AP-snack & babbeltråd

Jag bär i sjal ute, ibland manduca (fast den lär användas mer frekvent när han blir lite större som det blev med storasyster) och i köket använder jag ringsjalen - riktig mysig kort-bärare!

Oj vad mycket diskussioner som jag missat, har inte så mycket att tillägga i selediskussionen. Beror nog helt på hur man är byggd själv och vad man trivs med. Vi hade en beco-butterfly som jag bar i till knappa 2 år. Vet inte om den är bättre eller sämre än nån annan. När jag ser en manduca tycker jag den ser "bättre" ut på nåt sätt men grannen föredrog min beco framför sin manduca.
Mammighet, det har vi haft här i princip alltid hos bägge barnen. Först nu när storebror är större som vi känns mer jämlika. Blev nog så vid 3 års åldern kanske. Visst har pappa dugt men inte pås amma sätt. Lillebror är 2 år nu om några veckor och pappa är okej i vissa situationer men inte ikapp mig på något sätt.
När jag skrev jag var rädd för sviter av en graviditet var det inte hud på magen som bekymrade mig, det har jag redan och det är okej. Jag är mer rädd för inkontinensbesvär och funktionella bekymmer som delad mage exempelvis. Typ att nu är jag fortfarande okej i kroppen funktionellt (navel, att brösten flyttat ner till magen bryr jag mig inte om), ska jag inte bara försöka nöja mig med två istället för att skaffa tre istället för att risker en ännu tuffare graviditet än andra och med risk för sviter för livet? Huh...svårt.

En annan grej som jag gärna tar lite feedback, igenkänning eller nåt annat från er i. Lillebror...2år nu i mars. Han är väldigt ofta missnöjd även om han har sina bra stunder också. Han blir tokförbannad och vrålar för så mycket. Allt från att jag har täcket på mig i sängen, att han får pipmugg (eftersom allt åker i golvet från matbordet med full kraft), att vi ska hem från dagis, att han inte fick öppna bildörren, att han ska sitta fram, att jag inte bär honom hela tiden, att dammsugare slog i väggen när han skulle dra runt den osv osv. Det vrålas och skriks i oändligheten. När vi försöker trösta och bekräfta får man oftast ett slag i ansiktet, ännu mer vrål och blir bortputtad. Till saken hör att han itne kan prata merän några ord, 10 kanske men verkar förså allt. Igår somnade han efter vrålat i 40min. Sjöng jag blev han arg, lät jag honom var kröp han ur sängen, kramade jag honom skrek han....ja ni fattar. I natt vaknade jag varannan timme av de här vrålen för att sen 5:10 vakna för dagen.  Med en lillebror illvrålandes ute i lägenheten, han sprang ut typ i sömnen. Fick väckt honom och sen var det skriktigt en halvtimme. När jag går itll jobbet 6:30 sitter han jätteglad i köket med pappa och äter frukost (på min stol) och matar sina leksaker. Är detta normalt? Jag känner sån maktlöshet i allt skrikande och blir så trött på det...försöker ta det med ro men i morse i tröttheten vid 5 började jag halvt grina...är det nåt med honom? Han verkar frisk och så...

me like coffee, ni har ju haft er beskärda del av utbrott...kom gärna med tips hur du tänkt och agerat för att orka.

chokladkaffe:

Jag förstår dina funderingar kring "funktionsbesvär" efter en ny graviditet/förlossning. Jag har kommit undan väldigt lindrigt på alla fronter får jag väl säga, men precis som du så oroar jag mig inte för att bröst och annat ytligt utan bäckenbotten. Jag har inte varit noga med bäckenbottenträning och har sedan de tidigare förlossningarna hemorrojder. Jag har fått mina barn hyfsat tidigt - båda i v.38 - men de har ju inte varit pyttiga för den skull. Och de blir ju vanligtvis större efter hand. Tvåan var ju större än ettan. Tänk om jag skulle gå full tid ut eller över.....HJÄLP!

Din lillebror låter ganska mycket som min lillebror . Helt annan personlighet och helt annat humör än storebror. Vi har inte haft nattskrik på det viset du beskriver, men det övriga skriket känner jag igen väldigt, väldigt, väldigt väl . Han sov dock oroligt när han var 2. Vaknade massor och kom och sov tätt inpå mig. Det har fortfarande inte gårr över helt. Han får fortfarande härdsmältor på ett sätt, för bagateller kan tyckas, som storebror aldrig fått. Igår fick han inte av ett klistermärke från ett bananskal. Han skrek i ungefär en timme och allt blev fel då - han skulle inte äta banan, inte äta mat, storebror var dum, jag var dum etc etc. 

