Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
. Det hade varit det härligast. Båda deltid. Jag 60-70 (då vinsterna med deltid är störst i mitt jobb och maken 90... (han har schemalediga dagar i veckan så vi är hemma varsiin dag med barnen.)
Jag flexar nu, börjar lite tidigare varje dag, sambon pluggar så han kan lämna eftersom han börjar 9. Tycker det går rätt bra trots allt med heltid, men det är ju flexen som gör det. Utan den möjligheten hade jag aldrig orkat så här. Tänkte att jag kör på tills min mammaledighet i mars och sen får vi se därifrån med deltid.
Det gick riktigt bra! Espressofarsan och bebisen hade en jättebra dag och jag tyckte att tiden gick fort på jobbet också. Kom dessutom dit redan 8.45 (jobbar sextimmarsdagar och börjar 10 den här veckan men har flex så jag kan komma när det passar). Hon har ätit mer än vanligt idag så kanske, kanske blir natten också bättre. Fast jag hoppas inte för mycket för det är bättre att bli positivt överraskad än besviken tycker jag.
Hundägare: Vad skönt att det gick så bra!
Jag har ju turen att ha ett väldigt flexibelt jobb där jag kan styra rätt mycket. Jag jobbar normalt sett knappt 70% men nu jobbar jag faktiskt ännu mindre... Skönt för lillstrumpan att få vara hemma med mamsen två dagar i veckan och sedan på dagis tre dagar. Hon verkar behöva det även om hon verkligen stormtrivs på dagis.
Jag fick verkligen en lättnadskänsla när jag lämnade på dagis imorse. Hon är glad och vill verkligen in till fröknarna och kompisarna, jag känner mig helt trygg med personalen och hela konceptet. Det är verkligen skönt när det funkar!!
Vill bara dela med mig, i min övertygelse om att vi lever på ett bra sätt med våra barn
Min vilda son somnade till amning första 7-8månaderna. Sen vid 9mån blev det omöjligt att få honom till sömns annat än i sele eftersom han inte somnade av ammandet då. Jag hade nån föreställning om att nu när han är så stor borde han kunna somna av andra sätt och vi försökte med att ligga med honom i sängen. Det funkade inte för han skrek, skrek och skrek och efter nån natt klarade jag inte det mer. Vi behövde få lite rutiner samtidigt, så vi började lägga kvällspromenaden som en sådan. Han har somnat i selen fram till början av september då jag var så dödligt trött att jag inte längre orkade bära. Vi började med att natta honom i sängen. 1h-1.5h kunde det ta för han klättrade runt. Häromkvällen testade jag att hålla honom och när han sen satte sig upp eller började klättra iväg fångade jag in honom. Lite missnöjd blev han men igår, tre kvällar senare, låg han lugnt och fint hos mig. Han pratade, pillade med fingrarna, kramades och pussades tills han till slut sov. 20-30min tar det nu, i sängen Detta stärker mig så otroligt mycket. Som folk haft åsikter om det här bärandet, hur ska det någonsin lösa sig, ska ni bära honom i flera år eller, ska han aldrig somna själv? Ja ni vet det vanliga tugget. Än en gång har jag blivit övertygad om att det enda rätta är att lyssna på sitt barn, skita i vad samhället anser och sen löser sig allt när barnet är redo för det
Vill bara dela med mig, i min övertygelse om att vi lever på ett bra sätt med våra barn 
Själv vill jag dela med mig ang en annan sak - (om det är någon som minss? 
idag ringde jag och tackade nej till en arbetsintervju, en mycket intressant tjänst jag hade sökt, men hur vi än vände och vred så hade både jag och maken rumpan bak, 24h/dygn och - främst - ser det båda som totalt otänkbart att sätta dottern i barnomsorg nu, så.... Det kändes nervöst att ringa arbetsgivaren men nu känns det bara; ahhhh! :) Rätt.
Känner att undermedveten oro som legat i magen i ca en månad, plötsligt blev väldigt medveten - nu när den ux flux släppt så kände jag att det hade varit där.
Och den där oron har påverkat (såklart!) hela mig och dottern har väl på något plan känt av det. Speciellt blev jag stressad över amning och mat (dvs fast föda) som dottern inte äter så mycket av.
Käns bara så skönt att "komma ut" och säga; nej, arbetslivet får vänta lite! :)
Hoppas alla har en skön dag där ute - jag studsar lite som på moln :)
Peap: En kompis till mig blev erbjuden ett jobb som hon inte kunde tacka nej till när hon var gravid. Hon började jobba när hennes son var 6mån och nu är pappan hemma 18mån. De enda jag vet btw som inte delar lika åt det hållet. Men..hon själv tycker det känns trist eftersom hon ändå inte trivs så super på det jobbet. Det har fått mig att fatta att ett jobb alltid bara är ett jobb, man får nya chanser på arbetsmarknaden men aldrig med lilla barnet, det växer upp och är passé. Så jag tror du gör helt rätt om det känns rätt.