ju kanon att du går hos terapeut. Vad säger hon om detta tillstånd som nu är än värre? Äter du medicin, eller kan tänka dig? Kan hjälpa att komma ur det värsta och få kraft.