Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Här har vi haft storbråk framför barnen ikväll. Sådär härligt högljudda och irrationella. Barnen fick också se en gråtande mamma och en vansinnig skrikande pappa...Huga! Jag blev så arg att jag kastade en bit apelsin på maken 
Det har aldrig hänt....känns ju verkligen moget och balanserat.
Fy fan, ibland är man inte stolt över sig själv. Härlig konflikthantering barnen får med sig i sina framtida förhållanden 
Jaja, de fick i alla fall se att vi blev sams. Det blev lite pussar och kramar och förlåt till barnen (för de fick också en släng av det arga från pappan).
Mycket av bråket handlade om att min man upplever att jag alltid ska blanda mig i hans göromål med barnen och att han upplever att han nu inte har någon auktoritet. Han menar att vor stora pojke fullkomligt struntar i vad pappa säger. Det stämmer nog. Det är sorgligt, för alla.
Jag är en kontrollerande mammabitch som är helt säker på att jag är en bättre förälder. Och det är nog sant. Jag tycker att jag ÄR BÄTTRE. Det är ju hemskt. Så ska det väl inte vara? Den där känslan av att jag är bättre får mig att vilja rätta till pappans beteende hela tiden "Nämen säg inte sådär, gör inte sådär, det där menade du väl inte....."osv osv. Framför barnen!
Jag vet att jag är en mycket mer, vad ska man säga...inte engagerad, för det är min man också....men jag är mer liksom reflekterande och analytisk. Jag tänker mycket på föräldraskapet, hur bör man göra, hur bör man inte göra, vad gjorde mina föräldrar vad gjorde de inte osv. Han är mer liksom "Jag fick stryk och blev kränkt hela min barndom, det slipper mina barn, det räcker" Han reflekterar inte lika mycket som jag. Tillåter sig själv fler misstag och ältar inte.
Han använder inte skrik och straff i sin uppfostran, men hans stubin är mycket kortare än min, så han kan höja rösten för mycket mindre än jag (När han är ur balans). Sen ber han om ursäkt och tänker inte mer på det. Jag är mer "Men hjälp nu får barnen men för livet för att jag höjde rösten!".
Efter bråket ikväll sa jag: "Underbar konflikthantering barnen har lärt sig nu, att man skriker och gormar åt varandra!" Varpå maken svarar:
"Men de har lärt sig att man bråkar och SENblir man sams. Det är bättre än att gå runt och tjura i dagar och ha latenta konflikter som poppar upp då och då. Vad skulle de lära sig av DET?"
Jag vet inte. Jag är ju, till skillnad från maken, uppvuxen i konflikträdda Sverige och även om jag inte är konflikträdd själv så är det liksom inpräntat nånstans att konflikter är FULT och FEL. Det ska råda konsensus!
msKitten, jag tänker så här. Ni är ju de ni är, på gott och ont. Jag vet itne hur ofta det är ni bråkar på det viset inför barnen. Jag tror ju inte det är så himla bra att bråka inför barn och att det ska undvikas. Vi har lite samma här, eller rättare sagt jag har kort stubin och är intolerant, särskilt nu när jag går hemma och får för lite paus från barnlivet. Vi försöker verkligen undvika bråk inför barnen, men det förutsätter jag att ni också gör. Om det då händer då och då tänker jag inte är hela världen. Det är det man utsätter barnen för konsekvent som jag tänker ger skada. Sen lär ju inte den händelsen du beskriver vara enda konflikthanteringsskolan barnen får 
Jag är lite avis på att det går att skrika och bråka och sen kramas, jag är lite den typen själv men maken ska vara så kontrollerad alltid. Suck...så när han blir grinig varar det länge...kanske inte nu för ingen orkar längre med barn men om han fick välja. Tycker din man har en poäng också när han säger att ni visat hur man kan bli sams.
