AP-snack & babbeltråd

Tack för era svar! Just nu känner jag nog att vi gör det mesta precis så som jag behöver det. Rent praktiskt alltså och det vi kan styra över. Mitt problem är att min dotter svara med att vilja vara så nära mig som det bara går (vilket är högst förståeligt!) och jag har svårt att hantera detta då jag många gånger bara känner att jag vill fly! Nu känns det dock mycket bättre än imorse, jag har vilat och läst Gavelins bok igen - nu med lite andra ögon och jag tror att hon visar på något mycket viktigt. Jag känner mig urusel och dålig just för att jag inte kan vara i nuet med min dotter. Jag oroar mig för hur min depression påverkar henne, hur jag ska orka imorgon, hur vi ska hinna med en del saker som vi bara måste hinna med här hemma osv. Kort sagt, jag tar mig inte tid att göra någonting helhjärtat vilket leder till en konstant stress. Mina tankar just nu är att jag ska avsätta tid då det bara är jag och dottern och då helt tillåta mig att gå in i hennes värld och släppa allt annat. Tack och lov funkar lillebror utmärkt med pappa och han äter ganska sällan just nu så vi kan faktiskt få vara ostörda en stund. Jag vet att detta kanske är rakt motsatt mot vad många menar att jag bör göra men jag kan inte få det utrymme jag vill ha just nu då jag istället kommer att spendera den tiden att oroa mig över dottern. Så jag ska se vad jag kan göra för henne (och mig själv!) genom att ägna mig 100 % åt henne en stund varje dag och sedan tillåta mig själv att ägna mig 100 % åt något annat istället för att försöka göra allt samtidigt och sedan ha dåligt samvete över det jag inte gör. Sen får jag utvärdera och se vart det bär mig. Men jo Acelise: Jag delar dina tankar! Jag vet ju att hon påverkas av att jag inte är mig själv. Samtidigt försöker jag tänka på att vi människor är tåliga, vi pratar mycket om känslor här hemma och även om jag inte alls är den förälder jag vill vara just nu så är jag i alla fall en förälder som tillåter alla att känna det de känner i stunden och det är faktiskt ok att bete sig sämre när en mår dåligt. Men det är tufft!

Nu missförstod du mig. Jag skrev aldrig att det alltid räcker att göra sitt bästa, utan det jag menade var att man måste inse sina egna begränsningar. Man orkar inte hur mycket som helst.

Me like coffe: Jag är eller var precis där du är nu. Har väl kommit någorlunda på benen eller så är det bara en bra fas nu. Jag håller med mama bear (Denna kloka människa!) i mycket. Jag känner så igen det här att det känns som om man får avlastning på avlastning och ändå känns det inte bra. Jag träffade kompisar varje vecka, fick träna varje dag, vi lämnade storebror hos farmor och farfar osv osv men inget hjälpte. Faktum är att vändningen för mig kom först då maken fick ta bägge barnen på nätterna och jag fick sova. Nu kanske inte sluta nattamma känns som en lösning (el är ett problem) för din del men där vände det för mig. Även att vi fick prata ut om massa grejer vi behövde få ordning på. Nu är det fortfarande inte bra eftersom jag dragit på mig fysiska stressymptom. Nu utgår jag helt från mig själv men när jag tänker på hur jag velat ha det hade jag velat få jobba halvtid och maken halvtid. Nu har vi valt hans studier med dess för och nackdelar men om det hade gått hade jag valt att vara kvar i arbetslivet lite. Just för att få den stunden för mig själv det innebär. 

Jag funderar också på sjukskrivning för dig och föräldraledighet för din make? Jobba deltid? Ha nåt varje vecka som är bokat för dig och därmed inget man förhandlar om, du ska iväg där och då. Om du har nån hobby, intresse, gå kurs eller vad som helst? Boka nåt med en kompis varje vecka. Det är mitt mål, nåt socialt varje vecka, kan vara med familjen eller själv beroende på vad jag känner för. Att maken tar barnen och åker iväg (minns inte hur gammal din minsta är nu om det ens är möjligt med amning). Alltså tänk efter vad du behöver!