Lillebror var den som var tidig med talet. Storebror var sen. Jag är tveksam till hur mycket det påverkar frustration etc. Kan säkert vara så för vissa barn, men för vår del så handlade inte om talet. Lillebror blev lika frustrerad och arg över alla former av motgångar även om han kunde tala om vad han var arg/frustrerad över. Det var som igår med bananskalet. Jag lyckades inte heller få av klistermärket (gick bara i tusen bitar) och det fanns inga resonemang i världen som så att säga kunde hjälpa. Klistermärket, som var problemet, fick vi inte av. Går ofta över väldigt snabbt också, när det väl går över.

Storebror har sitt eget sätt att möta lillebrors utbrott. Han sitter lugnt bredvid och så konstaterar han att: "A skriker alltid när han inte får som han vill" . Nu är det väl inte riktigt så illa, men en poäng har han . De möter situationer så oerhört olika. Storebror förhandlar, resonerar, tänker efter, förhandlar lugnt och stillsamt. Lillebror reagerar impulsivt i stunden och det finns inga som helst marginaler för förhandling eller resonemang kring logik .

Ja, utbrott har vi haft! Dock har hon aldrig varit den som blir arg stup i kvarten för allt utan mer sällan men så kraftfullt att det övergår mitt förstånd! Hennes utbrott varar ju sällan mer än 30 minuter och sen har hon tömt sitt energiförråd. Lillebror däremot är mer för att bli arg för mycket men det går över rätt fort och sen är han glad för att återigen bli jätte besviken över något. Väldigt likt hur Flickan och Kråkan beskriver lillebror hemma hos dem. Jag tycker nog att det är lättare att möta lillebror då det ofta är kopplat till något rätt konkret. Han blir ledsen, besviken, glad eller arg för en ofta väldigt konkret händelse. Han får inte använda en kniv, får inte slänga tandborsten i toaletten, får inte ta stolen som någon sitter på osv. Storasyster har ett annat mönster. Mer så att det som ska göras ska göras på ett sätt som hon har tänkt men inte har förmedlat till omvärlden. Ofta handlar hennes utbrott om att skydda sina behov och det som är viktigt för henne. Det handlar det nog om hos lillebror också bara att där finns det oftast väldigt tydlig koppling till något. Med stora är det ofta mer diffust och långtgående. Som de utbrotten vi hade för ganska precis ett år sedan (verkar vara en jobbig tid på året eftersom hon har liknande utbrott nu igen) som jag också skrev om här. Då hon bröt ihop efter hämtning på dagis, ibland redan på dagis, ibland när hon skulle in i bilen, ibland när vi kom hem och ibland en stund efter hemkomst. Usch, jag mår dåligt bara jag tänker på den perioden . Jag vet faktiskt inte än idag hur man lättast möter hennes typ av utbrott. Som sagt så tycker jag att det är lättare med lillebror som påverkas så tydligt av något och sedan går han vidare för att sedan gå emot något igen. Lite mer lätthanterligt tycker jag. Men jag har (nästan) iaf lärt mig att låta henne ha sina utbrott och lämna allt pratande till en annan stund då det går att prata med henne. Jag försöker gissa hur det känds och vad som var viktigt för henne i stunden samtidigt som jag berättar vilka känslor och behov som fanns hos mig. Detta har verkligen vuxit hos henne och många gånger kan hon själv säga "mamma, kan du gissa hur jag kände och vad jag behövde?" Hon verkar tycka att det är skönt och det hjälper oss att vara i kontakt. Tycker att det funkar bra även med lillebror som knappt säger ett ord. Men han verkar förstå intentionen bakom. Men jag tror absolut att din son är normal men det kan ju hända att du har fått en med en sjujäkla integritet och vilja. Superkul och ibland helt dränerande som förälder.

Vår son får inte så ofta sådana där extrema utbrott men däremot kommer de ofta och det kan vara samma sak gång efter gång (till exempel när vi säger att han får russin efter maten istället för innan). Jag antar att det är väldigt åldersadekvat nu när han är snart 2,5 år gammal.