Det här med att vara bättre än någon annan. Jag tänker ni är olika och att inget sätt är bättre eller sämre. Till skillnad från många i den här tråden tror jag ju inte på ett överanalyserande sätt mot barnen (inte för du överanalyserar men du skriver analyserar och tänker mycket). Jag tänker att ni balanserar upp varandra, inget av det ena enbart hade varit bra. Jag är ju uppväxt med mamma som skulle ändra allt (hon hade alkolister till föräldrar så det är väl sunt en viss bit) men jag är lite avundsjuk på makens familj där man bara är. Jag ser det tydligt nu med barnbarnen. Hos farmor och farfar släpper jag in sonen och så är han där. De leker inte direkt med honom utan de gör sitt och han är med eller leker lite själv. Han älskar att vara där. De är toleranta men sätter gränser och har även sina "fel" som tjat om att äta duktigt och sånt men på det hela taget är de stabila, toleranta och de finns där på ett avslappnt sätt. Hos mormor däremot är det ett himla projekt. Han ska lekas med, aktiveras, hon ska vara med i hans lekar...inga konflikter osv. Där är det inte slappna av att vara utan hon går med sonen 100%. Och han älskar det med. Det jag vill säga med det här är att vi är olika men inget är egentligen bättre eller sämre. Maken är mer avslappnad och tycker det är bra med trygghet genom konsekventa och lugna föräldrar. Jag håller med men tycker väl man kan leka mer med barnen än vad han gör och engagera sig. Jag funderar mer än honom och han håller typ alltid med Vi kompletterar varandra helt enkelt och jag tänker ni gör det också. Men...bråka kontinuerligt inför barnen är inte bra men det fattar ju du också misstänker jag, men nån gång är mer tecken på att det finns folk med kort stubin och ibland blir det hett men vi blir sams också.
Värsta uppsatsen det här men jag funderade lite på ditt inlägg idag så jag ville skriva av mig lite funderingar.
Nu läste jag ditt inlägg igen...mer tillåtande och ältar inte. jag blir helt drömsk...tänk att ha en sån förälder. Min mor var precis tvärtom, det ältades i evighet och hon slog ner på sig själv när hon inte lyckades...det var sjukt jobbigt att ta som barn. Jag önskade när jag var liten att det inte skulle vara så svårt alltid. (hon var ensamstående med oss så vi fick ta rätt mycket ält)
Alltså spontant om det här med curling:
Jag tycker begreppet är så nedsättande och negativt. Det är inte enbart negativt att underlätta för sina barn (precis som man gör för sin sambo..."Älskling, kan du ge mig fjärrkontrollen?") och att framförallt välja sina strider!
Jag plockar dagligen upp sådär som du beskriver, msKitten, för jag ORKAR inte ta konflikten hela tiden. Det är liksom lättare för mig att plocka upp den där grejen än att ha konflikt. Men kanske är jag bara konflikträdd då? Och curlar honom?
På dagis gör han aldrig likadant (hört det förut?). Jag är också noga med att säga nej, som du beskriver, när jag inte VILL. Men här tror jag på "good enough"-grejen som vi diskuterat tidigare. Är det inte ok att göra som du (och jag) gör?
Jag vet inte. Det är därför jag bollar mina tankar här.
Jag blir bara så himla less på den stora ibland:
"Jag vill titta på Kalle Anka!!!!!" Skrik.
"Jag är törstig. Ge mig vatten!" Skrik.
Alltså vi är noga med att påminna om att man ska be med en trevlig ton och vi pratar alltid så med varandra, både mellan oss vuxna och med barnen. Men det måste påminnas hela tiden.
I morse satt stora i soffan och tittade på TV. Bredvid honom sitter hans pappa med laptopen i knäet och tittar igenom sina e-mail (han jobbar hemifrån).
Sonen säger: "Jag vill äta en banan."
Vad händer då? Jo då kliver hans pappa upp och går tre meter och hämtar en banan åt honom (!) Det hade jag aldrig gjort. Jag står i trappan och säger :"Men du kan ju hämta bananen själv"
Det var redan för sent.
Det är sådana tillfällen jag tänker på.
msKitten för mig låter det mer som klassiska "fighter". Min inställning är alltid att jag ska kunna vinna de jag går in i. Jag vet att jag aldrig vinner att tvinga honom att plocka upp något, därför ber jag honom att göra det. Gör han inte det så gör jag ingen grej av det. Ibland säger jag vi gör det tillsammans. Jag vet inte om det är curling men som jag ser det kan jag inte tvinga honom och i annat fall får jag välja strider. Jag kan inte ha storebror vrålande ute i trapphuset för jag vill han ska gå och han inte vill. Däremot, om han vill se Kalle Anka och han inte får det är det enkelt, han kan inte sätta på det själv och jag kan vinna det hela. Törstgrejen hade jag inte accepterat, jag hade förklarat att det inte är ett trevligt sätt att säga utan sagt "jag vill ha vatten, kan du hjälpa mig" eller vad det kan vara man tycker låter bättre. Banangrejen hade kunnat vara här men där biter jag mig i tungan hellre, jag underminerar ju pappa totalt genom att säga så.
