AP-snack & babbeltråd

Fast jag tolkar inte alls Acelise så att hon inte vill bli arg på sitt barn, undvika konflikter eller sträva efter perfektion. Tvärtom skriver hon ju att hon tycker att konflikter och alla känslor ska få plats (rätta mig om jag har tolkat fel). Men det är stor skillnad på att vara förälder när man är sig själv, så som en brukar vara och att vara förälder när en är deprimerad. Mitt barn är t ex van att möta en mamma med rätt stor portion tålamod, jag hetsar sällan upp mig för småsaker, jag blir arg men det går över rätt snabbt, jag känner empati i stunder då jag ser att hon behöver närhet och mys och jag lever med mina fel och brister utan större känsl av skuld och skam. MEN nu när jag mår som jag mår mitt i en depression så får mitt barn möta en väldigt annorlunda mamma än vad hon har vant sig vid i över två och ett halvt år. En mamma med mycket kort stubin, som skriker och klagar, suckar och är arg mer än glad, en mamma som inte orkar finnas där när hon behöver mig som mest. SJÄLVKLART har detta betydelse för henne! Självklart blir hon osäker i dessa situationer då hon annars är van att möta en empatisk mamma med tålamod och istället får hon en arg mamma med flyktbeteende. Att då bara säga att man inte ska sträva efter att vara en perfekt mamma blir liksom väldigt fattigt! Det är jag som är vuxen och som har ansvar för att rätta till situationen. Självklart med hjälp och stöd för andra men jag kan inte bara avfärda mitt beteende och säga att vi inte ska vara perfekta. Det blir så fel. Ja, vi bör inte sträva efter perfektion men vi bör ju sträva efter att våra barn ska få känna sig trygga och det vore konstigt om min depression och mitt förbytta beteende inte påverkar henne. Sen menar jag inte att JAG sk ta på mig skuld för det men det är fortfarande jag som är vuxen och därför jag som måste lösa situationen så att jag kan må bra igen. Återigen inte sagt att jag själv på helt egna ben ska axla detta ansvar utan tack och lov har jag många som stöttar och hjälper mig i detta.

Som ett tillägg och ett förtydligande: Självklart finns det dagar och perioder då en som icke-deprimerad förälder också beter sig avvikande från sitt vanliga jag - och det tror jag faktiskt bara är nyttigt och det förmedlar en bild av föräldern som en komplex individ med många olika sidor. Men att under en lång tid inte få tillgång till den del av föräldern som barnet har vuxit upp med är uu en helt annan sak. Alla i min närhet påverkas ju så självklart gäller det även mina barn! Sen tror jag att hon faktiskt klarar det rätt bra och jag går mer och mer tillbaka till mig själv (om än säkerligen förändrad )

Mama bear definierade uttrycket good enough åt mig Ibland använder jag uttryck som jag förutsätter alla känner till men det är ju inte alltid alla gör det. Det var just den punkten att gå in i sitt barn och följa för mycket inte heller är bra. Jag tror inte försummande-delen är problemet i den här tråden utan snarare att man överarbetar väldigt mycket. Jag gör det iaf och tycker mig kunna se det hos andra här också. Det är liksom ett lika stort problem som att inte göra det.

Me like coffe: Du skriver att du inte kan begära att din treåriga dotter inte ska ta hur mycket som helst. Vad menar du där? Vad är det som hon får ta som du inte tycker du kan begära fast ändå gör? Sen undrar jag varför du skriker, klagar och övrigt då nämner? För mig personligen hänger såna beteenden ihop med att jag inte känner att jag räcker till, det vill säga kraven blir högre än vad jag kan prestera. Kraven kommer i huvudsak från mig själv och min uppfattning kring hur saker ska vara och hur jag vill vara mot mina barn, hur mina barn ska ha det i allmänhet. Det är kanske därför jag tjatar och tjatar om att man måste börja med att sänka kraven, inte höja dem, och utgå därifrån. Det är när jag inte har känslan av att jag räcker till som ångest kommer, den övergår efter ett tag till depression. Därför tycker jag inte alls att "sträva efter att inte vara perfekt" är fattigt, tvärtom, det är där åtminstone jag måste börja. Idag känner jag mig rätt låg, vi har varit sjuka, sovit dåligt, maken har tentaperiod osv. Jag känner mig otillräcklig. Jag ber maken lämna storebror på förskolan (fast han kanske hellre velat ha mig och bror som vanligt), värmer färdigmat åt mig och lillebror trots vi har kylen full med nyttigheter, låter hemmet se ut som skit och äter choklad till kaffet (för choklad är gott). Jag engagerar mig inte i lillebrors lekar på golvet utan han får påta med sitt själv (trots jag är föräldraledig för att ta hand om honom) medan jag dricker kaffe och surfar. Jag försöker helt enkelt vara snäll mot mig själv och sänka kraven på mig och allt. Efter dagis får storebror sannolikt kolla på tv eller vi ligger allihopa i röran och leker lite. För mig är good enough idag att inte känna press att leka med barnen när jag inte riktigt orkar, servera sonen burkmat istället för att mixa själv som säkert har mer näring, servera mig själv frysmat istället för hålla på med sallad, dricka kaffe istället för att leka. Det är inte 100% men väl 75% och förhoppningsvis brinner jag aldrig av mot barnen för jag känner mig pressad. Så jag håller med dig men ändå inte. Ja man ska förändra sitt beteende om det itne är bra för barnen men inte genom mer av det som inte funkar.

