AP-snack & babbeltråd

Chokladkaffe: Jag är med på vad du menar och i den här tråden så kan detta säkert vara ett bra uttryck. De allra flesta här gör nog liiite för mycket ibland och tänjer liiite för mycket på dig själv . Men annars är jag lite allergisk mot att uttryck som "du gör ditt bästa" eller värre "du är den bästa föräldern till ditt barn". I första fallet kan det vara så att föräldern gör sitt bästa men det betyder ju faktiskt inte att barnet mår bra av det. Det behöver ju inte handla om att man försöker vara perfekt eller nå något resultat bara för att man vill att ens barn ska må bra. Ibland räcker ju inte en förälders bästa ens till att täcka barnets mänskliga rättigheter. Gällande uttrycket "du är ditt barns bästa förälder" så är det så många gånger verkligen inte sant. Så nej, jag delar inte dina tankar fullt ut.

Ungefär som när många säger till mig: "Det dör han inte av" (t.ex. gråta, vara lite sjuk eller sakna mamma/pappa).
Förstår inte varför det skulle vara mitt enda mål? Har man inte högre ambitioner än så.

Jag tror AP-föräldrar lättare "halkar dit" i att göra sitt yttersta, analysera, prova något annat, prova lite mera...
Vilket jag avskyr ibland! Jag vill ibland så gärna bara rycka på axlarna, men det går emot allt jag står för...

Fast jag pratar om oss här, inte folk som kör 5mm metoden för de känner de måste. Jag menar inte heller att man inte kan sträva efter att utvecklas o lära sig mer om barns utveckling eller för den delen undvika ledsna barn eller ha högre mål än överlevnad. Det jag funderar över är snarare när önskan för mer för sina barn blir slå på sig själv, att leva med otillräcklighetskänslor jämt o ständigt. Och veg går gräns mellan läsa på och lita på magkänsla? Går de att förena på ett avslappnat sätt? För mig har magkänsla varit det som alltid fått gälla i ytterlägen eftersom forskning kommer och går. Ja jag spånar o vill ha diskussion

Okej, det här blir världens längsta inlägg. Ni får ursäkta.

Just begreppet "good enough" kommer från Winnicotts psykologiska teori om barns emotionella utveckling. Enligt honom är en tillräckligt bra mor den vanliga modern som håller av sitt barn, blir irriterad och arg på barnet och så vidare. Detta står i stark kontrast till den perfekta modern. Winnicott menar att den "vanliga hängivna modern" är den enda som i lämplig grad känner sig in i barnets situation, försöker reparera missförstånd, är intresserad av hur barnet har det, håller av och om det, men hon är absolut inte en som alltid gör det rätta. Att vara upptagen med att göra allt helt rätt är på sätt och vis en illusion som bygger på föreställningen om att någon vet vad det rätta är. En sådan föreställning är inte realistisk i processer som innebär att man ska lära känna varandra och finna möjligheterna i samspelet.

Winnicott pratar också om något som han kallar ”det primära moderstillståndet” som är en känslighet som utvecklas under graviditeten och varar i några veckor efter barnets födelse. Den här känsligheten ger sig uttryck i välvilja och förmåga att flytta intresset från sig själv till barnet. Det är detta som medverkar till att ge modern en särskild förmåga att identifiera sig med barnet, bidra med vad det behöver och följa hur det står till med barnet från ögonblick till ögonblick. I takt med att barnet orkar med det återvänder den vanliga hängivna modern till sina egna intressen och blir mindre upptagen av barnet, som gradvis vänjs av från att vara föremål för detta intensiva moderliga intresse.

I boken ”Från interaktion till relation: Om anknytningsteori” som jag läste nyligen ges exempel på hur ett så kallat ”bristande psykiskt rum” – där rummet syftar till det mellanliggande, potentiella rummet mellan mor och barn – kan öka risken för felutvecklingar hos barnet. Ett exempel är på störning i det tidiga samspelet är mödrar som blir helt uppslukade av sina barn och identifierar sig med dem i sådan grad att de nästan blir ett med sitt barn. Han menar att anpassningen då går för långt för att ett sådant förhållande inte lämnar något psykiskt rum för barnet att uppleva sig själv i samspelet och det kommer att försöka skydda sig mot att bli invaderat. Precis som bristfällig omsorg leder denna överdrivna identifikation med barnet till störningar i utvecklingen.

Om man tänker efter så finns det inget i hans teori som egentligen säger emot Bowlbys anknytningsteori utan de pratar till stor del om samma saker fastän de benämner dem olika. Bowlby pratar bland annat om att barn vars mödrar på grund av egna svårigheter behöver den nära relation till barnet och själva är initiativtagare till kontakten inte får utrymme att markera sina egna behov. Barnet lär sig inte att det själv kan reglera samspelet med anknytningspersonen och får inga erfarenheter av på vilket sätt dess egna signaler har betydelse i mellanmänskliga förhållanden. Detta leder i sin tur till att barnet kan få en begränsad tilltro till sina egna förmågor och kan därför utveckla ett passivt, klängigt eller osjälvständigt beteende. Osjälvständighet hos barn finns enligt honom i flera former: dels hos barn som är oroliga för separation till följd av otrygga villkor och dels hos barn vars föräldrar understöder barnens beteende genom att göra allting åt dem.

Så, vad ville jag ha sagt med denna roman? Jo, att jag utgår ifrån forskning när jag hävdar att vi ska vara tillräckligt bra föräldrar. Jag menar att barn inte behöver perfekta föräldrar som gör allt ”rätt” (till exempel inte tappar humöret och ryter till) utan att det tvärtom har en negativ påverkan på barn att göra sitt yttersta för att inte visa sig mänsklig.