Nu var din fråga kring barnen, jag tror inte barnen far illa av kortare perioder så här, dessutom är väl pappan en stabil person? Så är det här iaf. Däremot ska du inte behöva må så här! Jag fick dessutom tid hos vårdcentral och övervägde medicinering, mådde bättre vid den tiden så jag gick aldrig. Tror dock inte på medicinering men det kan ju fungera för vissa.

Acelise, jag tyckte mama bears svar var hur bra som helst Vi är nog alla olika helt enkelt. Som jag ser det kommer jag alltid att ha missar som mamma, jag kommer alltid att brista och därför är det ingen idé att eftersträva nåt perfekt. Jag tänker dock att det är min skyldighet att må så bra som möjligt för först då kan barnen må bra. ag antar du ser skillnaden mellan att sätta på sätta på sig sin egen mask på flyget först innan man hjälper någon annan.      

Me like coffee: Nu kommer du sannolikt inte att gilla det här men jag säger det ändå. Du ger mig intrycket av att du vänder ut och in på dig själv för att finnas till din dotter hundra procent. Hon kommer ju inte att tacka dig för det eller vara nöjd med de stunderna. Jag känner igen mig så otroligt väl i detta och jag har också försökt samma strategi med enda resultat i att jag mått ännu sämre, känt mig ännu mer otillräcklig eftersom jag inte får nåt resultat, barnet blir inte gladare. Istället tänker jag att om du är en tillräckligt bra mamma hela tiden, det vill säga aldrig 100% men heller inte irriterad på henne (om du är det, jag var det) blir helheten bättre och tryggare för barnet. Barn behöver inte 100%, de behöver good enough. De behöver förutsägbarhet. I min värld är det alltså bättre att vara good enough alltid snarare än 100% då och då, oftast när det passar den vuxne. Märkte att när lillebror skulle sova skulle ag och storebror så mycket i min värld...men inte i hans. Han ville inte alltid göra nåt med mig bara för det passade mig. Hursom, jag vidhåller att starta i din ände, vad du behöver innan du ger mer av dig själv. Jag vet att jag är inne på känslig mark och klampar men hoppas du sållar vad du tycker är bra och skiter i det som inte passar dig

Chokladkaffe: Det är lugnt! Jag tar emot alla tankar och gör mitt bästa för att sålla ut . Just nu är det inte aktuellt att lämna lilla då han fortfarande ammar en hel del. Vi har pratat om sjukskrivning men jag känner att det funkar rätt bra ändå. Kanske kommer jag att ändra mig om det inte vänder tillbaka snart men det har ju faktiskt blivit otroligt mycket bättre de senaste veckorna med undantaget för en dipp just nu. Så jag ger det denna vecka och sen får vi se. Kanske blir sjukskrivning en bra väg ändå. Men jag känner nog ändå att jag vill avsätta den där tiden med dottern. Inte på något sätt på bekostnad av mitt eget utrymme. Men just nu känner jag att det kostar mig mycket mer energi att ständigt försöka komma undan, få eget utrymme osv än vad det skulle göra att totalt ägna mig åt dottern i en kvart. Igår åkte bara hon och jag iväg på affären och även om det inte på något sätt var konfliktfritt så var det bara hon och jag och jag hade all tid i världen att möta henne och vi hade en jätterolig tid tillsammans. Och för första gången på väldigt länge fick jag känna mig som en alldeles tillräckligt bra mamma! DET var väldigt viktigt för mig! Så jag menar inte att jag ska ge mer av mig själv utan istället ska jag försöka ge mig själv mer helhjärtat emellanåt. Om ni förstår skillnaden Självklart handlar det om att vara good-enough i det stora hela men jag känner att mitt upplägg just nu suger mer energi än vad som är nödvändigt.

