AP-snack & babbeltråd

Jag blir lite nyfiken på vad du menar när du skriver detta.

Ja, alltså jag känner mig nog rätt trygg i hur vi väljer att hantera hennes sätt att vara. Jag känner mig även trygg i att detta är en fas som går över även om hon har dessa personlighetsdragen hela tiden så är de ju inte alltid så extremt intensiva. Men det är utmattande och det var nog mest så att jag ville skriva av mig här och klaga lite över situationen

Min man var hemma i två dagar och jag har från och till legat instängd i sovrummet och sovit, läst eller slösurfat. Och OJ vad jag behövde det!! Att bara slippa ta alla diskussioner, konflikter osv.

Har även återigen kollat igenom boken "Raising spirited children" igen och den boken påminner mig verkligen om hur jag kan vända min syn på hennes beteende till något positivt, vilket jag behöver när det är som allra tyngst.

För mig lät det inte som det är särskilt bra när man känner som du beskrev. Att du behöver hitta sätt att hantera det på, du verkar leta och fundera och be om hjälp för lättnad vilket är jättebra. Jag refererade kanske lite snabbt till mig själv att om jag varit i din situation och uttryckt det du uttryckte hade jag behövt mycket input och förståelse för att hantera det hela på ett för mig bra sätt, för att orka. Hade jag varit orolig för ca varje steg barnet tog och oroat mig inför ett besök hos syrran hade jag behövt merän läsa lite i en bok. Jag kanske övertog din känsla i det här, du har redan bra koll på läget, ville bara få ur dig lite på pränt och sen räcker det. Isåfall menade jag inget direkt.

Jag tycker också att man i sitt intellekt vet att saker och ting går över, det är faser och det är normalt. Men jag kan lätt flera gånger i min känsla tvivla. Särskilt när jag är själv med barnen mycket, sover lite sämre än normalt och det känns tärande. Då spelar det ingen roll vad mitt huvud säger, känslorna tar helt enkelt över och då känner jag mig till slut inte särskilt trygg och stabil i vad huvudet vet. Men som sagt, jag utgick helt enkelt från mig. Du har ju helt rätt...slappa två dagar, få lite distans och lite input från böcker och sen kan man gå ut och klara resten av perioden det är tufft

Ja, nu tror jag inte kanske att mina två dagar i sängen och lite bokläsning kommer att ta mig igenom resten av perioden... Tyvärr! Jag kommer att känna mig utmattad igen, säkert redan på måndag eftermiddag dessvärre. Så visst behöver jag hitta fler bra sätt att tanka energi. En Thailandsresa väntar oss dock om drygt två veckor så tills dess ska jag nog härda ut

Sedan fösöker jag titta tillbaka på förra året och då ser jag ju hur långt både hon och vi har kommit. Hon är ju otroligt mycket mer flexibel nu och kan ofta komma med helt spektakulära lösningar på saker och ting så jag känner mig, unde mina bra stunder, faktiskt också väldigt hoppfull.

Men det är verkligen berg-och-dal-bana i mina känslor just nu

Me like coffee, ju mer jag funderade på mitt svar desto mer handlade det om mig själv. Jag var så nere när jag var föräldraledig och jag stod ut, härdade ut och allt möjigt. Nu när jag jobbar igen och trivs med livet fattar jag inte varför jag gjorde det där. Varför stod jag ut i nåt jag inte trivdes med, jag ville så gärna vara den som gillade att vara föräldraledig. Apropå vem man vill vara och vem man är inte alltid är kompatibelt. Skulle jag få barn fler gånger är det dela rakt av på 18mån eller jobba 50% från rätt 8-9mån iaf. När jag läser din berättelse väcker det såklart mycket inom mig. Men jag är inte du. Du vill vara hemma, trivs med det på det hela taget som jag förstått det men tycker självklart det är tufft emellanåt. Det är skillnad. Låter himla skönt med en thailandsresa på g

(herregud) jag skulle in å se vad det här med Ap är, man blir ju mörkrädd.

Vad blir du mörkrädd för?

Va??????

det känns så överdrivet allt.

Det finns säkert andra trådar...låter lite trist att sitta och läsa i trådar man blir mörkrädd i. Det har jag iaf slutat med.

Oj lilla vän...