Tänkte att jag drar igång en gammal hederlig favorit. Det är många olika trådar som tenderar att bli lite diffusa nu och då tycker jag att det är bättre att samlas här 
Då kan vi diskutera allt mellan himmel och jord, skriva av oss om sånt som är roligt/jobbigt etc.
Jag har ju skrivit att vår son gjort oss till de föräldrar vi är, och det var han som bestämde att vi skulle samsova. Det är ju så enkelt, han var nöjd och vi fick och får sova. Tror i och för sig att jag är mer positivt inställd än min man, han vill gärna att vi ska lägga sonen i spjälsäng nu och jag känner mest bara "neeej" - för att jag tycker att det är mysigt, och för att jag är rädd för att uppvaken ska bli för "stora". Han vaknar ju fortfarande flera gånger per natt men somnar om så fort han får bröstet. Jag tror att det gör jättemycket för anknytningen! Det känns helt naturligt att göra det nu och jag vill självklart samsova med nästa barn.
Min syster har "metodat" sitt barn. Och även om det inte är någonting jag själv skulle göra och tycker att det är bedrövligt, så kan jag förstå henne. Hon är ensamstående och hennes son hade jättestora problem med att somna in och komma till ro. Hon bar (och gungade) honom i timmar, han blev övertrött och han ville inte somna. Man kunde liksom se att han började slumra, och då kämpade han för att öppna ögonen och hålla sig vaken. Hon prövade ALLT. Samsovning, bära honom i sele, vyssan lull-tassar osv. Hans största problem var att somna, inte att sova. Så hon lät honom gråta, han var då ca 1,5 år. Och hon säger själv att det kändes helt bedrövligt, att hon aldrig skulle rekommendera det, men hon var tvungen. Nu ligger hon alltid bredvid honom och pratar och gosar när han ska somna.
Jag tror heller inte det spelar någon roll för ankytningen om man samsover eller inte om barnet inte har behov av att samsova. Fel för ankytningenl är det så klart aldrig om barnet inte klart inte vill samsov (har svårt att tänka mig den situationen dock...). Personligen samsover vi för att barnen vill och behöver det. Sen är det ju ett bonus att vi också trivs med det men vi hade gjort det även om vi inte trivdes med det. Jag har dock många vänner vars barn bara somnar av sig själva helt odramatiskt och sover hela nätter utan att vakna. Naturligtvis är det inte hämmande för deras anknytning. Vi väljer att samsova "permanent" dvs att det är uttalat att vi sover i samma säng. Dock inte hela familjen i samma säng och rum. Det har skiftat över tid vilket barn pappa eller mamma sovit med. En del samsover när barnen själva kommer till dem. Det funkar ju också men för våra känner vi de sover lugnare om de vet hur vi ska ha det under natten.
Våra somnar inte ensamma. Och vi har inga ambitioner att åstadkomma det. Det blir inte svårare med åren. Den äldsta har börjat lära sig nu vid snart sex år men stoppas om många gånger. Dock funkade det inte längre att ligga bredvid. Det försvårade insomningen. En sorts frigörelseprocess. Den kom tydligt och då var det bara att vara lyhörd för den.
. De är ju inte så verbala och uttrycker sig fysiskt när de är frustrerade. Han är säkert bara trött när han gör så. Jag tror inte det är något han lärt från dagis - de blir sådan ändå 
. Men han kan ju vara trött efter dagis. Det är väl skönt att han får släppa ut känslorna även om det är tufft för slagpåsarna .
Att sova tillsammans eller inte tror jag inte påverkar anknytningen, men om det är så att ett barn inte vill sova ensamt och föräldrarna ignorerar eller "svarar fel" när barnet kommunicerar det så tror jag att det påverkar barnet negativt. En annan fördel med samsovning är dock, tror jag, att anknytningen stärks om vi pratar om bebisar eller barn öht som vaknar på nätterna. Vad gäller vår bebis som ju ammar en del så kommunicerar ju hon och jag även nattetid - hon börjar "knöla" och nästan momentant ger jag respons på det (hom får bröstet) . Med tanke på hur snabbt man, då man sover tillsammans, kan svara barnet (och korrekt också förstås - ) så är ju det gynnsamt för barnet, det tror jag.
Om nu någon undrar varför jag sitter på FL klockan strax efter 5 på morgonen förresten, så kan jag ju avslöja att min annars så välartade lilla bebis bestämde sig för att hon var riktigt pigg och att höga "pruttljud"/motorljud med munnen var en bra idé att göra.. Här kommer då nackdelen med att sova tillsammans... det var bara att ta med sig bebisen och gå upp för att inte väcka storasyster. Så här sitter jag nu, trött, i ett nedsläckt vardagsrum (vill inte "göra morgon" riktigt ännu) och skriver oväsentligheter i trevligaste tråden på FL
Men, hur vet man att en bebis på 3 månader VILL sova ensam?
Det här med VILJA vs BEHOV.
Jag skulle själv aldrig kunnat lämna dottern ensam på nedervåningen och låta henne ligga där ensam medan vi gjorde någonting annat. Nyfödd (och den första tiden) så somnade hon i min famn och låg kvar där, eller i soffan hos oss, medan vi åt eller tittade på film. Hon somnade efter amningen, och antingen fortsatte sova när vi gick ner till sovrummet eller så ammade jag igen, och hon somnade om.
Men, min fråga rör sig runt det här med:
AP - följa sin magkänsla - lämna barnet - anknytningen.
Jag undrar om.... hur kan man lämna barnet att somna ensam vid 3 månader?
Minnet sviktar väl lite men jag vill minnas att när dottern var 3 månader var hon väldigt liten :) och att då säga Godnatt och gå ut ur rummet, näe....det går emot MIN magkänsla. Så, hur tänker ni?
?
JAg räknar mig inte som ap men är nyfiken på en sak. Hur ser ni på mammor som väljer att avsluta amningen när det inte fungerar riktigt? Hur mycket tycker ni man ska kämpa på med amningen eller tycker ni att ersättning är ett fullgott alternativ?