Hur går det om du säger ni kan plocka undan tillsammans, förklara när man lekt med saker så plockar man undan tillsammans. Eller är jag bara naiv nu
Jag curlar - ibland för mycket, ibland lagom . Jag tycker ibland diskussionen kring curlandets vara eller inte vara är lite tramsig. Alla föräldrar curlar på olika sätt.......och har gjort i alla tider. Ett problem tycker jag att det blir om man curlar för att man inte vågar ta en konflikt, annars tycker jag man kan curla med förnuft .
Jag försöker förhålla mig till curlande på samma sätt som det mesta annat. När jag tycker att det är Ok att plocka upp något som ramlat i golvet så gör jag det. När jag inte har lust så låter jag bli och vill att barnen ska göra det själva. Vi kör inte konsekvent med att stora ska ta på sig kläder själv, men vissa gånger vill vi det. Beror helt enkelt på situation. Det är ju som med allt annat. Ibland vill jag sitta och läsa färdigt tidningen vid frukost, andra morgnar är det helt ok att spara den till senare och gå och leka med barnen när de ber. Mycket har växt fram. Jag "kräver" ju vissa saker av storebror idag som jag inte kräver av lillebror eller av storebror för 1,5 år sedan. barnen är ju liksadana. Om jag ber dem plocka med sig en strumpa som jag tappat så hjälper de mig snabbt ibland, andra gånger inte för de är upptagna med något annat. Det är ju egentligen lite samma sak.
Plocka undan kan jag vara rätt "hård" med...ibland. Jag hjälper gärna till att plocka undan, men jag vill att de hjälper till. Ibland väntar jag bara ut och så kommer de traskande efter en stund. Om de inte gör det eller jag vill att de gör det mer direkt så kan jag ha kvar dem i det rum vi befinner oss i. Vi leker också med lera i köket. Om de bara släpper allt trots att jag bett dem hjälpa till och plocka i ordning så sätter jag mig i dörröppningen. Ingen lämnar köket förrän vi tillsammans hjälpts åt att plocka undan. Lyfter tillbaka dem om de "rymt" . Och de får skrika och protestera bäst de vill . Jag har inga höga krav på "städhjälpen" men hjälpa till vill jag att de ska . Jag blir inte arg, tjatar inte, men hindrar dem från att lämna köket helt enkelt. Om de vill skrika i protest under en timme så får de det. Vill de leka med något annat i köket så får de det, men ut ur köket går ingen förrän vi hjälpts åt att plocka undan där.
Det är en strid jag väljer att ta.
Påklädning är en strid som vi sällan valt att inte ta däremot. Stora sköter påklädning jättebra på förskolan och ibland hemma också, men han vill gärna och ofta ha hjälp. Och jag har faktiskt sällan något emot att hjälpa till med det. Känns som om det ofta handlar lite om uppmärksamhet och "omsorg" från hans sida. Lillebror får hjälp....ett tillfälle att få vara lite liten liksom och bli ompysslad. Ur mitt perspektiv - jag och mitt barn så att säga - så är det inget jag gör mot min egen vilja eller mot vad jag egentligen känner att jag skulle vilja, och då känns det OK.
Jag tänker nog helt enkelt som så att det inte går att säga generellt om vad som är rätt respektive fel strid att ta. Jag väljer de konflikter som känns viktiga för mig helt enkelt och som passar våra barn. För mig och min stora är påklädning inte en viktig, för någon annan familj är det det. Det beror ju på inblandade parter så att säga . Jag och sambon väljer inte heller samma strider. Sambon har ofta burit upp stora uppför trapporna långt efter det jag gjort det. Jag har inga problem med att ha ett skrikande barn i trapphuset. Eller rättare sagt vi går oftast tillbaka ut och så sitter vi där tills stora vilat upp sig och orkar gå. Bär upp gör jag inte . Lillebror bär jag fortfarande lite titt som tätt, men jag kommer att ta den konflikten om inte allt för lång tid heller. De är helt enkelt för stora och för tunga och dessutom två . Sambon får gärna kånka upp om han känner för det .
Jag har nog generellt rätt lätt att ta skrik och vrål. Jag hämtar inte något för att de skriker och vrålar. Vill de sitta och skrika och vråla så varsegod. Det brukar sluta med att de antingen går och hämtar själva eller (om de inte kan själva) kommer och frågar om vi kan hjälpa dem. Ibland om de skriker så går jag bara till dem och säger att de får komma och prata med mig om de vill något. Ingen mening att sitta i ett annat rum och skrika.