Utifrån detta perspektiv så tror jag givetvis att även vi föräldrar mår bättre om vi inser att vi är just det – mänskliga, med känslor och bagage – och inte låter vårt fullt normala och till och med nödvändiga mänskliga beteende vara en last i vår absolut mest känslofyllda relation: den till våra älskade barn.

Självklart kan det gå alldeles galet åt andra hållet också, men i den här tråden ser jag inga sådana tendenser överhuvudtaget. När jag gav råd till Me like coffee utgick jag från det (lilla) jag vet om henne och hennes föräldraskap och då tror jag att hon gott kan tillåta sig själv att tänka att hon gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar. Huruvida hennes beteende är skadligt för hennes barn eller ej kan ju ingen av oss avgöra utan det hoppas jag att den psykolog hon träffar kan hjälpa att reda ut.

Men oavsett om hon är "för" arg eller höjer rösten "för mycket" anser jag att det är farligt att tro att en människa kan ge hur mycket av sig själv som helst utan att krascha. Jag tror inte att en person som är totalt utmattad och deprimerad blir hjälpt av att jag säger hon måste förändra sitt beteende utan då tycker jag att man ska lägga fokus på att förändra andra yttre omständigheter. Det var därför jag föreslog sjukskrivning eller eventuellt att hennes make skulle ta ledigt från jobbet - för att jag inte tänker att problemet ligger i hennes synsätt överhuvudtaget, utan i att hon behöver få fylla på sina depåer innan hon kan förväntas förändra sitt beteende. Ingen urlakad människa kan fungera så som hon helst skulle önska.

Men... Varför blev det inga radbrytningar i texten? Det blir ju skitjobbigt att läsa utan.

När jag ger råd så gör jag det givetvis alltid utifrån individen. Jag skulle inte säga till en person som planerar att köra 5mm att hen har försökt tillräckligt och att valet av sömnmetod därför är okej. Jag skulle inte säga att det räcker att vilja väl, för det gör det givetvis inte. Jag skulle heller inte uppmuntra en förälder till ett spädbarn att resa iväg en vecka "för att föräldern minsann förtjänar det" utan jag skulle säga som det är: att barnet påverkas negativt av en så lång separation. Man kan vilja sitt barn allt gott och ändå blir det inte det barnet behöver.

Men att inse sina egna begränsningar och acceptera att man inte orkar allt bara för att man vill är lika viktigt.

 

Spamma på bäst du vill Mama Bear! Mycket intressant! För mig personligen är det verkligen inte eftersträvansvärt att vara en perfekt mamma - snarare precis tvärtom! Jag vill vara en mamma med massor av fel och brister, precis så som jag är . Men just nu, för mig, har det liksom från och till blivit för mycket för att köra ramsan "ingen är perfekt". Jag kan liksom inte kräva att min knappt treåriga dotter ska behöva ta hur mycket som helst. Inte min man, bebis eller ens hundar heller för den delen. Och precis som du är inne på Mama Bear så är det yttre omständigheter som måste förändras och just nu väntar stora förändringar då vi har bestämt oss för att flytta tillbaka till min hemstad. Det kommer att ge mig det sociala livet som jag längtar efter och behöver för att må bra.

Nu tänker jag lite fritt här, men jag återkopplar till det jag skrev för ett tag sen, angående konflikter, att man ibland nog försöker förklara då till den milda grad att man egentligen försöker övertyga. Och att det är rätt så nedsättande mot barnet. 

På samma sätt kan det bli lite snett att alltid ha barnets sinnestillstånd som måttstock på sig själv och barnets "framgång". Barn är frustrerade och arga ibland. Rätt så ofta faktiskt, eftersom de ännu inte övat sig och lärt sig allt som en vuxen kan och inte heller ännu resignerat inför sådant livet som de inte kan påverka. Att begära att ett barn blir glatt kan vara fel. Ibland är det bättre att låta ångan pysa av och byta fokus, men vara närvarande så klart. 

Jag tänker om barn att de är kompletta människor, med kompletta känslor och allt. Det är just bara erfarenheten, kunskapen och resignationen som skiljer dem från oss vuxna.

I ljuset av det kan jag helt förstå när dottern inte orkade vara med sin "dumma mamma" utan föredrog förskolepedagogen (världens yxigaste jäkla ord, jag säger dagis). Jag skulle ha känt likadant som hon. Hon visste ju varför mamma var arg och att det inte fanns något mer att vinna i den situationen utan det var mer lockande att klippa av där och då och gå och leka istället. Så känner barn som är trygga i konfikter med sina föräldrar eftersom de vet att kärleken finns kvar ändå, från bådas sida. Bra så!

I ljuset av allt det jag tänkt på här så föreslår jag också att Acelise kunde tänka lite mer på att det är positivt att sonen bråkar med henne. För vilken människa gör inte sådant? Att han vågar göra det är positivt. Det vore ju skumt om han var världens enda tvååring utan regelbundna sammanbrott, perioder av dålig sömn mm. Jag tillhör dem som inte tycker att det är psykiskt jobbigt när min son inte är glad (sett till den livssituation vi har nu, vi lever inte stressigt eller med mobbing) utan vet att det är en del av en lycklig barndom. Däremot är det jävligt frustrerande när han kan sitta i vagnen och gnälla i en halvtimme över att solen lyser i ansiktet eller när han blir vansinnig för att han inte får en Festis till lunch. 

Ett annat sätt att uttrycka det är "agree to disagree" när man bedömer att båda parter vet vad som gäller men ändå inte kommer överens. Och att kunna må bra i det som mamma. Rätt ofta blir det inte bättre än så.