Nu när jag fattar bättre vad du menar håller jag med ta stunder som bara är dina o hennes är super. Så gör jag med storebror med, vi återvinner ihop själva, handlar, slänger sopor, går t tvättstugan. Är ju små saker men så viktigt, hans o min tid

Det där med att vara hemma länge. Med en (eller två) tänkande och närvarande förälder, samt ett socialt nätverk som möjliggör att man träffar både andra vuxna och andra barn i växande omfattning ju äldre barnet blir, ja då tror jag inte alls att det är några bekymmer att vara hemma hela förskoleåldern.

Om barnet däremot bara har ev syskon och något enstaka annat barn, ja då tycker jag nog det finns anledning att gå viss tid i förskola åtminstone från 3 år, hur klok och kärleksfull hemmaföräldern än är. (Tänker här på mina kusiner som jag tidigare nämnt, som hade svårigheter långt upp i skolåldern med att hitta vänner då de var ovana vid att vara sociala med jämnåriga.)

Jag ser en mamma ibland på öppna förskolan, som tidigare var min granne. Hon har två stora barn i tioårsåldern, och numera fyra små med bara 14-18 mån mellan dessa fyra. De två sista graviditeterna var inte planerade. Mamman är i mina ögon en avskyvärd person som ständigt hotar och kränker sina barn verbalt, kärlek och uppmuntrande ord är det definitivt ont om. Hon har det förstås tufft med alla dessa barn, men ändå. När barnen ramlar och slår sig trycker hon in nappen i munnen på dem utan att krama. Ungarna tillbringar dagarna i sandlådan, i vagn på långa hundpromenader och så en del tid hos morföräldrarna. Kyrkans öppna förskola någon dag emellanåt. Den största (fyra år) har i och för sig fått börja på kyrkans barntimme med en em i veckan (en tämligen ogenomtänkt verksamhet i mina ögon). Fyraåringen pratar mycket dåligt och skulle verkligen behöva stimulans. Han beter sig dåligt på olika sätt vilket jag ser som ett oundkomligt uppror gentemot sin diktatoriska mamma. De här barnen går alltså inte till förskola alls, men i det här fallet tycker jag att de nog hade haft visst behov av det i stället för att gå hemma med en tjatig och sur mamma hela dagarna.
Kanske upplever de här barnen sig som en börda för sina föräldrar, eller vilket begrepp du nu använde Makadam?

Varje familjesituation är unik, och det är alltid olika omständigheter som får råda. Min stora fick börja redan vid 15 mån då jag var i behov av jobb på min nya bostadsort. Lillebror får nog vara hemma mellan 18-24 mån, lite beroende på när en passande barnomsorgsplats dyker upp.

Okej jag ska faktiskt tänka lite högt här, inte helt genomarbetat än men ni får spåna tillbaka sen om ni vill. 

I min värld skiljer sig här mama bears inställning mot din Acelise. Mama bears är en mer tolerant enligt mig, där det räcker med att man gör så gott man kan. Man är mänsklig på gott och ont. INställningen du beskriver Acelise är mer att du vill veta att det du gör ger resultat. Här räcker inte gott nog utan det ska vara gott med goda resultat, din son ska må bra. Jag tänker att dessa två inställningar är något som förs vidare omedvetet till barnen era. Jag tänker att ge sitt barn känslan av att man som människa (allt vi är) gör så gott man kan och det faktiskt räcker ger en bättre självkänsla än att ge sitt barn känslan av att man måste prestera. Det man gör ska ge resultat. Är ni med på vad jag menar? Jag tänker därför det är superviktigt att som förälder förmedla att jag som förälder är bara människa som gör så gott jag kan...och det räcker. Jag kan inte mer men jag duger bra ändå. Ibland blir det bra, ibland jättebra och ibland sådär men det är okej, jag räcker och duger så.   

Me like coffee. Har inga råd att komma med då jag inte har befunnit mig i en liknande situation, men dina senaste inlägg låter ändå hoppfulla tycker jag!