Han är också inne i en period av mammighet, vilket var länge sedan. Han vill vara med mig hela tiden och pratar om det mycket. "Mamma, jag vill vara med dig. Jag vill sitta hos dig. Jag vill krama dig! Och pussa!" Vet inte om det kan bero på att jag är gravid och han känner att jag är annorlunda på grund av det, eller om det bara är en mammig period så som de har ibland. Det som har varit jobbigt är att han under några dagar var helt förstörd när jag skulle lämna honom på förskolan. Inte lite ledsen utan vi snackar panikskrik och helt okontaktbar liten kotte. Det var hemskt och jag vägrade lämna honom i det tillståndet. Han blev nästan lika ledsen när jag lämnade honom med pappan. Men nu är allt som vanligt sedan några dagar tillbaka och han är fullt nöjd med att vinka hej då i fönstret om han bara får sitta och mysa en stund först.

Jag upplever honom överlag som väldigt känslig i jämförelse med andra barn och jag är noga med att det inte ska göras till ett problem. Det är okej att han är känslig och har enorm integritet, det är till och med en tillgång! Jag är rädd för att han ska ses som besvärlig och minns själv att jag aldrig upplevde att min känslighet fick utrymme. Därför försöker jag verkligen att ta hans känsloutbrott för vad de är. Det är så lätt att börja överanalysera allt och försöka hitta kärnan till varför han blev så fruktansvärt ledsen, men ibland tror jag att vi bara måste låta dem känna och uttrycka känslan utan att vi gör en grej av det. "Kan jag inte bara få vara ledsen/arg utan att du ska försöka lösa det?!" kan jag själv fråga sambon när jag vill få vara i min känsla ifred. Samma borde gälla för mitt barn, om jag tänker efter.

Ibland kan jag känna att jag har skapat ett psykologbarn av alla mina frågor.

"Mamma, det känns inte bra i hjärtat när du går."
"Nej mamma, du får inte säga så, det känns inte bra då."

Något som chockade både mig och pappan var när pappan berättade om en känsloladdad situation som hade uppstått för en vän (i telefonen). Han sa något om att A hade blivit väldigt ledsen för en sak. Efteråt sa A till sin pappa: "Pappa, du fick inte berätta det för honom. Jag ville inte att han skulle veta." Är inte det väldigt avancerat för en tvååring? (Det var ett tag sedan också.) Jag har ju inget annat barn att jämföra med men jag har aldrig hört något liknande.

Your Mama Bear: Haha, det kunde ha varit min dotter som sa det där! Sen har jag ingen aning om huruvida det är vanligt eller inte... Har aldrig tidigare hört någon berätta nåt liknande dock.

Min son sa häromdagen "Mamma, jag älskar Daniela på mitt hjärta"

Åååh . (Daniela är grannkvinnan) 

Jag hör att det är fler som har sina utbrott. Det är säkert helt normalt. Nu visade sig att de här extrema nätterna och kvällarna var ont i öronen. Efter en alvedon sov han som en stock och vaknar lite mer harmonisk. Ibland fattar jag inte varför jag har så svårt för att ta det där, att hålla mig lugn. Samtidigt blir det dumt att tänka så, skuldbelägga sig själv o onödan. Hör ju här att ni hanterar utbrotten på olika sätt från att hjälpa barnen att sätta ord på känslorna till att mer låta barnet vara eller en kombination. Jag är ju uppvuxen med mamma som trängde sin innanför skinnet så jag låter nog gärna barnen vara.

Jag pratade med en gynekolog häromdagen om min oro kring en graviditet till. Tyvärr bekräftade hon mina farhågor. Ledbesvär som foglossningar kan man inte förvänta sig bli bättre och det finns även belägg för ökad risk för mer besvär senare i livet. På nåt sätt var det ändå bra att få höra det, det blir värre nästa gång med största sannolikhet, jag kan säkert leta upp någon som säger nåt annat men jag vet inte. Just nu går jag och leker med tanken att det är klart nu, sorgen kommer upp inom mig men det får vara så. Idag skar det till i fogarna  när jag gjorde en övning på gymmet och igår molade det efter en promenerat snabbt en stund. Jag vet inte...jag har ju också bara en kropp, den kan vara värd att ta hand om. Men hjärtat värker, det måste jag ändå säga, vid tanken på att det är klart nu.