Jag menar alltså att jag inte behöver brinna av mot barnen idag när jag är rätt låg som det är och pressat mig själv ytterligare genom att försöka sträva högre än vad jag orkar idag. Se tv och låta dem leka själv är inte optimalt men bra mycket bättre än att tappa humöret. Suck, jag känner jag har svårt att få fram vad jag vill kort, önskar jag hade flickan och kråkans pedagogiska läggning Hoppas ni hängde med någorlunda iaf.

Utan att hänga ut mig själv  allt för mycket i denna tråd så får dottern helt enkelt vara lite för stor just nu - eller snarare får hon inte utrymme att vara så liten som hon faktiskt är. Jag vill inte gå in i detalj vad det betyder eftersom det är nog jobbigt ändå. Varför jag skriker och klagar har att göra med att jag inte är nöjd med livet såsom det ser ut just nu. Jag har länge känt att jag inte trivs där vi bor, jag saknar socialt umgänge och har levt i stor utsträckning helt socialt isolerad från såväl nära vänner som ytligt bekanta (förutom några få undantag). Jag har innerst inne vetat detta länge men har ändå kört på eftersom vi här har bra jobb, bra boende, bra förskola och allt annat som kan vara bra att ha här i livet. Tillslut fick jag nog och tog mig själv på allvar. Men jag är oerhört arg på mig själv över att jag har låtit det gå så långt och jag har absolut ingen som helst energi kvar i mitt system. Jag är en extrovert människa och hämtar min energi i sociala sammanhang och har inte haft möjlighet att fylla på mina depåer under en mycket lång period. Så för mig är depressionen inte direkt kopplad till att jag ställer för höga krav på mitt umgänge med barnen (även om jag gör det en del också) utan att jag helt enkelt har kört över mig själv på ett större plan. Så jag skäller, klagar och beter mig allmänt illa för att jag är arg på mig själv och saknar energi. 

Tack och lov känns det som om det håller på att vända! Förutom svackan igår morse så känner jag mig på rätt väg just nu.  

Men visst ligger det mycket i detta med good-enough. Om jag ser till mina relationer så har jag svårt för vänner eller partners som aldrig visar alla sina sidor utan alltid är solskensglada. Jag vill ha hela paketet i mina relationer och därför vill jag även rusta mina barn för detta.

Detta med att väga balans mellan att läsa böcker och gå på magkänsla så är det för mig personligen ganska lättbalanserat Böcker för mig är inte direktiv eller en väg att gå utan ett sätt att låta mig inspireras, tänka om (och om igen), fundera över saker och ting och helt ärligt - min magkänsla kan många gånger leda mig helt fel! Detta att gå på känsla kan ju bli tokigt då jag lätt läser in mina känslor i en situation där mitt barns känslor inte alls behöver överensstämma. Mina direkta känslor kan leda mig så fel, dra snabba och rätt ofta felaktiga slutsatser. Mina känslor av ilska mot mig själv, sorg för att jag inte har stått upp för mig själv och mina behov har gjort att jag lätt har tolkat in ilska och sorg i mina nära och käras beteenden. På så vis har jag helt missat mycket av glädjen som har funnits! När jag läste Gavelins bok igår så öppnade den verkligen mina ögon just gällande detta. Jag har tolkat henne som ledsen och lite sorgsen men när jag frågar människor i vår närhet vilken bild de har av henne så är den helt annorlunda. Hon är glad, framåt, uppfinningsrik, målmedveten, social osv. Allt detta vet jag ju egentligen men eftersom jag har mått som jag har gjort så har jag inte tagit till mig det utan istället fastnat på de beteenden som har stärkt min tolkning av henne som arg, ledsen och sorgsen. Så magkänsla i all ära - men ibland snöar en (iaf jag) in på något och kan liksom inte se resten. Kanske är det bara jag som känner så men för mig personligen så har denna bok verkligen hjälpt mig att inse att det är jag som begränsar min bild av dottern och jag kommer inte att lita på min magkänsla alla gånger i framtiden. Snarare kommer jag att ta min känsla på allvar och sedan ge det lite tid och undersöka sanningshalten i den

Massa svammel och kanske inte någon förstod vart jag ville komma... Det får vi väl se  

Läste mitt inlägg och ser att det ser ut som om jag tolkar Gavelin som ledsen och sorgsen Så är det ju inte, utan jag syftar ju självfallet på dottern!