En annan sak. Vi bor ca 300-400 m från förskolan. Idag gick vi dit, men ca 50 meter från förskolan kom dottern på att hon ville cykla dit på trehjulingen vilket hon ofta gör. Jag tyckte dock inte det var läge att gå tillbaka hela vägen, ta fram cykel och cykelhjälm och sen cykla dit igen, särskilt med tanke på att vi redan var lite sena. Detta ledde till ett sånt där riktigt vansinnesutbrott från hennes sida då hon vrålade ut sin ilska och besvikelse över det hela. Hon skulle smita hem och så vidare, jag fick hålla fast henne vilket var lite knepigt med lillebror på magen. När vi var utanför förskolans hall tänkte jag stanna och vänta tills hon lugnat ner sig så vi kunde bli sams igen. Men en pedagog kom ut och frågade om hon skulle bryta det hela och ta med sig dottern in. Jag avböjde lite lamt med fokus på dottern, men strax efter grep hon ändå in. Jag blev lite överrumplad, men sa i alla fall hejdå och gick därifrån. Det var den pedagog som dottern älskar mest av alla där. Hela dagen hemma malde tankarna och det kändes fel att ha lämnat henne så arg. När jag hämtade henne så var hon sitt vanliga glada jag, och de berättade att det arga snabbt hade gått över. På vägen hem frågade jag om hon tyckte att jag skulle ha stannat på morgonen tills vi blivit vänner igen. Tji fick jag, för hon sa att nej hon ville inte kramas med mig då eftersom hon var arg på mig, hon ville hellre att fröken J skulle ta henne så som skett!

Intressant tyckte jag, frågan är hur hennes känslor respekteras på bästa sätt? Borde jag ha följt min magkänsla och stannat, eller var det kanske bäst som skedde? Min syster, förskolepedagog, brukar prata om att oftast är det lättast att pedagogen bara bryter en sån situation. De få gånger detta har hänt mig och dottern tidigare har det känts svårt att lämna, men kanske har pedagogerna rätt?

Jag håller både med och inte.
Det är möjligt att våra olika synsätt skiljer sig åt på just det sättet du beskriver... Men om man ska spåna vidare (tar mig friheten), så kan ju mitt sätt driva mig längre att läsa på om t.ex. utvecklingsfaser, sträva efter att förstå min son liiite bättre och kanske försöka utvecklas ännu mer som mamma på olika sätt. OBS! Därmed inte sagt att man på något sätt är en dålig mamma om man inte gör så (såklart), jag bara spånar.

Mitt sätt är inte självvalt, det bara är. Jag har en dramatisk förlossning bakom mig där jag blev separerad från min son i 2-3 timmar direkt efteråt. Förmodligen påverkade de mig väldigt starkt av någon anledning. En röd tråd genom hela mitt moderskap är att jag kompenserar för den förlusten (som såklart redan är reparerad).

Jag vill inget hellre än att fömedla till min son att INTE vara perfekt, att skita i disken, att vara arg och sur utan anledning är ok, att bara vara.
Men i min värld är det en hårfin skillnad mellan att bara vara och att lägga sig platt och "ge upp".

Kanske för att jag ser en hel del exempel på dåliga föräldrar (och då menar jag DÅLIGA, sådana som fågelungarna beskriver i senaste inlägget) vars ursäkt är att "jag är bara människa" och "om inte mamma mår bra, mår inte barnen bra" (med cigg i mungipan typ).
För mig är klingar det slapphet och uppgivenhet.

Och återigen - jag vill vara "good enough", jag förespråkar att vara good enough och att tagga ner på kraven! Men med det bagage jag har och de erfarenheter jag samlat på mig, så är det inte enbart BRA att vara "good enough" eftersom man då stannar utvecklingen framåt och kanske missar att barnet kunde haft det ännu bättre.

Gud, detta är apsvårt!