Ni skriver så mycket intressanta, bra och kloka saker allihop! Önskar jag hade tid och ork att skriva mer själv och kommentera, men dagarna (och kvällarna) går "i ett" .

Det här med ilska är intressant. Jag har upptäckt att jag har så svårt med min egen ilska och min ena dotter driver fram den som genom tvång ibland. Det känns som att hon verkligen VILL att jag ska bli arg ordentligt och INTE ta ett djupt andetag och agera lugnt osv.

Coffee - du har helt rätt. Hemma hos oss i vår familj får man vara den man är. I alla väder. Men, jag bär på duktighetsbagage och har en ofantligt duktig, harmonisk (i alla fall mitt minne) och närvarande mamma att leva upp till. Hon hade alltid tid, mådde alltid bra... Och där ser vi då hur den perfekta mamman skadar kanske. Jag har ju nu henne som måttstock, hon är ju grym. Men hon var hemma på heltid hela min barndom. Jag försöker bolla frilans med att hämta tidigt på dagis. Mamma bakade bullar varje fredag. Jag orkar inte. Etc.

Jag vet att jag balanserar farligt nära att försöka vara perfekt mamma jämt. Verkligen! Sättet det märks på är att JAG får brutal ångest när jag är sjuk och måste ligga på soffan en hel dag, när vi har tråkigt hemma eller när jag är sur. Däremot visar jag ju känslorna, men jag mår oerhört dåligt av det. Sonen tror jag får sitt "behov" av mammas olika sidor, men det är jag som betalar priset.

Sitter på bussen nu och ska iväg, så skriver mer sen. Så oerhört intressant om författarna! Jag ska fördjupa mig...

Ja det var mycket tänkvärt. Stort beslut ni kommit fram till Me like Coffe. Kan tänka mig det är väldigt tärande att vara en social person som tankar energi till sig själv utifrån och sen sitta som du beskrivit tidigare, tänkte när du sa du saknar människor. Man behöver ju social kontakt oavsett och särskilt om man är social så att säga. Hoppas flytten blir bra och det känns skönt att komma hem. Det är inte så himla lätt att flytta har jag märkt, ursprunget drar starkt och särskilt när man får familj.

Acelise, duktighetsträsket är tungt, jag vet själv. Men att inse det själv är ju att komma en bra bit på vägen. Jag tror kanske det var det som gjorde att jag hade så tufft att bli tvåbarnsmamma, det gick liksom inte att leva upp till sina ideal längre...alls. Det var skrämmande. Men nu är det också rätt skönt, att sänka sin nivå. Finns din mamma med i livet idag så du kan prata med henne om detta? Hur grym du tycker hon var och hur du känner du vill eftersträva det hon var för dig?
  

Nu behöver jag bolla lite igen . Vi har en situation här hemma som jag inte blir riktigt klok på och hur vi än gör känns det fel. Dottern slutade med blöja nattetid i november då hon en kväll tydligt deklarerade att hon var stor nu och inte ville ha blöja längre. Fine, det är ju skönt. Vissa nätter klarade hon och vissa nätter kissade hon. Då klev min man upp och duschade av henne å bytte i sängen. Det gick jättebra. Men för ungefär en och en halv månad sedan så har hon kissat i sängen i princip varje natt och det må väl vara om det bara var att gå upp och fixa som förut. Men så är det tyvärr inte. Istället vaknar hon och är ofta helt hysterisk. Antingen är hon det redan när hon vaknar eller så blir hon det när vi ska ta av henne pyjamasen eller duscha henne. Det funkar inte längre att min man tar henne utan det måste vara mamma. Fast hon blir ju helt hysterisk med mig också. Skriker, kastar sig överallt, sliter tag i allt hon får tag och väcker ju självklart lillebror. Jag har pratat med henne om att ha blöja på natten, att det är ok även om hon är stor, att det är ok att vara liten fast hon är storasyster, att jag vill sova på natten, att jag vill att hon ska sova på natten osv. En kväll sa jag bara att hon får sova med blöja och så sover jag i ett annat rum för jag måste få sova. Då valde hon blöja. Men det kändes som utpressning även om det också var sant. Jag behöver sova på nätterna! Att hon och pappa sover själva funkar inte heller då hon ändå kommer att väcka hela huset ifall hon vaknar i kiss. Hur jag än vrider och vänder på det så känns det som om vi klampar på hennes integritet. Antingen tvingar vi på henne en blöja på kvällen (jag har verkligen försökt att resonera med henne) eller så tvingar vi henne att duscha mitt i natten. Jag är ju medveten om att det är så att vara förälder, ibland måste vi göra vissa saker även om de inte vill men som det ser ut nu så är det ju ungefär sex dagar i veckan och det känns inte ok. Så nu vill jag gärna höra era kloka tankar kring detta